Demokrati i anti-demokratins namn

Den senaste vecka efter Utöya. Så förvirrande. Så svårt att hitta en meningsfull ingång till att skapa ett sammanhängande sätt att tänka vad händelsen betyder. Jag har läst många bra analyser, särskild på svensk. Det får bli en ingång.

(Note til danske læsere: Det er også af ovenstående grund at det falder mest naturligt at skrive på svensk – fordi det pt. er her de skrevede samtaler florerer og derfor lettest kan gribes. Jeg synes der har manglet veltænkte reaktioner på dansk over begivenheden. Der har været et par stykker men jeg finder mig hele tiden sidde og læse ting på svensk. Det virker endnu en gang som en konsekvens af en fattigdom af dansksprogede højhastighedsoffentligheder. Måske tager jeg fejl og vil være taknemmelig for at blive ledt derhen hvor det i så fald sker).

Det enda sätt att börja gå in i den här händelse verkar vara indirekt. Kanske uppstår då konturerna till linjer som tänkandet kan följa, där det blir klarare hur vi ska göra de saker vi ska göra i situationen.

Som svar på en rad blogpostar efter Utöya av Erik Berg (inlägg jag ännu inte har hunnit läsa) skriver Alex om demokratiförståelse. ‘Demokrati’ har blivit en ting (Demokrati) som man måste bekänna sig till, som måste försvaras från främmande elementer (som önskar att förändra ‘demokratin’). Demokratin har blivit en ting, i stället för en process (demokratisering), dvs. ett ständigt utbyggande av vad demokrati innebär. Som Alex beskriver det:

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas.

Denna bild på en ny demokratiförståelse hämtar han i danska Rune Lykkebergs bok Kampen om sandhederne. En bok som skriver historian om det så kallade “systemskifte” i dansk politik i 2001 när Dansk Folkeparti blev premissen för en ny borgerlig regering. Och om de förskjutning i en den politiska debat – pratet om “smagsdommere”, “kulturelit”, “politisk korrekthet” osv. – som gjorde detta skifte möjligt. En bok som jag har rekommenderat svenskare att läsa varje gång pratet faller på Sverigedemokraterne. Trots många referenser till dansk skönlitteratur (Lykkeberg har en bakgrund i litteraturvetenskap), film och annan populärkultur, tror jag perspektiver är lätta att överföre till en svensk kontext. Om något svensk förlag skulle vilja översätta boken vore det ett oerhört viktigt bidrag till en förståelse av vad som nu händer i Sverige (och Finland …och Norge).

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället […] Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. […] Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. [*]

Det är klart att en sådan demokratiförståelse – där ‘demokrati’ är något som vi redan har och som därför ska konserveras – kommer i konflikt med alla som önskar att förändra just vår inställning till vad demokrati innebär (vem som ska få inflytande, hur de ska få det osv).

Samma år som Rune Lykkebergs bok utkom (2008) blev en arbetsgrupp under Undervisningsministeriet färdiga med deras så kallade “Demokratikanon“: En lista som kanoniserar särskild ‘demokratiska’ personer, historiska händelser och institutioner.

Demokratikanonen hade som föremål “at styrke kendskabet til de principper om frihed og folkestyre, som det danske samfund bygger på”. Med andra ord: Att styrka de principer som råder i den nuvarande situation – emot andra principer som skulle kunna förändra den nuvarande situation. Det är tydligt då att vilken som helst demokratikanon – även om den inte blev formulerad av högerintellektuella som just denna – alltid kommer vara konservativ.

Och kanske är det nyckeln till att förstå varför alla ledare, affärsmän och poliser vurmar för ‘demokrati’ i dag. Vad som har hänt är att partikonservatismen har lämnat fascismen för att bli ‘demokrater’. Men i samma process blev ‘demokratin’ också konservativ.

Detta borde hjälpa oss att första varför nutidens politik har blivit ett stort neutralt centrum med bara varierande skillnader mellan en stor samling mera eller mindre borgerliga partier (alla är i princip eniga om hur ‘demokratin’ ska förvaltas, det är bara en fråga om vem som kan leda oss dit mest effektivt). Det finns inte längre några fundamentala skillnader, någon sorts etisk polarisering som skulle kunna dra in det politiska i politiken.

Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. [*]

Denna typ av hegemoni, som Alex kallar det skulle lika väl kunna beskrivas som en radikalisering av föreställningen om ett neutralt centrum (i ‘demokratins’ namn). Med andra ord: centrumextremism.

Detta får konsekvenser för hur vi måste göra de saker vi gör. Demokratiska kamper har förskjutits. Att i demokratins namn innerligt begära förändringar och revolutioner av tillvaron – emot auktoritet – har blivit en paradox. ‘Demokrati’ – i dennes konservativa förståelse – har blivit den själv samma auktoritet som vi oftare och oftare clashar med. ‘Demokratin’ har blivit en auktoritet.

Vissa som Hardt & Negri försöker att formulera nya demokratibegrepp (med Spinoza, ‘absolut demokrati’), och på det sättet problematisera den demokratiform vi har just nu. Att som minimum få fram att detta demokrati bara är en version av många möjliga demokratiformer. På samma sätt insisterar jag att sätta ett adjektiv på varje gång någon använder ordet demokrati – “hvilken typ av demokrati?”, frågar jag. Tvinga ‘demokrater’ definiera sig i termer av “representativ demokrati” eller “parlamentarisk demokrati” eller “liberal demokrati” osv  – och därmed av-naturalisera, av-neutralisera deras positioner.

Jag tror denna gestus är viktig att fortsätta med. Men vi måste ta till andra metoder också.

Vissa ord är kampplatser – att bemäktiga sig ordet ‘kommunism’ från fascisterna i Sovjet såväl som deras välfärdssocialistiska arvtagare är en seger varje gång. Men just i tillfället ‘demokrati’ har det kanske blivit omöjligt – ordet används av alla världens statsledare, det står på bomberna när västen invaderar ett land, och det definierar alla de som är ett problem för det parlamentariska demokrati som ‘anti-demokratiska’.

Kanske ska man då, som Badiou, börja fundera på om det är värt att lägga alla sina krafter på att kämpa för ordet. Kanske måste man i stället fråga: Är den ända verkligt demokratiska positionen i dag – den enda verkligt politiska positionen i dag – egentligen att kalla sig anti-demokratisk?

Fascister kan kalla sig ‘demokrater’. Kom ihåg också att även innan 1989, där världen på manikeisk sätt främst var uppdelad mellan en kapitalistisk sfär och en statskommunistisk sfär (i stället för nutiden där världen kanske snarare delas mellan en ‘demokratisk’ sfär och en ‘icke-demokratisk’ sfär), att också då hade ordet ‘demokrati’ en liknande mytisk status. Även DDR var en förkortning för Deutsche Demokratische Republik.

Måske lignende:

4 thoughts on “Demokrati i anti-demokratins namn

  1. fint indlæg (selv om jeg har lidt svært ved at tyde det svenska :-))

    en tanke jeg fik da jeg læste indlægget: apropos rune lykkeberg, hans bog og det statiske demokratisyn; er det vældig interessant at lykkeberg er medlem af den regeringsudpegede “værdikommission” (ledet af biskop Elisabeth Dons Christensen). En kommission der inden udgangen af 2012 skal “bidrage med en interessant kortlægning og en bred folkelig debat om de værdier, der er vigtige for os i dagens Danmark.” (http://kum.dk/nyheder-og-presse/pressemeddelelser/2011/februar/vardikommissionen-er-nedsat/)

    En “værdikanon” der (officielt) fastfryser ‘danskheden’ og
    forestillingen om den nationale identitet, virker i denne forbindelse som et oplagt supplement til de resterende kanoner. Det ville også kunne fungere som det moralske grundlag for et fælles værdisæt, for det du benævner ‘det neutrale centrum’.

  2. @loofakti: Rigtig interessant tilføjelse og en smule ironisk at Lykkeberg nu engagerer sig i samme statiske demokratiforståelse. Igen synes jeg at pointen ikke handler om hvorvidt en sådan kommission er “højreorienteret” eller “venstreorienteret” (hvis vi nu siger at Lykkeberg er en af delene). Pointen er at selve det at udfærdige en sådan kanon – være det en demokratikanon eller en værdikanon – allerede fra starten er konserverende, dvs. konservativ.

  3. Hey Malte. skriv nu snart noget mere! i disse dystre valgtider savner jeg at læse dine interessante blogs!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *