Anarkitektur, del I

Lite noter om anarkitektisk stadsplanering.

I sommars valde vi att fira solen med att flytta veckans Planka-möte ut på gatan. Varje dag fickparkerar bilar där och det tar lång tid, fram och tillbaka, gasa upp och ner, bromsa så bilen inte krockar med annan bil etc. Det gör ett oerhörd väsen av sig och är inte alls mysigt. Därför bestämde vi oss för att flytta ut mötet på den enda lediga parkeringsplats, och där fortsätta diskussionerna kring stadens trafikmaktordning. Mötena blev oerhörd lyckade, folk som gick förbi stannade upp eller satte sig ner, blev bjuden på cider och tog del i det prat som pågick. En granne kunde försäkra oss om, att han “också hatade bilar”. (Apropos bilhat har Planka.nu en artikel i nya Brand #2 med en titel som slutar med en dramatisk och blommande frasradikal passage om brännande bilar).

Det ligger nära att använda uttrycket att “ta tillbaka gatorna” (från engelska reclaim the streets). Detta missriktar dock fokus till föreställningen om något som har varit “vårt” i dåtiden, och som nu kan “tas tillbaka”. Parkeringsplatserna anses här som en främmande bebyggelse, där “vi” levde innan, och att det är vår “rätt” att använda dem “igen”. (Ironisk, att en sådan historiemetafysik nästan påminner om hur den sionistiska rörelsen, via händelser tusen år tillbaka, rättfärdigar israeliska bosättare som ett sorts bibelsk reclaim).

Hur stadens platser och konstruktioner ska byggas, användas och modifiera anses vanligtvis vara uppgift för arkitekter och stadsplanerare att utforma. Ungefär som att “politik” är något som “politiker” håller på med, dvs. inne i parlamenten. Men om staden ska växa nerifrån och upp – om staden ska bli politisk bortom arkitekternas parlament – får detta inte bli enda sättet att planera staden. Vi måste göra en skillnad här.

Arkitektur. Att planera byggande uppifrån-och-ner och kontrollera användningen genom offentliga regelvärk och individuella rättigheter. Etymologisk ursprung från grekiska ‘arkhitektōn’, från arkhi– ‘ledar’ + tektōn ‘byggande.’

Arkitektur kräver ledare, som bestämmer och utformar ramarna för stadens platser och konstruktioner. När vi rör oss i sådan byggande, stabiliserar de sociala relationer sig i samma sorters hierarki, som utgör förutsättningen för byggandet. En stad planerad av bilägande politiker, kommer så klart att prioritera bilar. Därför måste cyklarna ta upp plats på trottoaren, och fotgängarna gå på varandras fötter. Detta sätt att bygga staden på brukar som oftast att dela konstruktioner upp i antingen statlig eller privat egendom. Deltagande måste därför medieras genom representativa kanaler, och direkt deltagande misstänkliggörs ofta eller i värsta fall kriminaliseras.

Anarkitektur. Att låta stadens flöden och konstruktioner planeras och modifieras nerifrån, i aktiveringen av lokala gemenskaper och ad hoc initiativ. Byggande utan ledarskap, anarki arkitektur. Etymologisk ursprung i grekiska anarkhia/anarkhos och arkhitektōn, från an- ‘utan’ + arkhos ‘ledare‘ + tektōn ‘byggande.’

Mycket anarkistisk tänkande baserar sig på att undvika alla sorters reglering och planering. Idealet för stadsbyggande blir då “den oplanerade staden”. På samma sätt som att kärlek inte bara uppstår spontant, som var det en händelse från yttre rymden, måste byggande också planeras. Stadens flöden och konstruktioner praktiseras alltid i vis mån – de måste uppräthållas av aktivitet – och dessa praktiker kan läras om, tränas in och måste repeteras för att i framtiden äga rum.

Att skapa ett lokalsamhället är dessutom mycket roligare än att ha det! Kanske handlar det då om att medlet helgar målet? (Nä jag skiter egentligen i den uppdelningen).

Måske lignende:

One thought on “Anarkitektur, del I

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *