Arbetets tillväxt

För tiden översätter Copyriot texter av värdekritikern Robert Kurz: Bilsagans slut, Kapitalismen upprepar sig inte och Kapitalet och historien. Den senaste krönikan handlar om “värdetillväxtens inre gräns” och slutar med en fråga:

Tänk om inga nya möjligheter till reell värdetillväxt går att finna.

Det kan finnas grund att vara skeptisk här, men det är onekligen en intressant tanke. I så fall går det inte för någon liberal ekonom att bara invänta kapitalets “renande” kris, till en ny och arbetsintensiv produktionsordning etableras (för en sådan finns ingalunda i sikte). Scenariot är värd att spekulera vidare på. Men hur? Här bara ett par av de skeptiska kommentarer, som måste vara med i bagaget för att börja spekulera på en värdetillväxtens inre gräns.

Roland Paulsen tar ju den mer dystra positionen (inte något “renande”, inte heller någon inre gräns): kapitalet kan fortsätta växa genom “arbetets värde”, dvs. arbetets fortsatta expansion (skapa mer meningslösa job).

Att EU utnämnde 2011 till att vara “frivillighetens år” (European Year of Voluntary Activities Promoting Active Citizenship) kanske ger ett tecken på att det finns vissa som har bestämt sig för att fortsätta arbetets ordning även efter arbetets formella försvinnande.

Vänsterpartier i Danmark försöker etablera en “motdiskurs” vs. tillväxt-diskursen. Då pratar de om “demokratisk tillväxt”, vilket jag inte helt fattar vad det innebär, men jag är inte säker på att det är något bra. Faktisk kan det mycket väl bli just den sortens reform av kapitalet som det krävs för att hantera* denna kris.

Framtidens tillväxt kan mycket väl bli en tillväxt av “aktivt medborgarskap”, a.k.a. vänsterns gamla klyscha om “partipatory democracy”. Vi vet ju vad det skulle kunna vara: Fler föreningar (relationer baserat på kontrakt och stadgar; icke-gemenskaper), fler medborgarinitiativ (för att bevara “demokrati” och viktiga “funktioner i samhället”), mera frivilligt arbete (chefen behöver inte längre betala), ett par medborgargarder (städa lokalsamhället för brottslingar och annat smuts) och kanske även en medborgarlön (ordet säger allt: få lön för att vara en god medborgare). Ett enormt bureaukratisk väsen måste etableras för att kunna kontrollera en sådan mobilisering och det behöver inte vara centralt som under statssocialismen i Sovjet: så länge varje miljö, verksamhet eller autonoma samhälle är “självstyrande”. Så länge alla styr sig själva, behövs det ingen central aktör för att göra det

Utvecklingen kan summeras såhär: Ökad mobilisering går hand i hand med ökad övervakning. Inte bara för att ökad medborgarskap innebär ökad polisvaro (matematisk uttryckt i “cititzen = cop”), men också p.g.a. kybernetiska processer: ökad transparens, synlighet, digitalisering, formalisering (kontrakter osv). Vi kommer helt enkelt få bra hjälp av en svensk översättning av den kybernetiska hypotesen, om en sådan kommer.

* Rasmus, är det inte synd att översätta ‘bewältigt’ till ‘hantera’? Det skulle kunna vara ‘övervinna’ t.ex. (engelskan tog ungefär den också), även om jag inte vet om det helt är vad som behövs. Kanske sista mening inte går att rädda, för hur som hälst ska det som kommer hända vara på “civilisatorisk vis”. Åh helvete …

Måske lignende:

15 thoughts on “Arbetets tillväxt

  1. Nu börjar vi komma in på det stora allvaret! Kapitalet är värdetillväxt; för att värdet ska växa måste produktionen resultera i mervärde; för att det ska bli tal om mervärde måste det först och främst skapas värde; källan till värde är varuproducerande lönearbete. Om man köper detta resonemang är det en logisk följd att kapitaltillväxten någonstans måste nå en absolut gräns, vilket Marx talade om i termer av kapitalets “inre skrankor”.
    Alla håller förstås inte med om detta; t.ex. hävdar väl postautonomister som Negri och Virno att värde kan skapas lite hur som helst. Där ligger en avgörande skillnad gentemot värdekritiker som Robert Kurz. Den senaste ordentliga uppdateringen av värdekritikernas kristeori har gjorts av Claus Peter Ortlieb i “Ein Widerspruch von Stoff und Form” som jag finner synnerligen övertygande. Tyvärr finns den inte översatt, men en del tas upp i en betydligt kortare text av samma författare, “The Lost Innocence of Productivity“.

    Vi kan säkert räkna med försök att överlåta mer av social omsorg överlåts på “frivilligarbete”, både inom familjen och föreningslivet. Frågan är: resulterar det i varor? Eller snarare: hur tydlig är kopplingen mellan arbetsinsats och varumarknad? På ett abstrakt plan är arbetet endast “produktivt” (dvs. värdeskapande) om det skapar varor, enligt Marx. Att utbilda sina egna barn eller vakta grannarnas villa är inte produktivt i denna mening. Ur ett kurzskt perspektiv handlar det inte om arbete, utan om “avspaltning” från arbetssamhället. Avspaltningen kan få en vidgad betydelse för att upprätthålla den sociala reproduktionen i en tid av kris. Att sysslor görs “frivilligt” kan indirekt bidra till att skapa förutsättningar för varuproduktion. Men leder “frivilligarbete” i sig till att varuekonomin börjar växa igen? Nej, det kan jag inte se.

    Nu har jag säkert uttryckt mig lite slarvigt på några punkter, men allt för att få fart på en verkligt relevant diskussion. Hoppas att fler vill hoppa in. Själv tänkte jag snart övergå till att översätta en lite längre text och mer teoretisk text av Robert Kurz. Senare i vinter hoppas jag även kunna ordna ett ordentligt referat av Claus Peter Ortlieb.

    Ang. “bewältigen” så har du rätt i att “hantera” är en lite tam översättning. Fast “övervinna” låter lite för definitivt för min smak. Jag tror att den bästa översättningen vore “bemästra”.

  2. Tak för kommentaren, Rasmus. Riktigt viktiga frågor!

    Ska komma tillbaka också, för det måste sägas mera om det här. Men bara en kort association …

    En liknande gråzon mellan arbetsinsats/produktion och värde-som-i-vara är ju gentrifiering. Det är därför det nog är bra att börja läsa värdekritiken hos Kurz (som du utlägger den) mot autonomiateori ala Negri. Inte bara är det en parallell till diskussionen ovan, gentrifiering är dessutom en del av just sådanna processer som “aktivt medborgarskap”. Ska som sagt komma tillbaka till detta, vill bara hjälpa till att veckla ut den här diskussion som den går framåt.

  3. Väldigt intressant inlägg! Gillar också skepsisen mot “föreningar” :) Några osammanhängande tankar utifrån inlägget (även Rasmus översättningar):

    Jag undrar lite vad vi menar med att “kapitalet fortsätter växa”. Helt enkelt att kapitalets, kapitallogikens, dominans stärks? Det vill säga att arbete dominerar samhället i ännu högre utsträckning än idag. I praktiken borde det betyda arbetsdagens förlängning och/eller någon typ av kvalitativ dominans (där vi t.ex. måste fortsätta jobba åtta timmar men gör mer sysslor obetalt utanför det). Det senare är förstås en fullt rimlig risk, den senare väljer jag att ställa mig tvekande inför (dels för att hela förhoppningen på allmänningar som lösning faller om den stämmer, dels för att inget pekar på detta).

    Även en tanke om skillnaden mellan anhängare av traditionell värdelära och t.ex. Negri. Är det så stor skillnad? Jag uppfattar inte den skillnad som det hänvisas till. Det t.ex. Hardt/Negri gör är väl snarare att prata om bruksvärden som något som kan produceras utanför kapitalismen, dels att prata om att kapitalismen kan återinhägna dessa “fria bruksvärden” och därmed förvandla dem till någon sorts värde. Men detta kan kapitalismen enbart göra på en marknad som tillåter monopol av olika slag, tänker jag. Det förvandlar alltså inte det fria “arbetet” (som ligger bakom t.ex. Linux i Android eller gettocreden som gör att Nikeskor verkar lite häftigare) till kapitalistiskt arbete, men genom att företagen som lyckats inhägna dessa bruksvärden kan monopolisera sin användning genom patent, upphovsrätt, varumärkesskydd osv så tvingas konsumenterna betala – och måste jobba för att kunna göra det.

  4. Fredrik: Såvitt jag förstår saken, leder din kommentar rakt in i distinktionen mellan absolut och relativt mervärde – de två möjliga vägarna för kapitalet att växa, enligt Marx. (Och det kapitalistiska produktionssättet är beroende av kontinuerlig tillväxt eller, i krislägen, förhoppningen om att kapitalet snart kommer att återuppta sin tillväxt.)

    Att förlänga arbetsdagen = absoluta mervärdesproduktion.
    Uppenbarligen är detta bara möjligt till en viss gräns. Dygnet har ju bara ett visst antal timmar. Och arbetskraften måste ha ett minimum av sömn för att förbli arbetskraft. Mot denna gräns stångade sig kapitalet ganska tidigt, redan innan Marx skrev Kapitalet.
    Marx menade att den mogna kapitalismen (eller hur han nu uttryckte det) i stället kännetecknades av relativ mervärdesproduktion. Då skapas utrymme för ökat mervärde genom att priset på arbetskraft sjunker utan att reallönerna behöver sjunka. Arbetskraftens pris bestäms ju av kostnaderna för dess reproduktion, enligt Marx (som här alltså talar om kapitalismen i dess “ideala genomsnitt”). Vad som ingår i dess reproduktion är delvis ett resultat av en social kamp, men detta ligger strikt talat utanför teorin om relativt mervärde.
    Vad teorin säger är helt enkelt att produktivkrafternas utveckling leder till att det krävs mindre arbete för att producera de förnödenheter som krävs för att reproducera varan arbetskraft, vilket betyder att arbetskraftens värde minskar. Emellertid betyder även produktivkrafternas utveckling att arbetskraftens andel av den totala produktionskostnaden minskar, vilket betyder att det får allt mindre betydelse att arbetskraften blir billigare. Rent logiskt kan detta utläsas som att den relativa mervärdesproduktionen når en kulmen, som då markerar kapitalismens “inre skrankor”.
    Värdekritikerna hävdar (sedan projektet tog sin början med Robert Kurz artikel från 1986) att denna punkt redan är passerad. Det vill säga, kapitalet expanderar nu endast “fiktivt”, genom finansialisering. Vi befinner oss i kapitalismens utdragna slutkris, vars verkningar länge kunde skjutas på framtiden genom en enorm expansion av kreditväsendet. Nu kollapsar även detta. Framtiden är alltså ur denna synvinkel radikalt osäker.

    Jag ska inte ge mig in på att jämföra med hur Negri & co. resonerar för jag är inte helt säker på det. Själv kan jag fortfarande uppskatta Virno men han är ganska svajig när det kommer till centrala begrepp.

    Däremot kan jag säga att jag för varje dag blir mer skeptisk till att hylla bruksvärdet. Precis som bytesvärdet är även bruksvärdet en kategori inom varuformen. Men den diskussionen föredrar jag att ta en annan gång (t.ex. i anslutning till den kritik av spotifieringsbegreppet som jag har för avsikt att skriva nästa år).

  5. Jag håller med om att detta är den verkligt stora diskussionen. Jag är mycket glad, Rasmus, för att du har ägnat den här frågan mycket mer tid de senaste åren. Ang. Kurzöversättningar så blir jag glad för allt nytt som kommer och jag håller själv på att översätta »›Moderniseringens kollaps› – 15 år senare». Jag ska också försöka mig på en empirisk undersökning av avindustrialiseringen.

  6. Rasmus: tack för svar! Tänker att det du beskriver “helt enkelt” är profitkvotens fallande tendens. Den är viktig men som jag förstår det stämmer den inte helt med hur ekonomin utvecklade sig, eftersom den enorma utvecklingen av tjänster väl inte riktigt förutsågs av Marx. Tjänster kan ju generellt (många undantag förstås) inte automatiseras, utan är mycket arbetskraftsintensiva. Detta borde rimligtvis innebära att kapitalet inte har något stopp för sin potentiella utveckling. Undantaget vore ju om kapitalet kunde “outsourca till allmänningar/frivilligarbete” – och då vore profitkvotens fallande tendens igång på allvar igen.

