Arbetets tillväxt
• 15 kommentarer
För tiden översätter Copyriot texter av värdekritikern Robert Kurz: Bilsagans slut, Kapitalismen upprepar sig inte och Kapitalet och historien. Den senaste krönikan handlar om “värdetillväxtens inre gräns” och slutar med en fråga:
Tänk om inga nya möjligheter till reell värdetillväxt går att finna.
Det kan finnas grund att vara skeptisk här, men det är onekligen en intressant tanke. I så fall går det inte för någon liberal ekonom att bara invänta kapitalets “renande” kris, till en ny och arbetsintensiv produktionsordning etableras (för en sådan finns ingalunda i sikte). Scenariot är värd att spekulera vidare på. Men hur? Här bara ett par av de skeptiska kommentarer, som måste vara med i bagaget för att börja spekulera på en värdetillväxtens inre gräns.
Roland Paulsen tar ju den mer dystra positionen (inte något “renande”, inte heller någon inre gräns): kapitalet kan fortsätta växa genom “arbetets värde”, dvs. arbetets fortsatta expansion (skapa mer meningslösa job).
Att EU utnämnde 2011 till att vara “frivillighetens år” (European Year of Voluntary Activities Promoting Active Citizenship) kanske ger ett tecken på att det finns vissa som har bestämt sig för att fortsätta arbetets ordning även efter arbetets formella försvinnande.
Vänsterpartier i Danmark försöker etablera en “motdiskurs” vs. tillväxt-diskursen. Då pratar de om “demokratisk tillväxt”, vilket jag inte helt fattar vad det innebär, men jag är inte säker på att det är något bra. Faktisk kan det mycket väl bli just den sortens reform av kapitalet som det krävs för att hantera* denna kris.
Framtidens tillväxt kan mycket väl bli en tillväxt av “aktivt medborgarskap”, a.k.a. vänsterns gamla klyscha om “partipatory democracy”. Vi vet ju vad det skulle kunna vara: Fler föreningar (relationer baserat på kontrakt och stadgar; icke-gemenskaper), fler medborgarinitiativ (för att bevara “demokrati” och viktiga “funktioner i samhället”), mera frivilligt arbete (chefen behöver inte längre betala), ett par medborgargarder (städa lokalsamhället för brottslingar och annat smuts) och kanske även en medborgarlön (ordet säger allt: få lön för att vara en god medborgare). Ett enormt bureaukratisk väsen måste etableras för att kunna kontrollera en sådan mobilisering och det behöver inte vara centralt som under statssocialismen i Sovjet: så länge varje miljö, verksamhet eller autonoma samhälle är “självstyrande”. Så länge alla styr sig själva, behövs det ingen central aktör för att göra det
Utvecklingen kan summeras såhär: Ökad mobilisering går hand i hand med ökad övervakning. Inte bara för att ökad medborgarskap innebär ökad polisvaro (matematisk uttryckt i “cititzen = cop”), men också p.g.a. kybernetiska processer: ökad transparens, synlighet, digitalisering, formalisering (kontrakter osv). Vi kommer helt enkelt få bra hjälp av en svensk översättning av den kybernetiska hypotesen, om en sådan kommer.
* Rasmus, är det inte synd att översätta ‘bewältigt’ till ‘hantera’? Det skulle kunna vara ‘övervinna’ t.ex. (engelskan tog ungefär den också), även om jag inte vet om det helt är vad som behövs. Kanske sista mening inte går att rädda, för hur som hälst ska det som kommer hända vara på “civilisatorisk vis”. Åh helvete …
Måske lignende:
- Affektiv politik & gategate
- Klumme i Information: Det tomme arbejde og dets uddannelse
- Det store demokratispil
15 Svar (Tilføj en kommentar)
-
-
Väldigt intressant inlägg! Gillar också skepsisen mot “föreningar” :) Några osammanhängande tankar utifrån inlägget (även Rasmus översättningar):
Jag undrar lite vad vi menar med att “kapitalet fortsätter växa”. Helt enkelt att kapitalets, kapitallogikens, dominans stärks? Det vill säga att arbete dominerar samhället i ännu högre utsträckning än idag. I praktiken borde det betyda arbetsdagens förlängning och/eller någon typ av kvalitativ dominans (där vi t.ex. måste fortsätta jobba åtta timmar men gör mer sysslor obetalt utanför det). Det senare är förstås en fullt rimlig risk, den senare väljer jag att ställa mig tvekande inför (dels för att hela förhoppningen på allmänningar som lösning faller om den stämmer, dels för att inget pekar på detta).
