Planka.nu i København

Bogmaskinen på Dortheavej 61 inviterede Planka.nu til København for at holde et oplæg. Med min dansk-svenske mutantbaggrund, tog jeg tjansen. Det finder sted i morgen lørdag kl. 12 og bagefter er der diskussion til omkring kl. 14. Vi skal snakke om aktivisme, og der er vist kaffe og kage også. God dansk hygge med andre ord. Invitationen lader til at komme på baggrund af nogle organiseringsmøder i aktivistmiljøet her under foråret, som skal blive spændende at høre mere om og tage del i. Mit eget engagement i Planka.nu begyndte efter at have flyttet til Stockholm forrige år.

Planka.nu er en forening for alle der kører gratis i kollektivtrafiken. Det gøres primært ved at drive en fællles forsikringskasse, hvor alle medlemmer betaler hinandens bøder, så ingen behøver være nervøs for at blive snuppet af kontrollanter. Målet er bundet sammen med midlet: hver gang nogen planker, bliver kollektivtrafikken også gratis. I dag findes Planka.nu i Stockholm, Göteborg, Skåne og snart også Oslo. Om diskussionen i morgen resulterer i nogen københavniseringer vil vise sig.

Om det her med “at planke”. På dansk siger vi som regel at man “kører på røven”, når man ikke betaler billetten. Alligevel giver det måske mening at bruge samme verbum som på svensk, att planka, i dens danske version, at planke. Ordet konnoterer selvfølgelig også til at kopiere noget identisk og udgive det under eget navn, fx et musikstykke. Men det kan samtidigt betyde at få tilgang til noget uden at betale – “planke ind til cirkusforestillingen” – hvilket er præcis det der menes. Interessant nok, bruger almen tale jo udtrykket “gratist”, hvilket henviser til den grundramme som de fleste i Planka.nu har ikke kun til kollektivtrafikken, men til hele samfundet: det skal blive gratis.

Det her med gratis. Oplægget kommer til at tage det lidt for givet, men det er vigtigt at også fundere videre over det i andre sammenhænge. At forestille sig et samfund hvor alt er gratis lyder måske som luftkasteller. Alligevel har Wall Street snakket om noget lignende i flere år: The End of Money. Når nu Wall Street forestiller sig samfund uden penge, bør man nok blive skeptisk til hvor “gratis” det egentlig kommer til at blive. Gratis som i Spotify, dvs. lytte til musik mod at blive afbrudt af reklamer, som du kun kan slippe for ved at betale? Stockholms tunnelbana er allerede spækket med reklamer – nogle af dem endda med lyd på (!) – det skal endelig ikke være løsningen på “gratis kollektivtrafik”. Gratis som gaveøkonomiens kapitalisering, dvs. at der altid forventes noget proportionelt tilbage for at nogen “giver dig noget gratis”? Det er lidt som juleaften hele året, og det skal ikke forstås positivt. Gratis som gratis for de indviede, dvs. den sociale kapitals erstatning af økonomisk kapital? Så skal man have de rigtige venner, udtrykke de rigtige tegn, eller kende nogen der kender nogen, for at få tilgang til de fælles goder. Osv osv.

Et bedre ord end gratis er da måske “det fælles” eller “det almene” (på engelsk det “the common” – og som system, “commonism“). På svensk snakker de om allemansrätten, alles ret til opholde sig og bruge de svenske skove, plæner, fjelde og søer – selvom de skulle ejes privat eller offentligt. Det handler altså om et ejerskab der er hinsides privat og offentlig-statslig ejendom. De senere år har diskussionerne om allemandsretten taget til i svenske kontekst. Piratbyrån slog et slag for “digital allemandsret”, de lancerede deres forestilling om velfærdssamfundet: “Välfärd startar vid 100 mbit!”. På samme måde foretaler Planka.nu en “urban allemandsret” i arbejdet for at cementere kollektivtrafikken som grundlæggende vilkår for at leve og bo i byen.