    Frågan är ju var skuldkrisen passar i detta.. Som du säger expanderar kapitalet fiktivt, men det betyder ju inte att det som producerats är fiktivt. Tvärtom är det väl snarare de ökade klassklyftorna som är fiktiva – arbetarklassen har fått ungefär lika mycket varor och tjänster som tidigare men betalat genom att skuldsätta sig. Och det är ju pengar som de/vi aldrig kommer kunna betala tillbaka. Sen tror jag verkligen inte att det betyder att kapitalismen måste gå under. Vi kan lika gärna se en ny socialdemokrati, eller ett kapitalistiskt slavsamhälle där vi jobbar 16 timmar och säljer vår kroppsvärme när vi sover. :)

  7. Fredrik:
    »Tjänster kan ju generellt (många undantag förstås) inte automatiseras, utan är mycket arbetskraftsintensiva.»

    Det är det här som är kruxet – det är mycket svårt att öka produktiviteten av dessa tjänster. Aaron Benanav sätter likhetstecken mellan tjänst och formell subsumtion å ena sidan och produktion av produkter och reell subsumtion å andra sidan. Han menar att det är själva det faktum att en tjänst kan förvandlas till en vara som möjliggör produktion av relativt mervärde. Att tjänsterna återvänder blir enligt detta synsätt ett tecken på kapitalets förfall. Tjänstesektorns tillväxt sammanfaller med framväxten av permanent strukturarbetslöshet.

    »[T]he wave of industrialisation that absorbed those who had been pushed out of agriculture came up against its own limits in the 1970s. Since then, the major capitalist countries have seen an unprecedented decline in their levels of industrial employment. Over the past three decades, manufacturing employment fell 50 percent as a percentage of total employment in these countries. Even newly “industrialising” countries like South Korea and Taiwan saw their relative levels of industrial employment decline in the past two decades. At the same time the numbers of both low-paid service-workers and slum-dwellers working in the informal sector have expanded as the only remaining options for those who have become superfluous to the needs of shrinking industries.» (Misery and dept, Endnotes nr 2, 2010)

  8. Intressanta kommentarer från alla håll. Jag vill bara slå in en kil i samförståndet här ovan. Tjänstearbete är inte nödvändigtvis alltid svårt att effektivisera. Just nu har det ju växt fram en rätt livlig diskussion om “Digital Taylorism” bland post-keynesianer i väst.

    De senaste årens utveckling av hur “kunskapssamhället” har industrialiserats skapar ett tomrum i argumentet att tjänstesektorn är en bromskloss för profitkvotens fallande tendens.

    Några exempel som brukar lyftas är ju t.ex. “data mining” och användning av sociala algoritmer istället för mänsklig insamling och högt utbildade analytiker. Men också hur t.ex. olika telefontjänster centraliserats industriella komplex som möjliggör en fordistisk arbetsdelning. Men också IT-sektorn har sedan 90-talet gått mot en allt tydligare specialisering. En utveckling som både ökat makten över organiseringen av arbetet och arbetskraftens minskade värde.

    The Journal of Global Studies samlade under hösten in papers för ett temanummer om Digital Taylorism. Men jag har inte sett skymten av detta ännu, tyvärr. Det är intressanta argument. Men för tillfället överteoretiserat. Skulle gärna se lite mer empiriska och historiska studier på ämnet.

  9. Håller med. Det finns ju massor av sätt att effektivisera tjänster. Ta just call centers t ex. En gång i tiden hade varje större företag en växel. Numera kan samma telefonist på ett call center ta hand om flera företags telefoni, ha öppet dygnet runt. Dessutom avskaffar den geografins betydelse. Många amerikanska företag använder centers i Indien.

    Digitaliseringen har ju effektiviserat vissa sysslor enormt. Ta bokföring. Förut satt varenda företag och skötte det själva. Nu kan en bokföringsfirma på nätet ha tusentals kunder. En och samma ekonomiass kan ersätta tusen. Här sker både effektivisering, men framförallt automatisering.

