Biopolitik: Kommunism och livsstil

16.11.2010 • realliberalisme, [svensk] • 5 kommentarer /

Det verkar kanske konstigt att diskutera kommunism och livsstil. I kontexten av den tidigare nämnda analys av liberalism, öppnar det dock plötsligt intressanta perspektiv. Copyriot skriver:

Om kommunismen är ickeliberal så borde detta innebära en grundläggande främlingsskap till begreppet livsstil. Dels för att kommunismen inte opererar med idén om en privatsfär, dels för att livsstil kan sägas ha blivit till en vara (eller en fetisch). Frågan är bara vilka alternativ som produceras.
Här kam jag bara associera till Giorgio Agamben med sitt inte helt lättföreståeliga begrepp “form of life” som alltså inte är detsamma som “livsstil”.

Kommer att tänka på Michael Hardt & Toni Negris Commonwealth (PDF; sista, och efter min mening den bästa, delen av Imperiet-trilogin). Det viktiga begreppet är här “biopolitik”, dvs. produktionen och subjektiveringen av livets former (‘bios’ = liv).

Inte så konstigt, att Copyriot nämner Agambens “former av liv”, som möjlig kommunistisk alternativ till livsstilar: Som en del av tre andra “streams of interpretation of biopolitics” nämner de Giorgio Agamben (s. 57-58 i engelska hardback).

Jag ser åtminstone en skillnad mellan liberalistisk livsstil och kommunistisk biopolitik. Det är en skillnad som verkar upprepa sig i relationen mellan liberalism och icke-liberalism: Fokuset på blivande i stället på varande.

Den liberala livsstilen har man, så att säga. Den är privat och bör inte bli objekt för offentlig politik (förändring). Individen har själv valt livsstilen utifrån rationella bedömningar av andra livsstilar (överfloden). Därför kan liberal vetenskap utveckla teorier som “rational choice”. Beslutet om livsstilen är kanske inte det sista, det kan så klart hända saker, men utgångspunkten är, att livsstilen representerar eller speglar “hur jag är”.

Den icke-liberala biopolitik får helt andra konsekvenser. Eftersom det inte finns någon a priori privatsfär, är alla livets former i princip giltiga objekt för politik (förändring). “Det personliga är politisk”, säger ett icke-liberalt slagord. Eftersom livets former redan är mångfaldiga (i överflod), förväntas någon enskild person inte att kunna navigera ensam. “Dina val” måste bli objekt för andras politik (förändringar), för att du ska ta del av någon sorts (kollektiv) intelligens som räcker utöver dina egna fattiga insikter. Ett sätt att kommunisera biopolitiken är genom den transformativa kärlek till det främmande och det annorlunda. Eftersom livets möjliga potentiella former är mycket fler än de aktuella – bara kombinationen, mötet mellan olika aktualiteter, skulle kunna fördubbla mångfaldet – därför sätter den icke-liberala också ett fokus på blivande: blivandet av nya former av liv.

Biopolitik är samtidigt produktionen av kroppar av motstånd och de-subjektifiering. För att bli något nytt, vill det ofta uppstå motstånd mot den delen av det varande som hämmar det blivande. I kanske det starkaste kapitlet i Commonwealth, kapitel 6.1 “Revolutionary Parallelism”, diskuterar Hardt & Negri hur emancipationen av en identitet (t.ex. kvinnors emancipation som kvinnor) kan fortsätta sin biopolitik, och i en viss mening alltid måste göra detta parallellt, nämligenfrigöra sig från identitet (t.ex. kvinnors frigörelse från att vara kvinnor, för att kunna bli något annat).

Identitetspolitik måste komma i purgatorium, skärselden:

“You have to lose what you are, to discover what you can become” (s. 340)

Overvågning af politiet

12.10.2010 • kontrol, realliberalisme • 1 kommentar /

Copwatch er et initiativ der holder øje med og dokumenterer politiet i deres arbejde på gaden, for at holde betjente ansvarlige for eventuelt embedsmisbrug og politibrutalitet. Copwatch startede i Berkeley, Californien, år 1990 og har siden vokset til mange byer rundt omkring i USA. Mig bekendt har der kun været et tilfælde af organiseret politiovervågning i Danmark: til den bypolitiske festival Undoing the City.

Pil Christensen skriver om sin oplevelse til et kursus hos de oprindelige Copwatchers i Berkeley. (Bemærk, dette er et kursus med universitetspoint. Det ville aldrig ske på et dansk universitet).

Den sorte militante organisation Black Panthers Party var de første cop watchere. Deres åbenlyse overvågning af politiets arbejde var en måde at beskytte sig selv og lokalsamfundet mod overgreb og racistisk hetz. Det er stadig idéen med Cop Watch og årsagen til, at mange af mine medstuderende har valgt at tage kurset. Racismen er stadig udtalt i politiets arbejde og særligt unge sorte mænd står for skud.

Det er noget vores underviser understreger, på kursets første gang. Inden han gennemgår forfatningen og diverse tilhørende love for os, fortæller han, hvordan  han ikke selv stoler på politiet, eller på at man egentlig har nogen rettigheder – der er specielle regler og love for bestemte mennesker.

Han fremhæver sig selv: Han er sort, er iført hængerøvsbukser og har en stærk ghetto-accent og peger på mig og siger, at han nok får en temmelig anden behandling end hende dér.

Copwatchers går ud som enkeltpersoner eller i grupper for at se til, at politiet udfører deres arbejde ordentligt. Som regel har de et videokamera med, eller blot en notesblok. Politiovervågningerne har ingen intentioner om at eskalere en situation, der kan komme et potentielt offer for politivold til skade, men derimod med intentionen om at nedtrappe konflikten. Alene at overvære en situation, med øjne, ører og videokamera, kan hæmme risikoen for at politiet begår overgreb.

Denne type af borgerlig organisering virker måske aparte og endda unødvendig for de fleste priviligerede mennesker (dvs. der aldrig kommer i konflikt med politiet). Det er derfor vigtigt at påminde om, at Copwatch ikke er imod politiet, de er derimod for ansvarstagning for politiets handlinger. Copwatch er et rendyrket borgerligt initiativ: det er til forsvar for vores liberale borgerlige rettigheder. Metoden er alene at overvåge situationer hvor politiet, dvs. bevævnede offentlige embedsmænd, udøver deres arbejde, for at se til at det går ordentligt til. Copwatch har ikke noget udtalt politisk mål om at afskaffe politiet som institution, hvilket mange anarkister ellers gerne vil. Copwatch mener derimod, at er værd at finde på andre måder at løse en konflikt på, end at ringe til politiet.