Planka.nu minder på mange måder om Piratgruppen & The Pirate Bay, der tidligt talte fildelernes sag, ved at koble sig op på en bevægelse i samfundet som allerede voksede dengang, gav den et bedre navn og forstærkede dens kraft med entreprenørlignende tiltag. På samme måde forvandler Planka.nu et ordningsproblem i kollektivtrafikken – folk der ikke betaler deres billet – til en politisk konflikt: for en gratis kollektivtrafik, der styres af de der rejser og arbejder i den.

Et ord udtryk der vender tilbage oftere og oftere er dette, at aktivisten kan skabe politisk forandring ved “at hacke” samfundet. En sådan aktivisme med hackeretik kan med et ord kaldes “Hacktivisme“. Idéen er, at kapitalismen ikke fungerer som en motor der kan saboteres, blokeres eller protesteres mod. Spørgsmålet er, om det overhovedet hjælper at snakke om kapitalismen i bestemt ental, som var det en “ting” der eksisterede derude, uden for os, eller om det snarere er en tendens eller process der hele tiden bliver til: den fortsatte kapitalisering af noget. Men skal vi stadig tænke på kapitalismen som en “ting”, virker det mere frugtbart at forestille sig et styresystem. Her gælder det om at holde energien kørende (“keep the power on!”), mens systemet hackes. Hackeren stiller sig derfor ikke udenfor og protesterer mod kontrollen og afgiftsfinansieringen, eller saboterer dets totale funktion, men begiver sig helt ind i systemet og laver om på det indefra. At tage sig igennem kollektivtrafikkens kontrolsystem i form af spærrer og kontrollanter, er en måde at udnytte og anvende infrastrukturen, mens man hacker kontrolsystemet og finansieringsmodellen. Samtidigt er hackeren jo også en ulydig figur, potentielt set kriminaliseret, så det er vigtigt at bevæge sig i systemets gråzoner. Flere har forsøgt anmelde Planka.nu til retsvæsenet for organiseret kriminalitet, men i de ni år som foreningen har eksisteret, har det ikke lykkedes. Og jo længere tid der går, jo sværere bliver det. At planke i kollektivtrafikken er nemlig ikke ulovligt – det er ikke bøder, men tillægsafgifter du risikerer at skulle betale – så organiseringen af afgiftsstrejken kan roligt tage form af stabil forsikringsvirksomhed for hackende ulydighed.

Foruden at præsentere grundvirksomheden hos Planka.nu – bødefonden – og det her koncept med at hacke, vil oplægget desuden komme forbi temaerne: hverdagens ulydighed, og at have en “bevægelse” uden en bevægelse; urban allemansret; italiensk “auroreduzione” i 1974; gratisgenerationen; spektakler; munter politik; livsstilsanarkisme for kidz; George Lakoffs rammer og grundrammer

Som sagt, Bogcaféen på Dortheavej 61 kl. 12-14. Oplæget er på dansk, med fare for et par forsvenskninger.

Brand och den intellektuellas roll

De anarkistiska intellektuella är tillbaka. Bloggen i dag handlar om den intellektuella som den framträder i nya tidningen Brand. Den intellektuella är inte en åskådare som analyserar utifrån, inte heller del av en aktivistisk överklass som leder riktningen i fronten, men en unik aktör bland andra, sammanflätad och delaktig i rörelsernas aktiviteter, arbetande på att bedriva aktivistisk medforskning.

Läser första numret av nystartade anarkistiska tidningen Brand, som har vilat de senaste åren. Genom tiden, och särskilt sen 80-talet kunde anarkistiska grupper ha Brand som forum, för att diskutera och rapportera sina aktioner. Internet har till stor del tagit över denna funktion, vilket då gav anledning för Brand att vila. Just detta, att vila, tycks  beskriva sådana situationer bättre än “att pausa”. Också kärleksrelationer pausas, med uttrycket “vi har en paus från varandra”. Ingenting händer när något pausas, istället väntas det bara på att samma bandspelare ska starta från samma punkt. Men i vilan händer det något, en kropp restituerar, bygger upp nya muskler, kanske somnar,  drömmer och konsoliderar den vakna tidens minnen i andra associationer.