    Men även fysiska tjänster effektiviseras. I en food court kan exempelvis en och samma diskare betjäna flera restauranger.

  10. Riktigt intressanta kommentarer, hoppas diskussionen här fortsätter.

    Eller kanske diskussionerna? För nu blev det så många ingångar till de här frågorna att det är svårt att hitta väg. Det verkar som vi behöver gå lite långsamt fram, även gå i olika håll och sen koppla ihop bitarna undervägs

    Känner behov av att återvända till några av de frågor rasmus ställde i första kommentar och det centrala begreppet värde. Fredrik undrar vad som menas med att “kapitalet fortsätter växa”. Som rasmus skrev, och jag håller med här, är kapitalet = värdetillväxt. Kapitalet (en process, inte en ting) är ett ständigt ökande värde. Värde är däremot en ting (som kapitalet alltså ackumulerar).

    Vad menas med värde då? Jag åtminstone behöver ställa denna fråga och försöka hitta svar.

    Det kan bara bli indirekt och associerande. Jag är inte skolad i Marx’ Kapitalet. Jag tänker skola mig dock, men det verkar vara nödvändigt med en viss pervers tillvägagångssätt i den här frågan (dvs. vad är, alternativt gör, värde?).

    Rasmus, jag genomläste din bakgrundstext kring värdeavspaltning igen och känner att det är viktiga spår. Det verkar på vissa sätt som att Kurz/Scholz/EXIT kan läsas väldigt bra mot (ja mot, inte med) Negri/Hardt/Autonomia. Har ett längre citat i botten av det här inlägget.

    Det verkar som att en rad begrepp går ihop: arbete, värde, produktion, varor.

    Arbete = värdefullt arbete. Pejorativet ‘värdeslöst arbete’, tänkt som verkligen värdeslöst, är inte längre arbete. Det är ‘spill’. Lean-management-teoretikerna är besatta av idéen om spill, de ligger sömnlösa på nätterna och tänker på allt det spill som pågår runt omkring. Arbetshataren George Bataille hyllade spillet, som jag förstår det.

    Arbete = produktivt arbete. Pejorativet ‘oproduktivt arbete’ är inte längre arbete. Det är spill. Och så vidare …

    Negriisterna försöker som sagt att reclaima begreppet ‘produktion’ – de pratar t.ex. ofta om “the biopolitical production of the common”. Jag är inte helt säker på om det är en bra idé att reclaima det ordet. Det har hegemoniska ambitioner (vissa andra saker måste därför vara icke-produktiva, för att begreppet ska ge mening). Men Negriisterna är så klart allt för snälla och historiemedvetna, så de försöker inkludera allt i begreppet produktion. En glad nybliven mamma säger till sin kompis: “Jag har producerat ett barn!”

    Sammanhangen mellan arbete/värde/produktion och varor är mindre klar för mig. De första saker verkar vara nödvändiga för att skapa det sista, men så mycket mer vågar jag inte säga.

    Jag är inte säker på att detta ger några svar, men åtminstone för mig verkar det leda på viktiga spår.

    Har länge velat läsa en bok av Silvia Federici med titlen Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation. Hon var själv en del av autonomiarörelsen under italiens långa 70-tal. Jag vågar inte dra in hennes spår än, men som jag förstår det är temat fortsättningen av primitiv ackumulation genom att förstöra världar (säregna/singulära) och ersätta dem med värde (universell ekvivalens). Vilket rör en kärna i problemet med moderniteten (som ju just är besatt av begreppen värde, arbete, produktion osv), som även kommunister må brottas med: är kommunism alltings värdefullhet (alternativt “allas ägande”), typ genom ständig integration i samhällskroppen och total ekonomisk jämnlikhet eftersom “alla är lika mycket värda”, eller är kommunism alltings värdeslöshet (alternativt “ingens ägande”), eftersom alla universella ekvivalenter förstöras genom mångfaldigandet av säregna/singulära världar.

    Därför blir distinktionen mellan bytesvärde och bruksvärden mindre viktig, eftersom båda är värden. De är universella ekvivalenter och omöjliggör singularitet.