Igen, interessant hvor liberalt initiativ Copwatch faktisk er: Indgangen til den politiske aktivisme er hævdelsen af borgerlige rettigheder. Den liberale retsstat bygger som bekendt på det såkaldte “universelle argument”, dvs. at rettighederne er til for at beskytte alle og hver enkelt individ i samfundet. Der er en overflod af rettigheder. De skal alle sikre, at ingen bliver krænket i deres frihed. De skal sikre, at så længe man ikke gør noget ulovligt, så behøver man ikke frygte politiet.

Alligevel har Copwatch langt fra nogen liberal analyse, hvilket gør det endnu mere interessant: man er udmærket klar over, at politiet bryder loven og krænker dine rettigheder igen og igen. Du har med andre ord ingen grund til at stole på politiet, med mindre du er priviligeret af fx race, velstand eller politisk tilhørsforhold. Copwatch lærer deres kursister, at de skal betragte politibetjentene som vilde dyr: man skal for alt i verden ikke skræmme politiet eller nærme sig dem bagfra.

Copwatch er en art direkte aktion i form af vidnesbyrd om, at rettighederne overholdes. Copwatch er sikringen af det liberale. Lignende initiativer der også så at sige sikrer det liberale, uden at rigtigt tro på deres universalitet, er RUSK retshjælp og ABC.

Copwatch er udmærket klar over, at rettighederne ikke er til for alle. De har set politiets racistiske arbejde, deres voldelige fjernelse af hjemløse fra gentrificerede kvarterer, deres gentagende forskelsbehandling. Copwatch ved også, at de mennesker der rammes af politiets diskriminering og vold, ikke har den kulturelle og sociale kapital, til at hævde deres rettigheder. De har ikke den økonomiske kapital, til at hyre en advokat, hvis de skulle beskyldes for kriminaliteter. Retsstaten retfærdiggøres med det universelle argument, men priviligerer de der kender deres rettigheder (kulturel kapital), de der ved hvordan de kan hævde deres rettigheder (social kapital), og de der har pengene til at købe andre til at arbejde for at forsvare deres rettigheder (økonomisk kapital).

Følgende video er den 50-minutter lange dokumentar These Streets Are Watching.

Maximalister, minimalister og vitalister

26.09.2010 • kopiering, realliberalisme • 2 kommentarer /

Henrik Chulus nystartede blog Fri Kultur lancerer nu en temaserie under titlen “Kopikampen“, som skal blive utroligt spændende at følge. Serien vil formodentlig trække på en specialeafhandling af samme navn om “ophavsrettens geopolitik” (PDF). Jeg har ikke læst afhandlingen, men ser frem mod at bliver udsat for den i mindre og afgrænsede bidder. (I øvrigt utroligt at ikke flere er kommet på den gode idé, dvs. at ingen andre opretter en blog og går i gang med at made os med alt det specialestof der ellers gemmes i skuffer og lidt vemodigt tænkes tilbage på som en tid på universitetet hvor man kunne skrive om ting man egentlig havde lyst til – lønarbejdet leder for det meste til middelmådige resultater, udmattelse eller apati).

Måske vil jeg kommentere hvert indlæg fra temaserien. Det tyder i hvert fald godt med det første indlæg, der introducerer kopikampens som kampen mellem to typer, maximalisterne & minimalisterne:

Både maksimalister og minimalister er enige om at ophavsretten er i krise, men uenige om krisens årsag og natur. Maksimalisterne mener på den ene side, at den teknologiske udvikling på medieområdet er ude af kontrol og eroderer respekten for ophavsretten, da almindelige mennesker har adgang til for meget information. På den anden side hævder minimalisterne, at ophavsretten i sig selv er problemet, da den står i vejen for teknologisk innovation og gennem sin udvidelse eroderer borgelige frihedsrettigheder.

Typologien fungerer utroligt godt i forhold til maximalisterne – der vil have flere (immaterielle) rettigheder, mere lovgivning og kontrol, større overvågning osv. Det kan diskuteres om “minimalisterne” frem for blot at afmontere dele af gældende lovgivning – dvs. at have “færre, mindre, reduceret” ophavsret osv – også søger at omvurdere hvad ophavsret overhovedet betyder. Copyleft er et eksempel på dette: et anti-licens der fordrer at alle anvendelser af et værk kun må belægges med copyleft selv (dette umuliggør derved andre former for licenser, fx copyright eller creative commons, der indhegner værket).

Fra den minimalistiske side ses fri adgang til at udveksle information som grundlaget for et frit samfund …

Det er endnu ikke tydeligt helt hvor grænserne går mellem de to typer, men problemet med både maximalisterne og minimalisterne – hvis vi forstår “minimalisme” som et mål der indebærer en minimal ophavsret der muliggør “fri adgang” og “at udveksle informationer” – lader til at være, at de vil lovgive sige ud af kopikampen.  De forsøger begge at konstruere nye rettigheder og licenser, for at beskytte forestillingen om en ophavsmand der skaber “værk” og “indhold” – være det for den private ejendoms skyld eller for den “frie adgang” til kunstnerens “værk” – som havde vores verden et lille Big Bang, et ingenting der foregår noget, hver gang dette noget blev skabt.

Problemet med maximalisterne og minimalisterne er, at deres fælles kærlighed for forestillingen om “ophavsmanden” tvinger dem til at begrænse sig til et strikt juridisk og lovgivningsmæssigt niveau. For kopieringen fortsætter jo alligevel – trods alle juridiske tiltag! Både maximalister og minimalister overvurderer den juridiske politik i den forstand, at de overser det liv som driver kampen: kopieringen selv, lysten til at kopiere. At gå hinsides det juridiske plan indebærer at placere kampen i en forståelse af, at kopieringen er en slags livskraft, et fundament for at kultur i dets aller bredeste betydning kan fortsætte blive til, at alle “værk” altid allerede er kopier, og “at skabe” altid allerede tapper ind i begæret til at kopiere andre.

Som en tredje typologi, efter maximalisme og minimalisme, bør da måske tillægge en vitalisme. Vitalisterne forlader juraen for en stund, med alle dens megalomaniske licensprojekter (være de maximalistiske eller minimalistiske, begge er de jo udtryk for et enormt juridisk arbejde, der begge forsøger at opretholde en ophavsret i en eller anden form). Vitalisterne forskyder i stedet kampen til kopieringen i sig selv: det liv der allerede skaber, reproducerer og forandrer vores fælles kultur. Til en undersøgelse af, hvad kopiering indebærer. Til en udvidelse og demokratisering af, hvad kopiering indebærer. Til en forståelse af kopiering som ontologisk kraft. Til en et begær for at modulere kopieringen selv. Til at multiplicere dets eget imperativ (udtrykket “Kopimi!” henviser ikke bare til de objekter vi ønsker andre at kopiere, men også til imperativet selv: kopiér dette forholdningssæt!)