Även en tanke om skillnaden mellan anhängare av traditionell värdelära och t.ex. Negri. Är det så stor skillnad? Jag uppfattar inte den skillnad som det hänvisas till. Det t.ex. Hardt/Negri gör är väl snarare att prata om bruksvärden som något som kan produceras utanför kapitalismen, dels att prata om att kapitalismen kan återinhägna dessa “fria bruksvärden” och därmed förvandla dem till någon sorts värde. Men detta kan kapitalismen enbart göra på en marknad som tillåter monopol av olika slag, tänker jag. Det förvandlar alltså inte det fria “arbetet” (som ligger bakom t.ex. Linux i Android eller gettocreden som gör att Nikeskor verkar lite häftigare) till kapitalistiskt arbete, men genom att företagen som lyckats inhägna dessa bruksvärden kan monopolisera sin användning genom patent, upphovsrätt, varumärkesskydd osv så tvingas konsumenterna betala – och måste jobba för att kunna göra det.
-
Fredrik: Såvitt jag förstår saken, leder din kommentar rakt in i distinktionen mellan absolut och relativt mervärde – de två möjliga vägarna för kapitalet att växa, enligt Marx. (Och det kapitalistiska produktionssättet är beroende av kontinuerlig tillväxt eller, i krislägen, förhoppningen om att kapitalet snart kommer att återuppta sin tillväxt.)
Att förlänga arbetsdagen = absoluta mervärdesproduktion.
Uppenbarligen är detta bara möjligt till en viss gräns. Dygnet har ju bara ett visst antal timmar. Och arbetskraften måste ha ett minimum av sömn för att förbli arbetskraft. Mot denna gräns stångade sig kapitalet ganska tidigt, redan innan Marx skrev Kapitalet.
Marx menade att den mogna kapitalismen (eller hur han nu uttryckte det) i stället kännetecknades av relativ mervärdesproduktion. Då skapas utrymme för ökat mervärde genom att priset på arbetskraft sjunker utan att reallönerna behöver sjunka. Arbetskraftens pris bestäms ju av kostnaderna för dess reproduktion, enligt Marx (som här alltså talar om kapitalismen i dess “ideala genomsnitt”). Vad som ingår i dess reproduktion är delvis ett resultat av en social kamp, men detta ligger strikt talat utanför teorin om relativt mervärde.
Vad teorin säger är helt enkelt att produktivkrafternas utveckling leder till att det krävs mindre arbete för att producera de förnödenheter som krävs för att reproducera varan arbetskraft, vilket betyder att arbetskraftens värde minskar. Emellertid betyder även produktivkrafternas utveckling att arbetskraftens andel av den totala produktionskostnaden minskar, vilket betyder att det får allt mindre betydelse att arbetskraften blir billigare. Rent logiskt kan detta utläsas som att den relativa mervärdesproduktionen når en kulmen, som då markerar kapitalismens “inre skrankor”.
Värdekritikerna hävdar (sedan projektet tog sin början med Robert Kurz artikel från 1986) att denna punkt redan är passerad. Det vill säga, kapitalet expanderar nu endast “fiktivt”, genom finansialisering. Vi befinner oss i kapitalismens utdragna slutkris, vars verkningar länge kunde skjutas på framtiden genom en enorm expansion av kreditväsendet. Nu kollapsar även detta. Framtiden är alltså ur denna synvinkel radikalt osäker.Jag ska inte ge mig in på att jämföra med hur Negri & co. resonerar för jag är inte helt säker på det. Själv kan jag fortfarande uppskatta Virno men han är ganska svajig när det kommer till centrala begrepp.
Däremot kan jag säga att jag för varje dag blir mer skeptisk till att hylla bruksvärdet. Precis som bytesvärdet är även bruksvärdet en kategori inom varuformen. Men den diskussionen föredrar jag att ta en annan gång (t.ex. i anslutning till den kritik av spotifieringsbegreppet som jag har för avsikt att skriva nästa år).
-
suitsmeveryfine 27. December 2011kl. 01:51
Jag håller med om att detta är den verkligt stora diskussionen. Jag är mycket glad, Rasmus, för att du har ägnat den här frågan mycket mer tid de senaste åren. Ang. Kurzöversättningar så blir jag glad för allt nytt som kommer och jag håller själv på att översätta »›Moderniseringens kollaps› – 15 år senare». Jag ska också försöka mig på en empirisk undersökning av avindustrialiseringen.