    Jag vet inte hur mycket av detta som Federici behandlar, men det kan vara en av vägarna att gå.

  11. Copy/pejstar ett längre citat, som en kan läsa eller inte. Det kopplar ihop sig specifikt till det spåret kring värde och frivilligt arbete (här mer brett: ‘the common’, el. det gemensamma). Citatet handlar om bostadsegendom, spekulation och gentrifiering, för att det verkar peka på värdets gråzoner.

    Ett intressant punkt verkar bl.a. vara huruvida detta bäst begripas som avspaltning (andra sidan av kapitalets sataniska mynt; intet revolutionärt potential här) eller som det gemensamma (kapitalets yttersida, som kapitalet kanske är beroende av och måste re-presentera, men som det inte helt förstår; revolutionärt potential). Kan det vara en okkult kombination? Jag vet inte.

    Jag har framhävt vissa passager.

    Specters of the Common [Hardt & Negri: Commonwealth, s. 153f]

    Specters of the common appear throughout capitalist society, even if in veiled and mystified forms. Despite its ideological aversion, capital cannot do without the common, and today in increasingly explicit ways. To track down these specters of the common, we will need to follow the path of productive social cooperation and the various modes of abstraction that represent it in capitalist society.

    Revealing some of these really existing forms of the common is a first step toward establishing the bases for an exodus of the multitude from its relation with capital.

    [THE METROPOLIS – INDUSTRIAL/BIOPOLITICAL]
    One vast reservoir of common wealth is the metropolis itself. The formation of modern cities, as urban and architectural historians explain, was closely linked to the development of industrial capital. The geographical concentration of workers, the proximity of resources and other industries, communication and transportation systems, and the other characteristics of urban life are necessary elements for industrial production. Throughout the nineteenth and twentieth centuries the growth of cities and the qualities of urban space were determined by the industrial factory, its needs, rhythms, and forms of social organization. Today we are witnessing a shift, however, from the industrial to the biopolitical metropolis. And in the biopolitical economy there is an increasingly intense and direct relation between the production process and the common that constitutes the city. The city, of course, is not just a built environment consisting of buildings and streets and subways and parks and waste systems and communications cables but also a living dynamic of cultural practices, intellectual circuits, affective networks, and social institutions.

    [URBAN REAL ESTATE]
    These elements of the common contained in the city are not only the prerequisite for biopolitical production but also its result; the city is the source of the common and the receptacle into which it flows. One lens for recognizing the common wealth of the metropolis and the efforts to privatize it is provided by urban real estate economics, a field in desperate need of demystification. It is useful to remember that ground rent and the value of land presented great difficulties for classical political economists. If labor is the source of all wealth, according to Adam Smith’s axiom, then what accounts for the value of land or real estate more generally? Labor is incorporated into the land, of course, by working the soil and constructing on it, but that clearly does not account adequately for the value of real estate, especially in an urban environment. To say that land rent is a monopoly price does not address the central problem either. Real estate value cannot be explained internally but can be understood only with reference to external factors.

    [EXTERNALITIES]
    Contemporary real estate economists are fully aware, of course, that the value of an apartment or a building or land in a city is not represented exclusively by the intrinsic characteristics of the property, such as the quality and size of its construction, but is also and even primarily determined by externalities — both negative externalities, such as air pollution, traffic congestion, noisy neighbors, high levels of criminality, and the discotheque downstairs that makes it impossible to sleep on Saturday nights; and positive externalities, such as proximity to playgrounds, dynamic local cultural relations, intellectual circuits of exchange, and peaceful, stimulating social interactions. In these externalities we encounter a specter of the common. The main preoccupation of these economists is that externalities fall outside the realm of property relations and are thus resistant to market logic and exchange. In efficient free markets, they claim, people make rational decisions, but when there are “market distortions,” when externalities come into play and social costs do not equal private costs, market rationality is lost and “market failure” results. The crazy thing is that especially in urban environments the value of real estate is determined primarily by externalities. Market failure is the norm. The most orthodox neoliberal economists thus spend their time inventing schemes to “rationalize” the situation and privatize the common so it can be traded and will obey market rules, seeking ways to monetize pollution or traffic, for instance, in order to make the social costs equal to the private costs and thus restore logic to market exchanges.