Offentligheter

Vi brukar oftast prata om offentligheter i bestämt ental – offentligheten – som om det existerade ett ställe där alla människor tog del i samhällsdebatten. Men samhället består av en mängd offentligheter, i olika storlekar, som bildas kring gemensamma sakfrågor. Brands vilande verkar ha skapat förväntningar om att ta plats bortom aktivistgruppernas interna offentlighet. Istället har tidningen en mer utåtriktad hållning, att vilja ge sig in och debattera i en bredare politisk offentlighet, som kanske inte har frihetliga eller anarkistiska perspektiv, men behöver just sådana. Undrar vilka skumma partipolitiskt knutna aktörer, naiva om anarkism, som kommer att smygläsa tidningen nu?

Den intellektuella

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel: Som tema i det första numret har redaktionen valt ‘G som i Gemenskap’, vilket gjorde mig oerhörd nyfiken, då hela detta bloggprojekt ju kretsar kring det gemensamma, på engelsk the common eller även som system, commonism. Brand verkar dessutom ha skruvat upp temperaturen på teorin. Vissa skulle säga att texterna har en avgjort intellektuell karaktär: De använder och bygger komplex teori, experimenterar med nya uttryck och ord, översätter från andra språk, och formulerar “radikal systemkritik” med ett “fuck-finger åt den institutionaliserade politiken”.

Huruvida ordet ‘intellektuell’ hjälper oss särskilja en typ av aktivitet från en annan – annat-än-intellektuell – får stå som en öppen fråga. Men Brands skribenter verkar inte inta den roll vi som oftast förväntar oss av typen “Den intellektuella”. Vi förväntar oss en person som tänker och pratar (för) mycket, ofta om oförståeliga filosofiska existentiella problem, som sitter på kafé och läser någon bok med hög symbolvärde, i sin turtle-neck, tweed-jacka och hornglasögon. Eller hur? Vilket är precis bilden på den kulturradikala intellektuella, som den såg ut på 1960-tallet. Denna sorts intellektuella verkar numera förknippas med den ständiga kommunikationen av kulturell kapital – deras subtila förtryck: arroganta analyser, oförståeliga teori osv – vilket upprätthåller den statushierarki, som den intellektuella själv vinner på. Frågan är då, om denna persona inte har mer att göra med hipsterns kopiering av ett politisk uttryck, som numera inte har mycket koppling till någon positiv roll för intellektuella. Intellektuella som dominerar (inre som yttre – våra egna tendenser som andras): En pest och irritation vi alla måste undvika. Bloggposten här ska gå genom exemplet Brand, och försöka teckna en bild av en bättre roll för den intellektuella.

Brand och den gemensamma forskning

Mest iögonfallande verkar de flesta Brandskribenter, om inte alla, ha en stark anknytning till de rörelser, praktiker och gemenskaper de beskriver. Flera av skribenterna intar både rollen som analytiker (den som analyserar) och analysand (den som analyseras). En sorts “autofenomenologisk” metod uppstår (auto ‘mot självet’ + fenomenologi ‘studiet av det som träder fram’, dvs. studiet av hur egna upplevelser träder fram). Här följer ett par utdrag från Brand som visar detta.

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel:

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt- Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kommer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas

Mathias Wåg minns No Border-lägret sommaren 2002, där han träffade folk som senare skulle ge uppkomst till boken The Coming Insurrection (L’insurrection qui vient), vilken Wåg försvenskar glimrande i utdraget “Det stundande upproret”:

Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån. Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.

Tillsammans med lokalsamhället ockuperar Masi Rezai ett hus i Rinkeby, och funderar efteråt hur det skapar gemenskaper i ens bostadsområde:

Efter ockupationen känner jag mycket fler folk här än vad jag gjorde förut. Jag kan inte gå från t-banan och hem utan att se nån från huset. Vi trodde ockupationen var ett medel för att nå ett mål: Att inte riva huset. Men nu undrar jag om inte själva ockupationen var målet. Det vi hade tillsammans, det vi skapade med varann var målet – själva huset var bara medlet.