At ville “stoppe ikke-autoriseret kopiering” – være den maximalistisk konstrueret (copyright) eller minimalistisk konstrueret (creative commons osv) – er en fodlænke om kopieringens skabelsestrang, vores fælles kulturs potentiale til at blive noget mere og større end gentagede henvisninger tilbage til en privilegeret ophavsmand. Men det er et faktum at kopieringen fortsætter – trods alle juridiske tiltag – og at den som kraft i grunden overskrider fordringen om henvisning. Vitalisterne forestiller sig ikke kultur som en samling ophavsmænd der kopierer hinanden, der betaler til hinanden i mønt for brug, der henviser til og klapper hinanden på skulderen som for at betale i social kapital. Dette udelukker ikke henvisning i sig (blogindlægget her starter selv med en henvisning, så du læser kan finde temaserien på Fri Kultur selv), men vitalisterne har dårlig tålmodighed med krav om henvisning som betalingsform. Vitalisterne har i det hele taget dårlig tålmodighed med betalingsformer. Vitalisterne indstifter en kultur hvor afgrænsede værk (objekter) og priviligerede kunstnere (subjekter) afløses af kopieringens livskraft selv (processer): en strøm af konstant kopierende tilblivelse.

Anarkitektur, del II: Mulighedsbetingelser, Mægtiggørelse, Kairos

15.09.2010 • anarkitektur, realliberalisme • 8 kommentarer /

Anarkitektur. At lade byens flow og konstruktioner planlægges og modifieres nedefra, i aktiveringen af lokale fællesskaber og ad hoc initiativ. Planlægningen indebærer fælles udvidelse af handlingsrepertoire, ved at stille betingelserne for, at muligheder kan gribes. Bebyggelse og beboelse uden lederskab, anarki-arkitektur. Etymologisk oprindelse fra græsk anarkhia/anarkhos og arkhitektōn, fra an- ‘uden’ + arkhos ‘leder‘ + tektōn ‘bebyggelse.’

Ovre på Eskils blog foregår der en diskussion der berører hvad vi kunne kalde anarkitektur. Det drejer sig særligt om forholdet mellem oppe-fra-ned arkitektur og interventioner der kommer nedefra-op, som kunne have et “anarkitektisk” præg. Denne sidste tilgang antages være drevet af “spontanitet” og “at gøre hvad man har lyst til” og “bryde rammerne”. Det er noget med, at “sætte sit præg på byen” og “omgøre den”. Som det ofte lyder. Men hvad betyder egentlig alle disse floskler? Nede ved Svanemøllen strand står der er stort skilt med skriften “2100 – Du kan også være med!”; en reklame for kommunens byfornyelse. Sært nok minder det førnævnte sprog meget om den måde byplanlæggerne allerede tænker deres byfornyelsesprojekter, så “alle kan være med”.

I et indlæg om “ikke-steder” kommer Supertank lidt nærmere på forskellen:

“Et rum skal altså ikke bare indbyde til at blive brugt, som skate-ramper og kyssebænke; steder skal i sin udformning gøre det muligt at foretage noget spontant. I selve planlægningen af rummet og i rummets udformning skal der være et potentiale for, at rummet bliver anderledes. Arkitekturen og byplanlægningen tænker sig selv for fast. Planlæg noget, vi planlægger skal være anderledes, byg noget, der skal eller kan rives ned. Byg noget ufærdigt, som andre kan gøre færdige – på den måde kan der måske bliver skabt mere frie rum.  Hvor folk der bruger rummet kan skabe noget sammen, fylde huller ud og lave nye huller. Arbejde, fremstille og handle – så det nye kan opstå.” [mine kursiveringer]

Hvad betyder det, at et rum er “åbent for muligheder” og at “alle kan være med”? Hvad betyder det, at et rum et “frit” og at “det i sin udformning gør det muligt at foretage noget spontant”, som Supertank siger? De begreber vi behøver at gøre mere klare er muligheder, inkludering, frihed og spontanitet. Alle fire liberalistiske begreber, hvis de ikke kvalificeres og vises som afhængige og betingede.

For at starte med det første: Jeg tror vi bør skelne mellem muligheder (som der er overflod af i vores samtid) og betingelserne for at man kan vælge dem (som der er underskud af, sagt lidt groft). De fleste rum er så at sige “åbne for muligheder”, men intet sker uden begge ting – mulighederne og betingelserne for at de vælges. For at en adfærd, et menneske, en bygning skal kunne tage plads, kræves dets mulighedsbetingelser. Lad os gå videre, så begrebet om mulighedsbetingelser kvalificeres hen ad vejen.

Illusionen om at “alle kan være med”, bygger samtidig på en forestillingen om spontanitet som noget der “bare sker”. Spontanitet er her noget der falder ned fra himlen – ligesom “frihed” har det ingen årsag – folk vil bare være med uden videre og deltage og omforme deres by hvis bare de “får mulighed for det”. Så længe muligheden er der, så er individer frie, til at udøve “lige præcis hvad de har lyst til”, helt spontant. Med andre ord, en helt igennem liberalistisk forestilling om handling. At denne forestilling er både tam og misforstået, viser de endeløse eksempler fra aktivistmiljøet selv, hvor alene informationen om, at alle kan være med, sjældent giver ikke-allerede inkluderede folk følelsen af, at de rent faktisk er velkomne. Har det noget at gøre med, at “alle” er en så ideologisk tynget figur, at de fleste opfatter “alle” som specifikke “nogle”? Men også kreativ business snakker med dette sprog: for at blive dygtig skal man “bare gøre lige det man vil”, uden jantelovs-agtige hæmninger, og kreativiteten er altid en “spontan udfoldelse“, som om det var noget der kom indefra og ud, men blot har været hæmmet af ufrie miljøer. Men man kan aldrig bare “gøre hvad man vil”. Det man vil er også altid betinget af det som de andre vil – dette er ikke blot en udefrakommende hæmning, det er også en “udefrakommende” mægtiggørelse: de andre sætter dig i stand til at gøre noget, ved at give dig lyst til at gøre noget, ved at lade dig ville det. Vi er afhængige af de andre: De er betingelserne for at vi griber mulighederne. De er vores mulighedsbetingelser.

