Arbetets tillväxt

För tiden översätter Copyriot texter av värdekritikern Robert Kurz: Bilsagans slut, Kapitalismen upprepar sig inte och Kapitalet och historien. Den senaste krönikan handlar om “värdetillväxtens inre gräns” och slutar med en fråga:

Tänk om inga nya möjligheter till reell värdetillväxt går att finna.

Det kan finnas grund att vara skeptisk här, men det är onekligen en intressant tanke. I så fall går det inte för någon liberal ekonom att bara invänta kapitalets “renande” kris, till en ny och arbetsintensiv produktionsordning etableras (för en sådan finns ingalunda i sikte). Scenariot är värd att spekulera vidare på. Men hur? Här bara ett par av de skeptiska kommentarer, som måste vara med i bagaget för att börja spekulera på en värdetillväxtens inre gräns.

Roland Paulsen tar ju den mer dystra positionen (inte något “renande”, inte heller någon inre gräns): kapitalet kan fortsätta växa genom “arbetets värde”, dvs. arbetets fortsatta expansion (skapa mer meningslösa job).

Att EU utnämnde 2011 till att vara “frivillighetens år” (European Year of Voluntary Activities Promoting Active Citizenship) kanske ger ett tecken på att det finns vissa som har bestämt sig för att fortsätta arbetets ordning även efter arbetets formella försvinnande.

Vänsterpartier i Danmark försöker etablera en “motdiskurs” vs. tillväxt-diskursen. Då pratar de om “demokratisk tillväxt”, vilket jag inte helt fattar vad det innebär, men jag är inte säker på att det är något bra. Faktisk kan det mycket väl bli just den sortens reform av kapitalet som det krävs för att hantera* denna kris.

Framtidens tillväxt kan mycket väl bli en tillväxt av “aktivt medborgarskap”, a.k.a. vänsterns gamla klyscha om “partipatory democracy”. Vi vet ju vad det skulle kunna vara: Fler föreningar (relationer baserat på kontrakt och stadgar; icke-gemenskaper), fler medborgarinitiativ (för att bevara “demokrati” och viktiga “funktioner i samhället”), mera frivilligt arbete (chefen behöver inte längre betala), ett par medborgargarder (städa lokalsamhället för brottslingar och annat smuts) och kanske även en medborgarlön (ordet säger allt: få lön för att vara en god medborgare). Ett enormt bureaukratisk väsen måste etableras för att kunna kontrollera en sådan mobilisering och det behöver inte vara centralt som under statssocialismen i Sovjet: så länge varje miljö, verksamhet eller autonoma samhälle är “självstyrande”. Så länge alla styr sig själva, behövs det ingen central aktör för att göra det

Utvecklingen kan summeras såhär: Ökad mobilisering går hand i hand med ökad övervakning. Inte bara för att ökad medborgarskap innebär ökad polisvaro (matematisk uttryckt i “cititzen = cop”), men också p.g.a. kybernetiska processer: ökad transparens, synlighet, digitalisering, formalisering (kontrakter osv). Vi kommer helt enkelt få bra hjälp av en svensk översättning av den kybernetiska hypotesen, om en sådan kommer.

* Rasmus, är det inte synd att översätta ‘bewältigt’ till ‘hantera’? Det skulle kunna vara ‘övervinna’ t.ex. (engelskan tog ungefär den också), även om jag inte vet om det helt är vad som behövs. Kanske sista mening inte går att rädda, för hur som hälst ska det som kommer hända vara på “civilisatorisk vis”. Åh helvete …

Indignation

Mycket prat om indignation dessa dagar. Stephane Hessel, medskrivare av FNs människorättigheter, ger ut en pamflett. Spanska protester går under namnet Los Indignados. Tidningen Brand har temanummer om de indignerade.

Vad är indignation? Fel fråga. Affekter ‘är’ ingenting, utan de gör någonting. Vad gör indignation?

Copyriot definierar indignationen:

Indignationen är till sitt väsen moralisk och självgod. Den utgår från ett bestämt begrepp om “anständighet” (dignity) och riktar ilskan mot dem som anses bryta mot anständighetens regler.

Indignation är alltså i familj med ilska, eftersom det har överskridandes av gränser som sin utgångspunkt. Men det finns skillnader mellan indignationen och ilskan. Jag skulle säga att indignation inte enbart riktar sig mot det som överskrider dennes gränser. Ilskans spektrum – från irritation, vrede och hat – riktar sig direkt mot ett objekt, som det begär att underminera och förstöra. Indignationen skiljer sig mot vreden genom att rikta sig indirekt, mot en mobilisering. Den riktar sig mot en annans mobilisering. Indignationen begär också att underminera det objekt som överskrider dess gränser, fast genom att åberopa “anständighet” och därigenom mobilisera “samhället”.