Och vidare: Samira Ariadad involverade sig i den fackliga striden kring distributionsföretaget Lagena, vilket bl.a. blev till en dokumentärfilm i samarbete med Karin Arvidson, och i tidningen fortsätter hon analysen av osäkra just-in-time-arbeten och bemanningsföretag. Tobias Hübinette adopterades från Sydkorea, minns hur det känns att växa upp med en officiellt antirasistisk färgblindhet som norm, och kopplar adoptioners skapande av “transrasiella” till västlig liberal kolonialism. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer gör en postdigital recension av Sunn O))):s våldsamma ljudspel och funderar hur deras magsäckar, trumhinnor och revben gemensamt sätts i vibrationer till konserten.

Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker.

Detta, att sammanfläta sin egen kropp i sammanhanget och använda den som instrument för undersökningen, relaterar till hur Hardt & Negri i boken Commonwealth (nyligen remixad) beskriver den intellektuellas roll. Den intellektuella måste undvika att begränsa sig till länstolen och kafét, för att upptäcka de affektbaserade sanningar som uppstår i det aktivistiska görande:

Strategiskt undersökande är det aktiva engagemang i produktionen av subjektivitet för att transformera verkligheten  [såkallad “biopolitik”, dvs. skapandet av livets omständigheter] …  vilket i sista ända medför produktionen av sanningar [jämför citatet ur Det stundande upproret]. Revolutionära drömmar bryter fram från politiska engagemang, skriver Robin Kelley: “Kollektiva sociala rörelser är inkubatorer för ny kunskap” [Det pågår redan forskning och  intellektuella diskussioner inom rörelserna]. Strategisk undersökning är något du inte kan prata om utan att göra det. (s. 127-128)

Den intellektuella kan därför inte vara en utanförstående kommentator, som kallt och distanserad analyserar rörelserna. Den intellektuella bedriver en sorts medforskning, sammanflätat och delaktig i rörelsernas aktiviteter. Men den intellektuella är inte ledaren av rörelserna, en avantgarde som går i förväg och bestämmer vägriktningen för de andra. I stället går rollerna som aktivist och forskare ihop:

Den intellektuella är och kan bara vara en militant, engagerad som en unik aktör bland andra, arbetande på ett forskningsprojekt vars mål är att skapa myllret. Den intellektuella är därför inte “i fronten” för att bestämma historians rörelser eller “på åskådarplats” för att kritisera dem, utan istället fullkomligt “inuti”. (s. 118)

———

Andra som läst och skrivit om Brand: Roya Hakimnia och Copyriot. En fin recension på Smålandspostens kultursida. De översatta citater är som vanligt försvenskade efter behov. Al kopiering är tillämpning.

Love for the biopolitical economy: Wasps & Orchids

This blog will talk about love. Yes, love! But first…

A DISCLAIMER FOR THE THICK-SKINNED AND THE HARD-BOILED

Love is not just a matter for the sentimental fool. Love produces subjectivities, affective networks, and schemes of cooperation. In this sense, love is an economic and political power. Love is not just a matter for the romantic either. Love is not merely, as it is often characterized, spontaneous or passive. It does not simply happen to us, as if it were an event that mystically arrives from nowhere. Instead it is an action, a biopolitical event, which, in order to be created in its benign form, also requires training. A boot camp of love for everyday life.

Love can fascinate us, but it should also interest us, since love provides a path for investigating the power and productivity of the common.

Corrupt forms of love

We often think of love as a means to escape the solitude and isolation of individualism. But in our contemporary ideology we end up getting isolated again in the private life of the couple or the family. To arrive at a political concept of love that recognizes it as centered on the production of common life, we have to break free from the contemporary corruptions of the term. After that, we’ll explore their antidotes.