For at komme tilbage til de fire begreber – muligheder, inkludering, frihed og spontanitet – kan de alle defineres som liberale begreber, så længe de ignorerer deres afhængigheder og betingelser. Kritikken minder om et tidligere indlæg om “postanarkisme” og dens kritik af (liberal) anarkisme. Øvelsen ligger som dér, at definere begrebernes liberale karakter, for derefter at udvide dem.

• Muligheder er liberale, så længe de alene konstateres: “Se, en mulighed”. Muligheder kan stilles, muligheder kan være tilstede – et rum kan være åbent for muligheder. Men der spørges: “Muligheder for hvem?” Muligheder kan ikke tage plads uden deres betingelser, hvilket som regel er andre mennesker, der sætter os i stand til at gribe dem. Muligheder er intet uden mulighedsbetingelser.
• Inkludering er liberalt, så længe det forbliver på tekstuelt eller formelt niveau: “Alle må være med!” Det spejler at konstatere alles mulighed, for at være med, men uden at etablere betingelserne for, at de vil, at de vover, at de har lyst til, at være med. Inkludering bør altid også være uformel og materiel.
• Frihed er liberal, så længe den indsnævrer sig til frihed-fra, til hæmning, til “udefrakommende” påvirkninger. Resten, alle de handlinger som frihed-fra åbner op for, antager det liberale kommer “indefra”, som noget individet “udfolder” af “sig selv“. Men denne opdelning mellem “udefrakommende” hæmning og “indefrakommende” frihed, er falsk og ignorerer at vi altid er sammenfiltrede andre. Frihed indebærer også en frihed-til, der er afhængig af de andre, en mægtiggørelse, en fælles kraft, der sætter personen i stand til at handle.
• Til sidst, spontanitet. Også en liberal forestilling, hvis den antages at falde ned fra himmelen, uden årsag, uden forklaring, betingelsesløst. Spontanitet er i den liberale forestilling kombinationen af, at der er muligheder til stede, og at individer er frie fra ydre påvirkninger, som hæmmer den indre spontanitet. Vi har allerede set hvordan alle disse delelementer – muligheder, frihed-fra og indre/ydre – er falske forestillinger, hvis de ikke kvalificeres i betingelser, afhængigheder og sammenfiltringen med andre. Spontanitet indebærer, at planlægge for det opportune øjeblik – Kairos. Det er en træning i at kunne gribe muligheder, så når de “pludseligt” kommer, er vi klar til at blive “spontane”. For at blive spontan, må man desuden inviteres – ikke formelt, på papir eller endda udtalt – men i kraft af vore afhængige andre, de er invitation nok. Afhængigheden består i hvorvidt vi kan regne med, at de bliver spontane med os. Hvorvidt de har trænet sig i evnen deri.

Hvis vi har fire nye begreber at kvalificere de liberale udgaver af muligheder, inkludering, frihed og spontanitet, så er det: mulighedsbetingelser, en inkluderende praksis der bygger på materielle mulighedsbetingelser, en mægtiggørende og afhængig frihed-til, og til sidst en spontanitet der træner Kairos i fællesskab.

Informell politisk liberalism

24.08.2010 • kritik, realliberalisme, [svensk] • 2 kommentarer /

Det här ska bli spännande! Copyriot bygger på en preliminär analys av liberalism:

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Analysen stödjer sig på terminologin från Det postdigitala manifestet: överflöde (av rättigheter) och urval (genom realpolitik). Det känns verkligen som att något viktigt kan byggas härifrån. Copyriot kommer även förbi (den föreställda) skillnaden mellan politisk och ekonomisk liberalisme:

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.

Jag associerar vidare härifrån. För även de (politisk) liberala ideal, t.ex. yttrandefrihet, existerar i två former: de jure och de facto. De första betecknar en juridisk/formell/lagstiftningsmässig rättighet och den andra den faktiska/informella/”sociologiska” omständighet. Få människor använder sig av sin formella rätt till yttrandefrihet. Ofta är de formella infrastrukturer för svåra att överskåda, de är byråkratiska och inte lättförståeliga. Vanligvis regleras yttrandefrihet genom informella regler: vad “man” bör säga.

Yttrandefrihet kan därför förstås i informella termer, bortom rättigheter. Yttrandefrihet, eller mera specifikt kritik, kan även förstås inom en infrastruktur, kanske även en kritikens infrastruktur. Infrastrukturen kan vara antingen formell (som vid rättigheter för att kritisera, yttra sig) eller mer viktig, informell (som när det härskar en särskild sorts kritisk kultur i en sammanhang, i en gemenskap, på en arbetsplats t.ex.). Förmodligen är det den informella delen av den kritiska infrastruktur, som reglerar hur och när vi yttrar oss kritisk. Som reglerar vår faktiska förmåga till yttrandefrihet.

Den informella infrastruktur för kritiken är de oskrevna regler, som bestämmer vad, hur och vem “man” får kritisera. Även om de implicerade kanske formellt set har yttrandefrihet, kan de uppleva att de är rädda att säga vissa saker, och upplever att de inte kan yttra sig fritt. Infrastrukturen är inte tydlig: hotet är diffust, och det inte går att prata om en kränkning eller direkt censur i de jure-förståelsen.

Yttrandefriheten innebär i den informella kritiska infrastruktur, att en vågar kritisera utan rädsla för repressalier. Numera betraktar liberalister sådant som “civilkurage”, något mystisk som verkar hända spontant, en enskild individ som “står upp för vad som är rätt”. Men kritik fri från rädsla kan likaväl ha att göra med att en kultur eller gemenskap har etablerad en tydlig och jämlik kritisk infrastruktur (vad detta nu innebär mer precist).

En sådan kultur – eller kanske vi bör säga “ekologi”? – kan härska och regleras, helt utan beroende av liberala koncept om rättigheter och privat/offentlig. Å andra sidan frodas rädslan just för att den kan negligeras med hänvisning till den formellt liberala ideal om rätten till yttrandefrihet (som ju fortfarande kan vara där, inte kränkt)

Att arbeta politisk liberalistisk här, dvs. för de facto yttrandefrihet, för en bättre kritisk infrastruktur, är kanske då parallellt med process-tänkandet i kommuniseringen, så att en utformning av en bättre informell infrastruktur för kritik, består synliggörandet och kritik av infrastrukturen själv. Så fler och fler förstår och behärskar den kritiska infrastruktur, och färre och färre inte är rädda för att kritisera.

Någonlunda så argumentar den danska sociologen Rasmus Willig i programmet Till Försvar för Kritiken. Det är inte ett försvar för den politiska liberalismen, kanske mer en kritik av den formella delen och ett förtroende för den informella delen.