Problemet med indignation, och grunden till att denna affekt så ofta slutar i maktlöshet, är att “samhället” inte mobiliseras. Indignationens medel är just denna indirekta vägen. När den inte går, står indignationen ensam, inkapabel att känna ilska riktad direkt mot objektet.

Copyriot igen:

Indignationen är en affirmativ affekt. Den utgår från att vi kan veta hur en bättre värld skulle arrangeras.

Sagt annorlunda: indignation utgår från att det finns ett samhälle. Om någon skulle påpeka att “samhället” kanske inte finns längre, åtminstone som något sammanhängande nivå där det går att intervenera, skulle det indignerade tappa sin grund. Den indignerade känner bara sin ilska om den kanaliseras genom “samhället”.

En fråga måste ställas: vilken skillnad skulle det innebära om de indignerade (‘los indignados’) i stället kallade sig de ilskna (“les enrages“)?

Eftersom den indignerade bara känner ilska genom föreställningen om samhället, tar den indignerade också alla dess kategorier för givet: “ekonomin”, “kulturen”, “det sociala”, “arbete”, varan osv. Den indignerade blir oförmögen att rikta sin indignation mot alla dessa saker, eftersom själva indignationen förutsätter dem. Copyriot introducerar därför en motsättning till indignationen:

För att ifrågasätta arbetet och varuformen räcker det inte med indignation. Då krävs kritik.

Här menas en kritik som inte utgår från “anständighet” – dvs. som utgår från föreställningen om “samhället”, och dess kategorier. Kritik innebär att just ta isär allt detta.

Motställningen ‘indignation vs. kritik’ känns ändå också missförstådd. Det finns utan tvivel grund att kritisera indignationen. Men indignation uteslutar inte kritik, utan i vissa fall är det den drivande affekten bakom kritiken. På samma sätt måste även ‘den indignerade kritiken’ kritiseras.

Poängen kan tydliggöras genom ett exempel. Någon frågade om indignationen mer grundläggande är “en moral som helt och hållet hadde sin grund i känslorna”. Jag tror inte så. Vi hamnar lätt i föreställningar om ‘känsla vs. förnuft’ av just den anledning att kritik inte i sig själv är en affekt. (Det de på 1800-talet kallade ‘förnuft’ måste altid ha någon affekt med sig – att vara en kropp innebär att alltid på något sätt beröras. Även intellektuell distans är någon sorts komplex emotion, animerad av t.ex. rädsla för sårbarhet).

En vis typ av kritik alltid animeras av en vis typ av affekt. Därför måste det finnas ett antal olika genrer av kritik: från nihilistisk kritik över offrets kritik, från fascinationens kritik till hatets, vilket inte är det samma som indignationens, kritik etc. etc.

Med det här återupplivas en serie som länge har varit i viloläge här på commoniser kring affekternas politiska roll. Titlen var tidigare ‘Förberedelse till en affektbaserad politik‘ men för lätthetens skuld kommer serien bara att strålar genom många av de inlägg som taggas affekt. Ibland ska jag försöka koncentrera mig kring enskilda affekter. Denna gång alltså indignation.

Demokrati i anti-demokratins namn

Den senaste vecka efter Utöya. Så förvirrande. Så svårt att hitta en meningsfull ingång till att skapa ett sammanhängande sätt att tänka vad händelsen betyder. Jag har läst många bra analyser, särskild på svensk. Det får bli en ingång.

(Note til danske læsere: Det er også af ovenstående grund at det falder mest naturligt at skrive på svensk – fordi det pt. er her de skrevede samtaler florerer og derfor lettest kan gribes. Jeg synes der har manglet veltænkte reaktioner på dansk over begivenheden. Der har været et par stykker men jeg finder mig hele tiden sidde og læse ting på svensk. Det virker endnu en gang som en konsekvens af en fattigdom af dansksprogede højhastighedsoffentligheder. Måske tager jeg fejl og vil være taknemmelig for at blive ledt derhen hvor det i så fald sker).

Det enda sätt att börja gå in i den här händelse verkar vara indirekt. Kanske uppstår då konturerna till linjer som tänkandet kan följa, där det blir klarare hur vi ska göra de saker vi ska göra i situationen.