-
Rasmus: tack för svar! Tänker att det du beskriver “helt enkelt” är profitkvotens fallande tendens. Den är viktig men som jag förstår det stämmer den inte helt med hur ekonomin utvecklade sig, eftersom den enorma utvecklingen av tjänster väl inte riktigt förutsågs av Marx. Tjänster kan ju generellt (många undantag förstås) inte automatiseras, utan är mycket arbetskraftsintensiva. Detta borde rimligtvis innebära att kapitalet inte har något stopp för sin potentiella utveckling. Undantaget vore ju om kapitalet kunde “outsourca till allmänningar/frivilligarbete” – och då vore profitkvotens fallande tendens igång på allvar igen.
Frågan är ju var skuldkrisen passar i detta.. Som du säger expanderar kapitalet fiktivt, men det betyder ju inte att det som producerats är fiktivt. Tvärtom är det väl snarare de ökade klassklyftorna som är fiktiva – arbetarklassen har fått ungefär lika mycket varor och tjänster som tidigare men betalat genom att skuldsätta sig. Och det är ju pengar som de/vi aldrig kommer kunna betala tillbaka. Sen tror jag verkligen inte att det betyder att kapitalismen måste gå under. Vi kan lika gärna se en ny socialdemokrati, eller ett kapitalistiskt slavsamhälle där vi jobbar 16 timmar och säljer vår kroppsvärme när vi sover. :)
-
suitsmeveryfine 27. December 2011kl. 12:39
Fredrik:
»Tjänster kan ju generellt (många undantag förstås) inte automatiseras, utan är mycket arbetskraftsintensiva.»Det är det här som är kruxet – det är mycket svårt att öka produktiviteten av dessa tjänster. Aaron Benanav sätter likhetstecken mellan tjänst och formell subsumtion å ena sidan och produktion av produkter och reell subsumtion å andra sidan. Han menar att det är själva det faktum att en tjänst kan förvandlas till en vara som möjliggör produktion av relativt mervärde. Att tjänsterna återvänder blir enligt detta synsätt ett tecken på kapitalets förfall. Tjänstesektorns tillväxt sammanfaller med framväxten av permanent strukturarbetslöshet.
»[T]he wave of industrialisation that absorbed those who had been pushed out of agriculture came up against its own limits in the 1970s. Since then, the major capitalist countries have seen an unprecedented decline in their levels of industrial employment. Over the past three decades, manufacturing employment fell 50 percent as a percentage of total employment in these countries. Even newly “industrialising” countries like South Korea and Taiwan saw their relative levels of industrial employment decline in the past two decades. At the same time the numbers of both low-paid service-workers and slum-dwellers working in the informal sector have expanded as the only remaining options for those who have become superfluous to the needs of shrinking industries.» (Misery and dept, Endnotes nr 2, 2010)
-
Intressanta kommentarer från alla håll. Jag vill bara slå in en kil i samförståndet här ovan. Tjänstearbete är inte nödvändigtvis alltid svårt att effektivisera. Just nu har det ju växt fram en rätt livlig diskussion om “Digital Taylorism” bland post-keynesianer i väst.
De senaste årens utveckling av hur “kunskapssamhället” har industrialiserats skapar ett tomrum i argumentet att tjänstesektorn är en bromskloss för profitkvotens fallande tendens.
Några exempel som brukar lyftas är ju t.ex. “data mining” och användning av sociala algoritmer istället för mänsklig insamling och högt utbildade analytiker. Men också hur t.ex. olika telefontjänster centraliserats industriella komplex som möjliggör en fordistisk arbetsdelning. Men också IT-sektorn har sedan 90-talet gått mot en allt tydligare specialisering. En utveckling som både ökat makten över organiseringen av arbetet och arbetskraftens minskade värde.
The Journal of Global Studies samlade under hösten in papers för ett temanummer om Digital Taylorism. Men jag har inte sett skymten av detta ännu, tyvärr. Det är intressanta argument. Men för tillfället överteoretiserat. Skulle gärna se lite mer empiriska och historiska studier på ämnet.
-
Håller med. Det finns ju massor av sätt att effektivisera tjänster. Ta just call centers t ex. En gång i tiden hade varje större företag en växel. Numera kan samma telefonist på ett call center ta hand om flera företags telefoni, ha öppet dygnet runt. Dessutom avskaffar den geografins betydelse. Många amerikanska företag använder centers i Indien.
