Spill av tid att komma till tiden

Det sägs att ju närmre en befinner sig kontinenten, ju senare dyker folk upp till avtalade tidpunkter eller möten. Tranquilo heter det på de latinska språken. På danska, att tage det stille og roligt. Eller imperativt, om någon hetsar på tiden, slap nu af. Att integrera sig i planeringens huvudstad Stockholm var något av en chock för mig. Folk förväntar sig stort set att en kommer till tiden. Det gäller inte bara för mötesformen i dess traditionella betydelse, som när en grupp sitter runt ett bord och har en dagordning, men i vidare bemärkelse, när två eller flera människor beslutar sig för att träffas. Hur ett uppstår möte uppstår helt enkelt. Följande observationer ska då ses genom filtret att ha upplevd dessa tendenser i långt mer stabil form än hur de verkar ta ut sig i Sverige. Men det kommer nog, bare rolig, så läs texten lite profetisk också.

Ad hoc-möten

Observerar mönster i vi hur vi träffas och mötas, i stigande grad under ad hoc-aktiga ändringar av planerna. En kommer för sent. En annan får en bra idé om att träffas annanstans, så vi drar dit i stället. En tredje ringer för att skjuta upp det hela. En fjärde dyker upp oanmäld. En femte går och hämtar mat. En sjätte påbörjade en aktivitet i väntan på något annat vilket sträcker sig in i det planerade mötet. En sjunde har glömt det hela eftersom den tänkte att någon ändå skulle ringa när det var tid. Och så vidare, det går säkert att känna igen sig och komma på flera exempel. Innefattad i alla dessa exempel är en tendens till att alltid komma “för sent” i planeringens förståelse. Varför kommer en för sent? För att den hittade andra aktiviteter att göra i mellantiden. Som drar ut. Mängden av ad hoc-ändringar intensifieras dessutom av vanan att försöka hålla sig uppdaterad genom alla möjliga kanaler – mobilen, faceboken, twittern, örat, den flexibla kalendern, det halva avtalet – för att hålla flest möjliga val öppna. Samtidens ton låter, att vi ska vara “öppna för ändringar” och därför ändrar vi våra planer jämt.

Kanskande

Att hålla sig öppen för förändringar innebär ofta att göra dubbla avtal, eftersom många planerade möten förändras, och riskerar att inte passa till en. Anmälan på Facebook-events visar symtomen på dubbelavtalets stigning. Många säger ofta “Ja” till vilket som helst arrangemeng som verkar intressant, för att stötta dennes hype, för att stötta sin egen hype, eller bara för att få arrangemengen på sin Facebokkalender. Men vad visar bättre på tendensen än att anmäla sig som ‘kanske’, nästan per automatik för alla de arrangemeng en inte pallar besluta sig för. Styrkan i att anmäla sig som ‘kanske’ ligger till dels i att ingen av dubbelavtalen behöver veta sig säker, investeringen och förpliktelsen är låg, så ingen blir ledsna eller besvikna. Och således svarar fler och fler ‘kanske’ till fler och fler sorters inbjudningar. Att säga ‘kanske’ verkar ha blivit en så viktig aktivitet att det borde ha sitt eget verbum, att kanska, och substantiv, kanskande. I de flesta fall är kanskandet ett icke-beslut. Beslut om att komma till en fest skjuts upp till samma kväll: “Vi kan väl höras av på Fredag helt enkelt”. Men något beslut måste göras – eller kanske mer precist uppstå – oberoende av vilken fest eller annan sorts aktivitet personen då gör. Att träffa någon på stan kan låta: “Jag sitter på Kafé Tjärhovs, kom förbi bara”. Beslutet träder fram genom ankomsten. Anmälan förskjuts till ankomsten.