  1. Identitarian love, or “love of the same”. Identitarian love can be based, for example, on a narrow interpretation of the mandate to love thy neighbor, understanding it as a call to love those most proximate, those most like you. Family love, race love, nation love or patriotism, all exemplify the pressure to love most those most like you and hence less those who are different. From this perspective we might way that populisms, nationalisms, fascisms, and various religious fundamentalisms are based not so much on hatred as on love – but a horribly corrupted form of identitarian love. Love of the stranger, love of the farthest, and love of alterity can function as an antidote against the poison of identitarian love, which hinders and distorts love’s productivity by forcing it constantly to repeat the same.
  2. Unifying love, or “love of becoming the same”. The contemporary dominant notion of romantic love in our culture, which Hollywood sells every day, its stock in trade, requires that the couple merge in unity. Individuals thus find each other with the promise of becoming the same. The mandatory sequence of this corrupted romantic love – couple–marriage–family – imagines people finding their match, like lost puzzle pieces, that now together make (or restore) a whole. Of course, no single other makes anyone whole. Contrary to this, some say that “you are already whole”. While this notion rings more true, it is also too simple. Rather, wholeness emerges from the inside as an internalized secure base, only through love’s inclusion of others. Discovering the uniqueness and singularity of our encounters and relations, can function as an antidote against the poison of unifying love, which handicaps and encloses love’s expansion by forcing it to merge into the one.

To summarize, these corrupt forms of love aim at the same goal: making the many into one, making the different into the same. Sameness and unity involve no creation but mere repetition without difference. Similarly, various forms of patriotism, nationalism or loyalty to the party, share this notion of setting (or pushing) aside differences and alterity in order to form a united people, a united identity.

Wasps & orchids

To discover a way out of the corruptions of live, let’s turn to the classic metaphor of insects and flowers. Certain orchids give off the odour of the sex pheromone of female wasps, and their flowers are shaped like the female wasp sex organs. Pollination is thus achieved by pseudocopulation as male wasps move from one orchid to the next, sinking their genital members into each flower and rubbing off pollen on their bodies in the process.

So wasps fuck flowers! Wasps do their work just like that, for nothing, but for the fun of it. Our delight at this example is due in part to the fact that it undercuts the industriousness and “productivism” usually attributed to nature. These wasps aren’t your dutiful worker bees; on the surface they aren’t driven to produce anything, at least not in the traditional sense. Seemingly, they just want to have fun.

A second point of interest is undoubtedly the way this pollination story reinforces the diatribe against the corruptions of love in the monogamous couple and the family, as told above. Wasps and orchids do not suggest any morality tale of marriage and stable union, as bees and flowers do, but rather evoke scenarios of cruising and serial sex common to some gay male practices and communities of non-monogamy.

This is not to say that cruising and anonymous sex serve as a model of love to emulate, but rather that they provide an antidote to the corruptions of love in the couple and the family, opening love up to the encounter of singularities.

Training in love of becoming-other

We should be careful to not just see the orchid as imitating the wasp or trying to deceive it, as botanists often do. Rather, the orchid is a becoming-wasp (becoming the wasp’s sexual organ) and the wasp is a becoming-orchid (becoming part of the orchid’s system of reproduction). What is central is the encounter and interaction between these two becomings, which together form a new assemblage, a wasp-orchid machine. The fable is devoid of intentions and interests: the wasps and orchids are not paragons of virtue in their mutual aid, nor are they models of egoistic self-love. We should avoid reducing the activities through questions like “What does it really mean?” or “What do they really want?”. Instead, this machinic language allows one to ask questions like “How does it work?”, “What happens in the process?” or “What comes to matter?”

The fable thus tells the story of wasp-orchid love, a love based on the encounter of alterity but also on a process of becoming different. The conspicuous variety of orchids, with their fascinating shapes and colours, tells us something of the power of wasp-orchid-love. A truly polymorphous love! Furthermore, beyond the serial and anonymous quality of cruising love, these becomings seem to continue their encounters, and thereby instituting lasting relations of becoming-other. By turning wasps and orchids into machines of becomings, we discover the parallel and open relationships of polyamorus love, where both serial encounters and relations of continuity can take place. Love does not just happen spontaneously, so a process of training in love becomes necessary in maintaining these forms of polyamorus love. Training in love does not reduce the multiplicity of singularities, making everyone the same or merging the many into one. In avoiding the corrupt forms of love and enhancing the benign ones, training in love creates contexts for the singularities to manage their encounters and relations: to avoid the negative encounters and relations, which diminish their strength, and prolong and repeat the joyful ones, which increase it.