Digitaliseringen har ju effektiviserat vissa sysslor enormt. Ta bokföring. Förut satt varenda företag och skötte det själva. Nu kan en bokföringsfirma på nätet ha tusentals kunder. En och samma ekonomiass kan ersätta tusen. Här sker både effektivisering, men framförallt automatisering.
Men även fysiska tjänster effektiviseras. I en food court kan exempelvis en och samma diskare betjäna flera restauranger.
-
Försöker återkomma senare till denna viktiga diskussion. Väldigt intressanta perspektiv Malte!
Vill bara förtydliga angående effektivisering av tjänster. Den traditionella uppdelningen i “varor och tjänster” är helt omöjlig att använda för effektiv analys. Istället syftar jag med “tjänster” på just exakt de kvaliteter av mänskligt arbete som omöjligen kan automatiseras till fullo. Vilket också är huvudanledningen, skulle jag säga, till att profitkvotens fallande tendens ännu inte krossat hela kapitalismen. Beskåda följande tidslinje: människor arbetar i jordbruket -> människor behövs inte längre där -> de arbetar i fabriker -> görs överflödiga -> arbetar i enkla tjänster som sekreterare osv -> görs överflödiga -> osv osv. Men kapitalet hittar alltid nya sektorer. Service blir allt viktigare, allt mer “inne”. Kafé- och restaurangindustrin boomar, årets julklapp var Linas matkasse, allt fler utbildar sig allt längre, vi får RUT-avdrag… the list goes on. Alla dessa inkluderar leenden, omsorg, kunnande och rent konstnärlig tajming som är extremt svår att automatisera. Och när kapitalet lyckas automatisera det? Då upphör de att vara tjänster och kapitalet hittar en ny sektor av ännu mer exklusiva tjänster som det kan sälja mot att vi fortsätter att arbeta som förr.
-
Jag ska också återkomma till diskussionen (kanske i form av en ny bloggpost borta hos mig, för det kan bli långdraget känner jag).
Men nu är jag mitt inne i en flytt så jag hinner verkligen inte i år.
Nu börjar vi komma in på det stora allvaret! Kapitalet är värdetillväxt; för att värdet ska växa måste produktionen resultera i mervärde; för att det ska bli tal om mervärde måste det först och främst skapas värde; källan till värde är varuproducerande lönearbete. Om man köper detta resonemang är det en logisk följd att kapitaltillväxten någonstans måste nå en absolut gräns, vilket Marx talade om i termer av kapitalets “inre skrankor”.
Alla håller förstås inte med om detta; t.ex. hävdar väl postautonomister som Negri och Virno att värde kan skapas lite hur som helst. Där ligger en avgörande skillnad gentemot värdekritiker som Robert Kurz. Den senaste ordentliga uppdateringen av värdekritikernas kristeori har gjorts av Claus Peter Ortlieb i “Ein Widerspruch von Stoff und Form” som jag finner synnerligen övertygande. Tyvärr finns den inte översatt, men en del tas upp i en betydligt kortare text av samma författare, “The Lost Innocence of Productivity“.
Vi kan säkert räkna med försök att överlåta mer av social omsorg överlåts på “frivilligarbete”, både inom familjen och föreningslivet. Frågan är: resulterar det i varor? Eller snarare: hur tydlig är kopplingen mellan arbetsinsats och varumarknad? På ett abstrakt plan är arbetet endast “produktivt” (dvs. värdeskapande) om det skapar varor, enligt Marx. Att utbilda sina egna barn eller vakta grannarnas villa är inte produktivt i denna mening. Ur ett kurzskt perspektiv handlar det inte om arbete, utan om “avspaltning” från arbetssamhället. Avspaltningen kan få en vidgad betydelse för att upprätthålla den sociala reproduktionen i en tid av kris. Att sysslor görs “frivilligt” kan indirekt bidra till att skapa förutsättningar för varuproduktion. Men leder “frivilligarbete” i sig till att varuekonomin börjar växa igen? Nej, det kan jag inte se.
Nu har jag säkert uttryckt mig lite slarvigt på några punkter, men allt för att få fart på en verkligt relevant diskussion. Hoppas att fler vill hoppa in. Själv tänkte jag snart övergå till att översätta en lite längre text och mer teoretisk text av Robert Kurz. Senare i vinter hoppas jag även kunna ordna ett ordentligt referat av Claus Peter Ortlieb.
Ang. “bewältigen” så har du rätt i att “hantera” är en lite tam översättning. Fast “övervinna” låter lite för definitivt för min smak. Jag tror att den bästa översättningen vore “bemästra”.