    Parenthetically we should note that the important and growing role of externalities allows us to rethink some of the standard assumptions of political economy. Just as there is today an inversion of the progression traditionally assumed by political economists from rent to profit, as we said earlier, so too is there an inversion of the presumed tendency from “absolute rent” (based on mere appropriation) to “relative rent” (based on the value of labor added to the property). To the extent that work done to the property has increasingly less significant effect in relation to the “common work” external to it — in the general social circuits of biopolitical production and reproduction of the city — the tendency is today moving back from relative toward absolute rent.

    Real estate agents, the everyday practitioners of trading urban value, with their feet solidly on the ground and their hands greedily clutching their pocketbooks, do not need any complicated theories to understand the dominant role of the common. Their mantra — “location, location, location” — is their way of expressing the strategy to minimize the negative externalities and maximize the positive. Location is merely a name for proximity and access to commonwealth — not only with respect to the park but also the quality of neighborhood relations, the pathways of communication, the intellectual and cultural dynamics, and so forth. Real estate agents do not need to privatize externalities and “rationalize” the markets. With an eye to the common, they are very capable of making money from the metropolis and its “irrationality.”

    Our aim, though, is not to give advice on how to get rich with real estate, but to track down the specters of the common. The theories of real estate economics, along with the practices of real estate agents, demonstrate how the metropolis itself is an enormous reservoir of the common, of not only material but also and moreover immaterial factors, both good and bad. What the economists do not understand, though, is where common wealth comes from. The common may be external from the perspective of the market and the mechanisms of capitalist organization, but it is completely internal to the processes of biopolitical production. The wealth produced in common is abstracted, captured, and privatized, in part, by real estate speculators and financiers, which, as we saw earlier, is a fetter to further production of the common. This dilemma is illustrated by the classic dialectic of urban artist neighborhoods and gentrification: poor artists move into a neighborhood with low property values because they cannot afford anything else, and in addition to producing their art they also produce a new cityscape. Property values rise as their activity makes the neighborhood more intellectually stimulating, culturally dynamic, and fashionable, with the result that, eventually, artists can no longer afford to live there and have to move out. Rich people move in, and slowly the neighborhood loses its intellectual and cultural character, becoming boring and sterile. Despite the fact that the common wealth of the city is constantly being expropriated and privatized in real estate markets and speculation, the common still lives on there as a specter.

  12. Försöker återkomma senare till denna viktiga diskussion. Väldigt intressanta perspektiv Malte!

    Vill bara förtydliga angående effektivisering av tjänster. Den traditionella uppdelningen i “varor och tjänster” är helt omöjlig att använda för effektiv analys. Istället syftar jag med “tjänster” på just exakt de kvaliteter av mänskligt arbete som omöjligen kan automatiseras till fullo. Vilket också är huvudanledningen, skulle jag säga, till att profitkvotens fallande tendens ännu inte krossat hela kapitalismen. Beskåda följande tidslinje: människor arbetar i jordbruket -> människor behövs inte längre där -> de arbetar i fabriker -> görs överflödiga -> arbetar i enkla tjänster som sekreterare osv -> görs överflödiga -> osv osv. Men kapitalet hittar alltid nya sektorer. Service blir allt viktigare, allt mer “inne”. Kafé- och restaurangindustrin boomar, årets julklapp var Linas matkasse, allt fler utbildar sig allt längre, vi får RUT-avdrag… the list goes on. Alla dessa inkluderar leenden, omsorg, kunnande och rent konstnärlig tajming som är extremt svår att automatisera. Och när kapitalet lyckas automatisera det? Då upphör de att vara tjänster och kapitalet hittar en ny sektor av ännu mer exklusiva tjänster som det kan sälja mot att vi fortsätter att arbeta som förr.

  13. Jag ska också återkomma till diskussionen (kanske i form av en ny bloggpost borta hos mig, för det kan bli långdraget känner jag).
    Men nu är jag mitt inne i en flytt så jag hinner verkligen inte i år.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>