Till slut kommer problemet om överflöde och urval igen dock. För också ett fokus på kritikens ohindrade rörelse i en informell infrastruktur för kritiken lägger vikt på ohämmad cirkulation, av kritik (som den ekonomiska liberalism gör det med kapital).

Jag gillar det här med att hacka en gammal idéhistorisk tradition som liberalism, dvs. behålla ordet och dets kraft, och sen lägga fokus på den informella delen. Men vi kanske behöver tänka något annat än maximerad tillgänglighet i infrastruktur och ohämmad cirkulation av kritiska yttringar?

Parlamentarismens fattige

14.04.2010 • forskning, hacking, realliberalisme • 2 kommentarer /

Indledningen til denne blog kunne lyde som et læserbrev. Men længere nede handler det om hvad det vil sige at være “parlamentarismens fattige” og at hacke kapitalismen. Indgangen som læserbrev passer med andre ord dårligt, og Commoniser vil fremover arbejde på kommunikationsstrategien. Husk, hav altid en god indledning! Men læs nu videre. Hvad sker der for det igangværende “moderniseringsprojekt” hos SF og SFU? Mikkel Skov Petersen fremlægger tre tendenser. Han fremlægger godt, læs ham:

Som en del af SF’s moderniserings-projekt har populisterne fået afskaffet de (centrale) dele af den marxistiske analyse, der er for besværlige – herunder spørgsmålet om ejendomsret.

Analyse af ejendomsret. Hm. Jeg følger pinligt lidt med i partipolitik, men mit indtryk var, at ejendomsretten var et ikke-spørgsmål. Det diskuteres ikke i parlamentarisk politik. Men jeg tog altså tilsyneladende fejl. Nuvel! Jeg ønsker også en fornyet kritik af ejendomsretten. Så mon ikke at dette tidspunkt, hvor man smider den ud, er et rimeligt tidspunkt at starte igen? Hvad der følger for neden kan således læses som et forsøg på dette: starten på en kritik af ejendomsretten.

1999 var vores 1968

Der skete noget i 1999. Årstallet fortæller os ikke blot noget om ejendomsretten, men også hvad der ligger hinsides ejendom. Hvad kritikkerne af ejendomsretten behøver, er en bredere diskussion og fremhævelse af den mængde af sfærer hvor ejendomsretten allerede kommer til kort. Det er de sfærer hvor ejendomsretten muligvis forsøges udøvet i sin mest ekstreme form, men samtidigt holder på at krakelere. De fleste kender grundtrækkene i fildelningskampene – i politisk form, fremst det mylder af pirater og hacktivister der dagligt kæmper mod ejendomsretten til informationer. Den grundlæggende modsætning kan tegnes mellem ejendom og fælles rigdom – eller i libertært lingo, mellem kontrollens begrænsninger og den frie spredning af informationer. Det er ét exempel. De kampe har stadig langt mere potentiale end hvad de tilskrives i dansk media – inklusive Modkraft. Måske fremst fordi det er så tydeligt hver gang hacktivisterne vinder. Exemplet kan ikke fungere opskrift til resten af tilværelsen dog, men behøver at suppleres med lignende kampe mod ejendom og for det fælles – eller i libertært lingo, mod kontrollens begrænsninger og for den frie spredning af informationer (og symboler, kroppe, og andre sager værdige at sprede). Men nogle ting gør hacktivismen symptomatisk for den nye modstandskamp – lige så, det ændrede syn på hvad man kæmper mod. Kapitalismen anskues mindre som motor der skal saboteres og smadres, og mere som et operativsystem på en computer – en kode man kan hacke, eller helt skifte ud. Jeg tror i denne forbindelse, at vi bør fundere videre over Karl Palmås’ påstand om, at 1999 må fungere som vores 1968. Brud af samme omfatning som i 1968 opstod omkring året 1999. Som en start, tænk på IT-boblens ændring af vores sprog i computeretermer; fremkomsten af crackers der bryder ned og hackers der bygger op; hvordan DJ’ens rolle ændrede sig fra jukebox til kunstner;  remix-kulturens kopimisme; netværket som model (i Eric Raymonds‘ termer Katedraler vs. Bazaarer).

Alligevel er det som om, folk alene forventer sig revolutioner der gentager fortiden. Vi forventer at 1968 gentager sig, blot uden trompetbukserne og syrerocken. Jeg er dårlig til partipolitik, men er der fx nogen partier – udover piratpartiet – som har benhårde standpunkter mod ejendom, der fx vil nedlægge copyright, patenter, og intellektuel ejendomsret? Jeg er ikke bekendt den slags standpunkter i parlamentarisk politik. Selv piratpartiet forholder sig kun til ejendommens online, og glemmer helt at at bevæge sig hinsides ejendommen IRL.

Tre scenarier tegner sig omkring politikken med offentlig og privat ejendom. På det parlamentariske niveau tvinges vi til at vælge enten-eller, enten offentlig eller privat ejendom. Realpolitisk bliver det dog altid et både-og: den totale sammensmeltning mellem stat og marked. Således eksisterer der altså ikke muligheden for hverken-eller: der findes ingen mulighed for at vælge ejendom fra, ingen vil repræsentere et sådant synspunkt, og således skaber parlamentet med dets repræsentative demokratiform sine egne fattige – de der bliver fattige på repræsentation.

Enten-eller: offentlig og privat ejendom

Problemet er bl.a., at der pt. mest snakkes socialisme vs. kapitalisme, i den forstand, at vi har svært at tænke hinsides statslig vs privat ejendom. Partipolitisk er det ofte et enten-eller (venstrefløjen vil have mere offentlig ejendom og mindre privat ejendom – højrefløjen vil have det modsatte). Lige gyldigt hvad, så skal vi altså fortsætte med at have ejendom, være den offentlig eller privat. Selv Enhedslisten lader til at udelukkende tænke i enten offentlig eller privat ejendom. Men det er en falsk dikotomi. Alligevel fortsætter den, fordi ejendom tages for givet – som sagt også på venstrefløjen. Der findes sikkert en masse gammel tænkning mod ejendomsretten i arkiverne og i partiprogrammerne. Men tænkes der aktivt på at undersøge og skabe de alternativer som kan erstatte ejendomsparadigmet? Det virker som at et opgør med ejendomsretten vil kræve et opgør med statsformen, som vi kender den. Alain Badiou har måske ret i at det ikke kan lade sig gøre, at indlade sig med staten og samtidig lave politik. Statsformen fungerer grundlæggende konservativ – når den først har udvidet sine grænser, ruller den aldrig tilbage – og det samme gælder for selv dens mest rabiate komponenter. Hvor findes det parlamentariske projekt, der udfordrer sit eget grundlag i statsformen?