Som svar på en rad blogpostar efter Utöya av Erik Berg (inlägg jag ännu inte har hunnit läsa) skriver Alex om demokratiförståelse. ‘Demokrati’ har blivit en ting (Demokrati) som man måste bekänna sig till, som måste försvaras från främmande elementer (som önskar att förändra ‘demokratin’). Demokratin har blivit en ting, i stället för en process (demokratisering), dvs. ett ständigt utbyggande av vad demokrati innebär. Som Alex beskriver det:

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas.

Denna bild på en ny demokratiförståelse hämtar han i danska Rune Lykkebergs bok Kampen om sandhederne. En bok som skriver historian om det så kallade “systemskifte” i dansk politik i 2001 när Dansk Folkeparti blev premissen för en ny borgerlig regering. Och om de förskjutning i en den politiska debat – pratet om “smagsdommere”, “kulturelit”, “politisk korrekthet” osv. – som gjorde detta skifte möjligt. En bok som jag har rekommenderat svenskare att läsa varje gång pratet faller på Sverigedemokraterne. Trots många referenser till dansk skönlitteratur (Lykkeberg har en bakgrund i litteraturvetenskap), film och annan populärkultur, tror jag perspektiver är lätta att överföre till en svensk kontext. Om något svensk förlag skulle vilja översätta boken vore det ett oerhört viktigt bidrag till en förståelse av vad som nu händer i Sverige (och Finland …och Norge).

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället […] Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. […] Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. [*]

Det är klart att en sådan demokratiförståelse – där ‘demokrati’ är något som vi redan har och som därför ska konserveras – kommer i konflikt med alla som önskar att förändra just vår inställning till vad demokrati innebär (vem som ska få inflytande, hur de ska få det osv).

Samma år som Rune Lykkebergs bok utkom (2008) blev en arbetsgrupp under Undervisningsministeriet färdiga med deras så kallade “Demokratikanon“: En lista som kanoniserar särskild ‘demokratiska’ personer, historiska händelser och institutioner.

Demokratikanonen hade som föremål “at styrke kendskabet til de principper om frihed og folkestyre, som det danske samfund bygger på”. Med andra ord: Att styrka de principer som råder i den nuvarande situation – emot andra principer som skulle kunna förändra den nuvarande situation. Det är tydligt då att vilken som helst demokratikanon – även om den inte blev formulerad av högerintellektuella som just denna – alltid kommer vara konservativ.

Och kanske är det nyckeln till att förstå varför alla ledare, affärsmän och poliser vurmar för ‘demokrati’ i dag. Vad som har hänt är att partikonservatismen har lämnat fascismen för att bli ‘demokrater’. Men i samma process blev ‘demokratin’ också konservativ.

Detta borde hjälpa oss att första varför nutidens politik har blivit ett stort neutralt centrum med bara varierande skillnader mellan en stor samling mera eller mindre borgerliga partier (alla är i princip eniga om hur ‘demokratin’ ska förvaltas, det är bara en fråga om vem som kan leda oss dit mest effektivt). Det finns inte längre några fundamentala skillnader, någon sorts etisk polarisering som skulle kunna dra in det politiska i politiken.

Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. [*]

Denna typ av hegemoni, som Alex kallar det skulle lika väl kunna beskrivas som en radikalisering av föreställningen om ett neutralt centrum (i ‘demokratins’ namn). Med andra ord: centrumextremism.

Detta får konsekvenser för hur vi måste göra de saker vi gör. Demokratiska kamper har förskjutits. Att i demokratins namn innerligt begära förändringar och revolutioner av tillvaron – emot auktoritet – har blivit en paradox. ‘Demokrati’ – i dennes konservativa förståelse – har blivit den själv samma auktoritet som vi oftare och oftare clashar med. ‘Demokratin’ har blivit en auktoritet.

Vissa som Hardt & Negri försöker att formulera nya demokratibegrepp (med Spinoza, ‘absolut demokrati’), och på det sättet problematisera den demokratiform vi har just nu. Att som minimum få fram att detta demokrati bara är en version av många möjliga demokratiformer. På samma sätt insisterar jag att sätta ett adjektiv på varje gång någon använder ordet demokrati – “hvilken typ av demokrati?”, frågar jag. Tvinga ‘demokrater’ definiera sig i termer av “representativ demokrati” eller “parlamentarisk demokrati” eller “liberal demokrati” osv  – och därmed av-naturalisera, av-neutralisera deras positioner.

Jag tror denna gestus är viktig att fortsätta med. Men vi måste ta till andra metoder också.