The biopolitical production of love

Wasps who loves orchids point toward the conditions of the biopolitical economy. But how could these wasps be a model for economic production, you might ask, when they don’t produce anything? The bees and the flowers produce honey and fruit, but the wasps and orchids are just hedonists and aesthetes, merely creating pleasure and beauty! It is true that the interaction of wasps and orchids does not result primarily in goods, but one should not discount their biopolitical production, ie. the making of forms of life. In the encounter of singularities of their love, a new assemblage is created, marked by the continual metamorphosis of each singularity in the common. Wasp-orchid love, in other words, is a model of the production of subjectivity that animates the biopolitical economy. Let’s have done with worker bees, then, and focus on the singularities and becomings of wasp-orchid love!

Stereo Total – L’amour á trois

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

c’est sexy, extatique
crazy, excentrique
animal, romantique
c’est communiste

———

I copy-remixed this text from a number of passages in Michael Hardt & Antonio Negri‘s Common Wealth (pdf on a.aaarg.org), in particular p. 186-188 from the chapter “De Singularitate 1: Of Love Possessed”. Consequently, the “we” speaking in the text is a combination of these writers, their own copied writers, me, and anyone feeling the urge to inhabit this open text.

Oh Dearism

Adam Curtis explores the phenomenon of distant suffering and its impact on contemporary politics and media. The points is: suffering in media leaves us apathetic and unable to act on the problems we are exposed of. It does not fulfil its promise of awakening indignation and mobilizing political change. Instead, it dulls our political affects, and naturalizes suffering. Distant suffering is precisely this, that we experience suffering from a distance, mediated through TVs, newspapers and other channels. Suffering usually provokes a feeling of pity in the other and, on a good day, even indignation, but since our reactions to the exposure of distant suffering never gets reinforced through political action – what is one to do? – the affects are gradually dulled and lose their intensity. In the end, we merely mobilize a lax state of worry, only able to produce the reaction: “Oh, dear”.

In a similar way, activist consciousness raising has for many years channelled their indignation through a production of shame and self-contempt in other people. People are horrible, with their bourgeois racist tendencies, holding animals in cage to experiment with and eat them, they only think about money, their car, or flat-screen TV. The solution is therefore to raise consciousness through protests and mockery, ie. raise shame. Where does this leave the TV-watching and shame-ridden citizen? Like apathy, shame and self-contempt are inhibiting affects: they shut down behaviour, and leaves the person in a depressed state, unable to act differently. The person only stops doing the horrible bourgeois activities for a moment, while in a state of shame, but have no new behavioural repertoire to replace the shameful behaviour with. Having no idea what to do puts the person in a state of cognitive dissonance. To reduce dissonance, a person usually finds changing their belief easier (“My behaviour is not so bad after all”) than changing their behaviour beyond inhibition, ie. creating a new kind of behaviour to replace it (“I have learned I can do this instead”). What the dissonance reduction produces instead is a construction of justification for the former shameful behaviour. In the process of justifying and constructing valid reasons for continuing to do the activity, the person strengthens the reasons and affective base of it. Thus, the dynamic of shame-producing activism and a shame-ridden person without a new behavioural repertoire, is unable to create a political event. Paradoxically, it often does the opposite, strengthening the existing behaviour.

Watching this video and reading these notes, you might find yourself in a meta-level state of Oh Dearism, since it has given you no other clues for what to do instead than keep watching troubling documentaries, reading about catastrophes in the newspaper, and seeing a worrying unveiling of a political scandal in the news, while feeling you have done a political act by attending with your mind to the trouble, but also feeling apathetic. The answer is, keep reading this blog, because it will give you all the answers and help you out of your apathy. Have a good day.