Igen, jeg er naiv med partipolitikken og vil meget gerne korrigeres hvis jeg har misforstået, og vendes mod de partipolitiske aktiviteter hvor man kritiserer ejendom og forsøger skabe alternativer dertil. Tilsyneladende lægger vi dog ikke nok energi i undersøgelser af de præmisser for ejendommens hinsides – det fælles.

Både-og: Sammensmeltningen af stat og marked

Ejendom hænger ikke blot intimt sammen med det kapitalistiske marked og dets private virksomheder. Ejendom hænger også intimt sammen med statsformen, at vi bygger vores demokratiform på en stat. Jeg savner en kritik af statsformen. Her tænker jeg ikke på den slags pragmatiske argumenter om en totalreformistisk overgangsstat – fortsat i ad infinitum. I vores neoliberale samtid, har den socialdemokratiske tredje vej banet vejen for en total sammensmeltning af stat og marked. Det er vor tids proletariatets diktatur. Et socialliberalt sovjet-light. Det bliver mere og mere tydligt, at om der findes en progressiv brug af statsmagten, er det i så fald blot for at afmontere den stille og roligt. Men hvor henne i parlamentet snakkes der om at afmontere staten? Ikke engang på højrefløjen, de har lige så meget brug for statsapparatet til at fjernstyre markedet og lave deres postmoderne femårsplaner om “innovation” og “kreativitet” og whatnot. Kun tosserne i CEPOS har en seriøs kritik af staten. Men i stedet vil de blot sætte en markedets Leviathan af privatejede virksomheder i dets sted. Det hjælper ikke, og det bibeholder ejendomsretten blot i privat regi. På paradoxalt vis, tjener denne kritik desuden som en dialektisk pingpong-partner for regeringen, der i sidste ende blot medvirker til at cementere statsformen.

Hverken-eller: Parlamentarismens fattige

Det virker på samme måde som at demokratiformen heller ikke kritiseres mere, foruden i apatiske og opgivende vendinger. Mange føler, at den parlamentariske demokratiform handikapper de politiske og demokratiske processer. Vi oplever det så tit, at vi snart er ligeglad med at kritisere det. Vi ved heller ikke hvad alternativet er. Ligegyldigt hvad, så skal vi fortsætte med at have en politisk herskerklasse der skal administrere ejendom (være den højrefløjens gigantiske firmaer eller venstrefløjens gigantiske statsapparater).

Jeg føler mig ikke repræsenteret i parlamentet. Det er derfor hvert folketingsvalg indgyder apati i mig, for lige meget hvad folk stemmer, så vinder regeringen. Alligevel stemmer jeg, og ved de mest apatiske valg: på ingen – eller intet (som i decideret pseudofolkeafstemninger som tronfølgeloven). Jeg føler at jeg burde stemme på Det Usynlige Parti, men ikke engang dét findes i den nationalstat som jeg tvinges være borger i. Jeg ville så gerne kunne mobilisere lysten til at deltage i de parlamentariske processer, men jeg kan ikke. Jeg har oprigtigt prøvet, men jeg tror jeg spilder energier, som jeg i stedet kunne bruge på at lave mere værdifulde ting. For mig, findes der langt mere politik i undersøgelsen og skabelsen af livsformer, som opstår i politisk aktivisme og aktivistisk forskning. Det er klart for langt de fleste der identificerer sig som permanente aktivister, at politik breder sig ud i hverdagen, til at gælde hele livet. Parlamentarismens fattige, finder da glæde i skabelsen af selve livets omstændigheder, med et fint ord, “biopolitik”.

Openhagen University: Aktivistisk forskning

Jeg ville ønske at vi der arbejdede udenomsparlamentarisk dog blev lidt mindre apatiske og kunne nærme os de progressive krafter der trods alt er i parlamentet og partisystemet (igen, jeg er forholdsvis uvidende, hvilket er endnu et symptom på distancen mellem os). Hvordan kan vi finde hinanden, og under hvilke slags mødeformer bør vi mødes?

Et afsluttende ønske: vi behøver at tage ordet kommunisme tilbage. Det er korrumperet og betændt, som havde historieskrivningen givet det et Pavlovsk trauma. Hver kommunistisk ytring bliver en alarmklokke for totalitær politik. Hvilken joke! Vi behøver ordet kommunisme, renset fra al totalitarisme, stat, sovjet og diktatur. Vi behøver at skabe idéen om og realisere en horistonal og ikke-hierarkisk kommunisme. Vi behøver kommunistiske eksperimenter og forskninger, der ikke har sympati med statsformen, og således lever op til dets løfte: hinsides ejendom. Allt for alle: Omnia Sunt Communia. Proletariatets diktatur hører fortiden til – heldigvis – men alligevel bruges sammenkoblingen som et diktaturkort igen og igen mod enhver form for kommunistisk tankevirksomhed. Vi må begynde at sige dette, vise hvor automatisk kritikken virker. Forsvaret mod diktaturkortet er at reducere reduktionen: anvende diktatur-kortet-kortet, med forankring i en oprigtig anti-statslig kommunisme.

For at snakke lige ud:

1. Der findes værdi og rigdom hinsides privat og offentlig ejendom. “Det fælles” eller “det almene” virker som ok gode begreber, men brug endelig nogle andre hvis du har bedre. Spørgsmål om løsrivelsen fra ejendom er langt fra løst, og vi behøver metoder til at flygte fra ejendom gennem realisering af det fælles i bred skala. Vi behøver måske også spørge hvorvidt visse former for (offentlig og privat) ejendom bør beholdes, og hvilke former for ejendom som det nemmest/sværest går at flygte fra.
2. Der findes styring og regulering hinsides staten og regeringen. Det handler ikke om naive forestillinger om spontan orden og mængdens uskyldige kommensammen hver gang der knipses med facebook-sms-aktivist-klokkerne. Organisering er aldrig blot spontan, men må planlægges og trænes ind i som almen praxis. På den anden side, lever spontaniteten heldigvis videre. Og er det heller ikke spontante affekter som jubel, glæde, indignation og arrigskab, der først og fremmest driver vores kampe? Måske behøver vi da også en poetisk organisering af spontaniteten, så dens affekter kan fortsætte med at overraske.

Ikke-hierarkisk styring kan skabes – det er vores mål og middel. Det fælles har altid eksisteret – vi behøver blot få dets knopper til at blomstre, og forsvare det mod indhegninger. Men vi behøver seriøs aktivistisk forskning på området, for at kunne gentage og kopiere det fælles og dets ikke-hierarkiske regeringsformer til resten af samfundet. Det er lange træk, og vi behøver at tænke os om, mens vi gør det. Openhagen University, bliver det til noget?