Vissa ord är kampplatser – att bemäktiga sig ordet ‘kommunism’ från fascisterna i Sovjet såväl som deras välfärdssocialistiska arvtagare är en seger varje gång. Men just i tillfället ‘demokrati’ har det kanske blivit omöjligt – ordet används av alla världens statsledare, det står på bomberna när västen invaderar ett land, och det definierar alla de som är ett problem för det parlamentariska demokrati som ‘anti-demokratiska’.

Kanske ska man då, som Badiou, börja fundera på om det är värt att lägga alla sina krafter på att kämpa för ordet. Kanske måste man i stället fråga: Är den ända verkligt demokratiska positionen i dag – den enda verkligt politiska positionen i dag – egentligen att kalla sig anti-demokratisk?

Fascister kan kalla sig ‘demokrater’. Kom ihåg också att även innan 1989, där världen på manikeisk sätt främst var uppdelad mellan en kapitalistisk sfär och en statskommunistisk sfär (i stället för nutiden där världen kanske snarare delas mellan en ‘demokratisk’ sfär och en ‘icke-demokratisk’ sfär), att också då hade ordet ‘demokrati’ en liknande mytisk status. Även DDR var en förkortning för Deutsche Demokratische Republik.

The revolution will be streamed: Om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Ingen som visste om vad som hände i Egypten – och som nu kanske håller på att hända i Yemen, Algeriet, Syrien Libyen, Bahrain m.m. – kunde ignorera Al-Jazeeras rapportering, mera precist deras live-stream.

Gill-Scott Heron är känd för att ha sagt att “The revolution will not be televised”.

Tror kanske den här meningen behöver uppdateras: The revolution will be streamed. För, det blev den ju. Men för oss – de som inte var på plats på Tahrir square. Herons sanningar är så klart fortfarande giltiga. Revolutionen i Egypten var f.ö. inte någon “twitter-revolution” eller “facebook-revolution”, även om den mycket uppmärksammade egyptiske Google-marketing-executive Wael Gohnim gillar att kalla den en “Revolution 2.0”.  (Måste akta sig för sådanna catchy slogans. Någon som har intressant information om denna Gohnim, som verkar ta en nyckelposition i post-Mubarak förhandlingarna?)

Nåvel. Angående det här med att revolutionen skulle bli strömmad på Al-Jazeera. Copyriot skrev mycket intressant om det här med att inte bara låta revolutionen och upproret äga rum (vilket den måste – den kan inte sändas på TV), men även låta solidariteten äga rum. Mest vanligt var gaturummet, med demonstrationer framför ambassaden. Som kan fylla flera funktioner, bl.a. att hitta varan, kommunicera till det egyptiske folk (någon hade en mobiltelefon med som vi kunde ropa igenom till Tahrir Square).

Men visst var det så att vi mest satt där ensamma bakom våra datorer och kollade på Al-Jazeera? Om inte en “distant suffering“, som Luc Boltanski beskriver mycket av samtidens politiska medvetande, då kanske en “distant solidarity” – en distancerad solidaritet? Mycket likt den skambaserade affektiva politik, som Adam Curtis har kallad “Oh, Dearism”.

Men kanske bliver solidariteten mer distancerad just för att vi är ensamma?

Därför tog vi faktisk en projektor ner i Café Under Konstruktion på Nørrebro i KBH för att uppleva bilderna och rapportering från revolutionen ihop. Vredens dag var førsta gång och sen blev caféen i mindre grad ett ställe att se Al-Jazeera, i bland bara på små datorer, som när t.ex. Mubarak gjorde sin Worst.Speech.Ever. En kväll var det 3 föredrag med en som hade följt med och kunde ge överblik, två som hade varit i Kairo och lämnade just på dagen d. 25. januari, och en sista som förklarade hur nätaktivister kunde solidarisera med egypterna. Efter Mubarak lämnade sin position som president, arrangerades firande i caféen, som fick flytta eftersom så många människor ville komma dit.

Tror den ensamma upplevelsen af revolution genom TV-skärmen odlar mycket glädje, men också i någon grad apati och i högsta grad likgiltighet. Typ som att man inte ler till komedie-serier, när man ser dem ensam. Affekterna är inte lika intensiva, de har ingen att kommunicera till.

Att se Al-Jazeera streama revolutionen live tillsammans med andra odlar mer intensiva affekter, vilket förpliktar personer inför varann – vi som upplever det ihop – och mot de som revolutionen handlar om, vilket inviterar till att konspirera, planera, tänka, agera, se varan i ögonen för att korrigera våra egna reaktioner etc. Det påminner oss om, att kanske blir revolutionen strömmad, men det betyder inte att vi behöver bli passiva.