Möten som projekt

Att mötas och träffas blir här projekt: De har inte nödvändigtvis någon förutbestämd plats eller tidpunkt att hända, men utspelar sig i stället när deras möjlighetsförutsättningar finns, och någon griper dem. Som i så många andra sammanhäng i projektsamhället blir det då viktigare att kunna gripa än att kunna planera. När möjligheterna uppstår ad hoc, och planerade möten förändras, påminner mötesformen mer och mer om surfing. I sin artikel om surf, flöden och intution citerar Karl Palmås Gilles Deleuze för följande observation:

“Rörelserna, inom sport såväl som vanor, förändras. Vi levde länge med en förståelse av rörelse som baserades på energi, där det finns en tydlig stödpunkt, eller där vi själva är rörelsens ursprung. Löpning, kulstötning, etc; det är ansträngning, motstånd, med en utgångspunkt, en hävstång. Men idag ser vi att rörelsen i allt mindre utsträckning definieras i relation till en sådan punkt. Alla nya sporter – surfing, vindsurfing, hängflygning – är av typen: infogning i en redan förefintlig våg. Det finns inte längre någon startpunkt, utan det gäller att sätta något i omlopp. Nyckelmomentet ligger i att låta sig dras med i rörelsen hos en stor våg, en stigande luftpelare, att ‘ta sig in i’ istället för vara ursprunget till ansträngningen.”

Tendenserna som beskrivits här pekar på en generell ad hoc-organisering av våra liv. Med mötets kanskande, inväntande och gripande surf-logik följer potentiellt set en stor frihet i att kunna välja från ögonblick till ögonblick. Men också osäkerheten. För hur ska man veta sig säker på om avtal kommer att bli av, bli till något? Och hur kan en ha förtroende för den begeistring som en inbjudning skapar hos en annan? Hur fungerar begeistring som beslut, som ett svar – kan begeistringens intensitet kommunicera “Ja”, även om den begeistrade fortfarande håller sig kanskande och inväntande till det sista? Som tidigare beskrivit genom arbetsmarknad, bygger projektsamhället på:

  1. Att avkoda självets förtroendeskapande affekter (begeistring),
  2. Ryktets återkomst (den som alltid kommer för sent, eller alltid ändrar sina planer),
  3. Just-in-time möten (när det passar som bäst eller plötsligt finns tid att slå ihjäl),
  4. Och flexibiliteten (vänner och bekanta som står standby – är flexibla – för möten).

Det projektära diagram har ersätt det Foucault beskrev som det disciplinära, och som nu skapar och ordnar alla sfärer av livet. Utvecklingen kan ge ett intryck av konstant kaos, som hade spontaniteten inget system och alla möten bara “flytande” (vår tids värsta klyscha, en icke-förklaring). Men de flytande och spontana möten verkar bara mystiska i den disciplinära och planerande förståelse, inte i den projektära förståelse. Spontanitet kan tränas, och våra liv består i högre och högre grad av en träning i att få spontana händelser att uppstå. Att surfa. Bizniz har som vanligt har hakat på sådana tendenser och intensifierat dem.

Att komma till tiden

Vad betyder det att komma till tiden egentligen? I planeringens förståelse är mötestidpunkten fastlagd a priori, som ett förutbestämd inlägg i veckokalendern. I projektsamhället funkar detta inte, åtminstone inte som en generell regel, då en måste kunna gripa plötsliga möjligheter, och vara öppen för ändringar. Här har vi då motivationen till kanskandet: grunden till att så många kanskar har att göra med möjligheten för att något annat – kanske – dyker upp, något bättre, plötsligt, just innan. Och eftersom alla därför alltid kommer lite för sent, så har ingen lust att komma till tiden. Att komma till tiden betyder att vänta. Att komma för sent betyder att optimera sin egen tid, att dra ut aktiviteter inte till deras planerade slut men till de tappar energi, att ha backup-planer, att vara öppen och redo att gripa, att ha dubbla halva avtal. Detta är individens Lean Management av mötesformen, ett fokus på att eliminera (individuell) spilltid. Refrängen låter då kanske: det är spill av tid att komma till tiden.

One Reply to “Spill av tid att komma till tiden”

Comments are closed.