En skärseld för jämlikhet

14.03.2010 • kritik, realliberalisme, [svensk] • 2 kommentarer /

“When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire”

Stars – Your Ex-Lover is Dead

I dag ska vi prata om i morgon, dvs. vad för sorts ny värld vi kommer att se, efter den gamla är omstörtad. Texten handlar om demokrati och jämlikhet, och hur vi kommer dit. Om du inte pallar läsa det hela, summerar vi gärna huvudbudskapen i tre meningar. Alla måste vinna. Ingen kommer i helvete. Alla kommer i skärselden.

Jämlikhetsanden

Detta är till dels en text om en bok. Det är inte en bok som “alla borde läsa” – ingen bok bör få en sådan totalitär rekommendation. Men man kommer lätt i den stämning med Richard Wilkinson & Kate Picketts Jämlikhetsanden, på engelsk The Spirit Level. Boken visar med en enorm mängd data från 50 års epidemiologiska studier, den simpla slutsats, att jämlikhet leder till bättre samhällen. Så enkelt kan bokens budskap summeras. Med jämlikhet menas mera precist ekonomisk jämlikhet, dvs. inkomstklyftorna i samhället. Jämlikhet har alltså att göra med den relativa fattigdom. Syftet med denna bloggpost är, att just problematisera begreppet jämlikhet, så vi ska återvinna till detta. Dessutom, “bättre samhällen” är inte så enkelt, och egentligen innebär detta alltså några utvalda fenomen, så vad menas är, att jämlikhet leder till samhällen med bättre fysisk och psykisk hälsa, högre utbildning, högre social mobilitet, större tilltro i samhället, mindre fetma, mindre våld, färre som fängslas, etc. etc.  Eftersom jämlikhet på detta sätt analyseras över en lång rad olika variabler, som var och en korrelerar med graden av jämlikhet i samhället, har vi statistisk set att göra med en kausalitet, dvs. en orsakssamband: jämlikhet leder till summan av dessa olika fenomen – vi vågar att säga, bättre samhällen. Grafen nedanför visar summan av de olika studier. Se resten av evidensen och mycket mera på Equality Trust.

Den vanliga reaktionen på boken, särskild inom vänstern, har varit “Jaha, men det visste vi ju redan”, vilket är precis den reaktionen vi inte behöver. Christian Tengblads recension av boken på Dagens Konflikt är ett bra exempel på hur vänstern istället behöver ta in och bearbeta boken, så den också får konsekvenser för politiken – inte bara förstärker de slutsatser och föreställningar som vi redan har.

Han startar med kanske den viktigaste poäng som bör dras från boken, och knyter ihop det med en vanlig attityd inom vänstern:

Jämlikhet är en win-win strategi. Den tanken bör kännas ganska ny för vänstern och får mig att tänka på en bekant, på den tiden aktiv i Ung Vänster, som berättade hur skönt det var att vara den enda i panelen av ungdomsförbund som erkände att deras politik inte var bra för alla. Att kunna berätta att det finns grundläggande konflikter i det kapitalistiska samhället och hoppa över de trötta klyschorna om vad som är ”bra för Sverige” är befriande. Men kanske är det dags att börja prata om negativa effekter för alla människor i ett ojämlikt samhälle.

Alla kommer att vinna på ett mer jämlikt samhälle. Därför kommer jämlikhet också överklasserna till godo (paradoxalt, genom att ta bort deras privilegier som överklass). Ingen behöver dock förvänta att den nuvarande överklass bara kommer att “inse” denna fantastiska slutsats och agera efter den. För att parafrasera Tengblads referens till psykoanalysen, så är argumentation och bevisföring inte kungavägen till jämlika åtgärder. Jämlikhet ska institutionaliseras, inte genom ytlig insikt och formella deklarationer om jämlikhet , men genom en träning av hela kroppen och våra relationer i vardagen.

Insikt leder inte automatisk till jämlikhet

Påståendet pekar på ett grundläggande problem i vårt nuvarande samtalsdemokrati. En sådan demokratiform, formulerad av den tyske filosof Jürgen Habermas, föreställer sig att bra samhällen kan nås genom samtalssituationer där alla former för makt och intressen är frånvarande. Ett sådan föreställd samtal präglas av förståelse för, att “bättre argument” har en paradoxal tvångsfri tvång. Det bättre argument fordrar alltid förändringar i vårt förstånd och beteende, men förändring kommer inte av sig själv, även om vi intellektuellt set har “insett” styrkan av det bättre argumentet. För att stanna i Tengblads psykoanalytiska terminologi, kan vi säga, att insiktens väg är belagd med motstånd mot förändringen. Ett vanlig sådan motstånd är om det vi måste förändra, och lämna bakom oss, är för nära vår identitet. En sådan identitetsnära föreställning karakteriseras som ego-synton, om man t.ex. är benägen att säga “ja, det kanske är hemsk att slå sina barn, men så är jag bara!”. Undervärdera inte vanans makt, hur hemsk den än är. Motståndet ligger dock inte bara hos överklasserna och de som förtrycker, vilket vi kanske är benägna att tro. Det ligger också hos de som har byggd hela deras identitet på att bekämpa och förstöra överklassen och de som förtrycker. Har man byggd hela sin politiska identitet i opposition till en samhällsgrupp, och sen inser att också de måste vinna, blir det mycket förakt och hat att lämna bakom sig. Det är inte smärtfritt. Också detta motstånd av hat och förakt hindrar konstitutionen av nya jämlika politiker, då de fasthåller båda parter i en antagonism, där bara den ena kan vinna, där bara de förtryckta vinner. Att ta bort båda sidor av motståndet gäller därför både inom de som anses ska behandlas, dvs. den dominerande ekonomiska överklassen, men också hos de som anser sig vara behandlarna, de revolutionära och progressiva. Att uppnå jämlikhet blir därför lika mycket ett arbete för de som tror sig ha haft “insikten” hela tiden. Insikt utan citationstecken inkluderar insikt om sin egen roll i det dubbelsidiga motstånd till förändringarna som ska åstadkomma jämlikhet.

Rättigheter leder inte automatisk till jämlikhet

Hur går vi vidare då? Christian Tengblad håller sig mest till det partipolitiska:

Det genomslag som Jämlikhetsanden har haft i Storbrittanien, där frågan tas upp av till exempel progressiva konservativa i föreningen Bright Blue, har varit ett resultat av den öppna inställning författarna haft kring vilka som berörs av boken. Att den riktar sig till alla förklarar kanske också det extra hätska mottagning den fått av den svenska högern. Den sortens reaktioner brukar också vara ett tecken på att man är på rätt spår.

Att lägga ansvar på parlamentariska och partipolitiska processer är kanske för nuvarande nödvändigt, men också en aning konservativt. Vad vi behöver är inte bara en jämlik politik i lagstiftningen, t.ex. flera rättigheter, även om detta så klart kan vara bra verktyg. Detta är jämlikhet på formell nivå – de jure jämlikhet. Men hur många konsulterar och använder t.ex. sina människorättigheter under ett liv? Inte många. De är grundläggande för vår rättsstat, men också grundläggande ineffektiva. Rättigheter skapar nämligen i praxis en ny sorts kompetens – juridisk kompetens – som avgör vem som kan njuta av den formella jämlikhet. Rättigheter skapar dessutom en omväg i hur vi kan påverka våra liv gemensamt på mer direkt form, t.ex. genom att få som vana att först konsultera reglementen innan vi försöker hitta bra lösningar med andra människor. Tengblad pekar dock i sin titel på att förändringen mot jämlikhet kommer att ske inte så mycket på statlig nivå, men i den informella organisering av samhället: genom de olika fluktuerande och samhällsomstörtande samhällssandar. På något sätt måste jämlikhet alltså betyda mera än formell jämlikhet. Ska vi ta jämlikhet på allvar måste vi därför rikta oss mot frågan om ledarskap och styrning, dvs. hur vi har olika förutsättningar, inte bara ekonomisk, för att påverka samhällsutvecklingen och våra liv i stort. Jämlikhet måste alltså förstås som mera än utjämningen av inkomstklyftor – ekonomisk jämlikhet. Vad vi behöver är inte ett radikalt annat sorts perspektiv, bara en utvidgning av vårt resonemang, till andra sorters ojämlikheter, som gör att makten till att påverka våra liv fördelas olikt. En sådan gemensam nämnare skulle vi kunna kalla demokratisk jämlikhet.

Demokratisk jämlikhet

Liksom Tengblads recension, tar inte heller boken Jämlikhetsanden upp denna fråga om demokratisk jämlikhet som ett särskild fokus, eftersom jämlikhet anses som synonymt med hur många pengar vi tjänar, relativt till hur många pengar andra tjänar. Den relativa fattigdomen är alltså här en relativ ekonomisk fattigdom. Men detta är inte den enda sorts fattigdom, och inte heller den enda sorts hierarki och dominansrelation mellan folk. Sagt teoretisk: ekonomisk kapital är inte den enda kapitalform. Vanligtvis supplerar man med så kallad social och kulturell kapital, men två bättre ord skulle kanske kunna ersätta dessa. Den ena (den sociala) kapitalform kan vi i stället kalla nätvärkskapital, vilket refererar till den makt som nätvärk ger. Den andra (den kulturella) kapitalform kan vi i stället kalla humankapital eller kognitiv kapital, hvilket refererar till investeringen i din kropps intellektuella och affektiva förmåga, allt från att symbolarbeta på universitetet till “service with a smile” på McDonalds. Själv på Wall Street pratar vissa om att pengarna är på väg att förlora sin makt. Vi måste därför ha ögonen öppna på andra sätt att dominera och skapa hierarkiska skillnader, eftersom dessa kommer att bli mer viktiga.

Detta leder oss till frågan om organisering: hur förbinder vi oss till varan – och vem förbinder vi oss inte till? Hur ser vår nätvärk av inflytande ut – och vem är utan nätvärk, utan inflytande? Vilka sorters kompetenser gör vi oss beroende av – och vem har inte tillgång till utvecklingen av dessa kompetenser? Alla dessa frågor är frågor som bör ställas av människor som vill ha demokratisk jämlikhet, inte bara ekonomisk jämlikhet. Vår fråga blir då: om jämlikhet leder till bättre samhällen, vad leder då till jämlikhet? Som vi beskrev tidigare, leder inte “insikt” automatisk till förändring, eftersom det finns ett dubbelsidigt motstånd. Inte heller leder rättigheter och deklarationer automatisk till förändring, eftersom dessa kräver en juridisk kompetens, som inte heller är jämlikt fördelat.

(En teoretisk note. Vad vi måste komma i håg är, att det finns skillnad på jämlika organisationer och jämlika relationer. På samma sätt är det skillnad på hur statsvetenskapare pratar om institutioner, dvs. formella institutioner, och hur sociologer pratar om institutioner, dvs. informella institutioner.

Förändring uppstår genom en vardagens boot camp

Vi når bara jämlikhet om vi är villiga att gå genom tuff kroppslig träning och exercits, där alla ondartade vanor och motstånd gradvis lärs bort. En jämlikhetens skärseld. Vi måste konstituera och skapa en mängd av praxis som av sig själv avmonterar de ojämlika strukturer vi alla ogillar, genom att vi förpliktigar oss till att utöva dem. Anarkister har pekat på, att om vi bara förstör de strukturer som skapar förtrycket, kommer det strukturlösa samhället blomma. Om vi bara förstör den makt som skapar förtrycket, kommer det maktlösa samhället att skapa sig själv, spontant. Men detta stämmer inte, och bygger på en felaktig föreställning om det nobla urmänniska. Det är inte nog att hugga av huvudet av ledaren, eftersom detta bara leder till att de explicita strukturer fortsätter på implicit nivå – vad postanarkisterna kallar strukturlöshetens tyranni. Att utropa sin egen organisation eller grupp till att vara “horisontal” gör den inte till de facto horisontal. Att utropa sin egen aktivistgrupp till att vara “utan ledare”, gör inte att vissa enskilda personer inte styr hela showen ändå. Att göra ett projekt där “alla kan vara med”, betyder inte att alla tycker att de kan få vara med, även om de faktisk vill. Vi ska inte ha strukturlöshet, det finns inte! Vi ska inte slippa makten, det går inte! Vi behöver förstöra vissa strukturer, och avmontera vissa maktrelationer. Men de måste ersättas av andra: jämlika, icke-hierarkiska, platta, horisontala organiseringsformer.

Vad en “vardagens boot camp” kan betyda är, att de saker som vi tänker skriva i vår lagstiftning måste konstitueras och tränas in i vardagen för att få effekt. Sagt annorlunda, behöver vi alltså främst att skapa jämlikhet på informell nivå – de facto jämlikhet. Detta är en jämlik politik inte bara för papperet, men för kroppen och vanan, en träning och inlärning av jämlikhet. Det kommer inte att bli smärtfritt. Vi ses där ute!