Biopolitik: Kommunism och livsstil

Det verkar kanske konstigt att diskutera kommunism och livsstil. I kontexten av den tidigare nämnda analys av liberalism, öppnar det dock plötsligt intressanta perspektiv. Copyriot skriver:

Om kommunismen är ickeliberal så borde detta innebära en grundläggande främlingsskap till begreppet livsstil. Dels för att kommunismen inte opererar med idén om en privatsfär, dels för att livsstil kan sägas ha blivit till en vara (eller en fetisch). Frågan är bara vilka alternativ som produceras.
Här kam jag bara associera till Giorgio Agamben med sitt inte helt lättföreståeliga begrepp “form of life” som alltså inte är detsamma som “livsstil”.

Kommer att tänka på Michael Hardt & Toni Negris Commonwealth (PDF; sista, och efter min mening den bästa, delen av Imperiet-trilogin). Det viktiga begreppet är här “biopolitik”, dvs. produktionen och subjektiveringen av livets former (‘bios’ = liv).

Inte så konstigt, att Copyriot nämner Agambens “former av liv”, som möjlig kommunistisk alternativ till livsstilar: Som en del av tre andra “streams of interpretation of biopolitics” nämner de Giorgio Agamben (s. 57-58 i engelska hardback).

Jag ser åtminstone en skillnad mellan liberalistisk livsstil och kommunistisk biopolitik. Det är en skillnad som verkar upprepa sig i relationen mellan liberalism och icke-liberalism: Fokuset på blivande i stället på varande.

Den liberala livsstilen har man, så att säga. Den är privat och bör inte bli objekt för offentlig politik (förändring). Individen har själv valt livsstilen utifrån rationella bedömningar av andra livsstilar (överfloden). Därför kan liberal vetenskap utveckla teorier som “rational choice”. Beslutet om livsstilen är kanske inte det sista, det kan så klart hända saker, men utgångspunkten är, att livsstilen representerar eller speglar “hur jag är”.

Den icke-liberala biopolitik får helt andra konsekvenser. Eftersom det inte finns någon a priori privatsfär, är alla livets former i princip giltiga objekt för politik (förändring). “Det personliga är politisk”, säger ett icke-liberalt slagord. Eftersom livets former redan är mångfaldiga (i överflod), förväntas någon enskild person inte att kunna navigera ensam. “Dina val” måste bli objekt för andras politik (förändringar), för att du ska ta del av någon sorts (kollektiv) intelligens som räcker utöver dina egna fattiga insikter. Ett sätt att kommunisera biopolitiken är genom den transformativa kärlek till det främmande och det annorlunda. Eftersom livets möjliga potentiella former är mycket fler än de aktuella – bara kombinationen, mötet mellan olika aktualiteter, skulle kunna fördubbla mångfaldet – därför sätter den icke-liberala också ett fokus på blivande: blivandet av nya former av liv.

Biopolitik är samtidigt produktionen av kroppar av motstånd och de-subjektifiering. För att bli något nytt, vill det ofta uppstå motstånd mot den delen av det varande som hämmar det blivande. I kanske det starkaste kapitlet i Commonwealth, kapitel 6.1 “Revolutionary Parallelism”, diskuterar Hardt & Negri hur emancipationen av en identitet (t.ex. kvinnors emancipation som kvinnor) kan fortsätta sin biopolitik, och i en viss mening alltid måste göra detta parallellt, nämligenfrigöra sig från identitet (t.ex. kvinnors frigörelse från att vara kvinnor, för att kunna bli något annat).

Identitetspolitik måste komma i purgatorium, skärselden:

“You have to lose what you are, to discover what you can become” (s. 340)

Blanda upp

“Till mina systrar med blond hår / ta en svart man mellan dina lår / o bara uhmmm / blanda upp!”

Micke Lindgren, som har producerad och sjunger i videon, säger till Nyheter24:

“Mitt recept på problemen med mångkultur och integration är att knulla mycket. Det är förstås banalt och provokativt, men jag tror faktisk att det kommer att ge sig om vi knullar över rasgränserna. Det är inte det enda som behöver hända, men absolut – det är en antirasistisk gärning att förråda sin ras.”

Att bli förälskad eller knulla med någon av en annan ras är kanske bästa vaccinen till föreställningar om rasrenlighet, nationalism och multikulturalism (där vi ska fortsätta vara “som vi är” och i stället för att bli någon ting nytt i mötet med varann). Att blanda olika saker och människor – även om det bara föreställs vara olikt, vilket är olikt nog – kan producera vackra nya livsformer. Det gäller inte bara vi människor men också getingar och orkidéer ger ett bra exempel på detta.

In other news: Danska regeringen (och kanske även socialdemokraterna och de så kallade socialistisk folkeparti, vilket är ett skämt, om de inte skärper sig) vill åter igen ha hårdare migrationspolitik, där det ska bli lättare att komma in i landet om man har hög utbildning, kommer från ett land nära Danmark eller har många pengar. Johanne Schmidt Nielsen (Ø) kallar det social apartheid.

Update: Blev tipsad om det här fantastiska Imperiet-track, som jag tänkte blanda in här också:

“Det kommer en tid
det kommer en tid
då jag vill va kines
jag vill va grek
jag vill va alla färger på en gång
Måste rasera rasera rasera rasera”

Anarkitektur, del I

Lite noter om anarkitektisk stadsplanering.

I sommars valde vi att fira solen med att flytta veckans Planka-möte ut på gatan. Varje dag fickparkerar bilar där och det tar lång tid, fram och tillbaka, gasa upp och ner, bromsa så bilen inte krockar med annan bil etc. Det gör ett oerhörd väsen av sig och är inte alls mysigt. Därför bestämde vi oss för att flytta ut mötet på den enda lediga parkeringsplats, och där fortsätta diskussionerna kring stadens trafikmaktordning. Mötena blev oerhörd lyckade, folk som gick förbi stannade upp eller satte sig ner, blev bjuden på cider och tog del i det prat som pågick. En granne kunde försäkra oss om, att han “också hatade bilar”. (Apropos bilhat har Planka.nu en artikel i nya Brand #2 med en titel som slutar med en dramatisk och blommande frasradikal passage om brännande bilar).

Det ligger nära att använda uttrycket att “ta tillbaka gatorna” (från engelska reclaim the streets). Detta missriktar dock fokus till föreställningen om något som har varit “vårt” i dåtiden, och som nu kan “tas tillbaka”. Parkeringsplatserna anses här som en främmande bebyggelse, där “vi” levde innan, och att det är vår “rätt” att använda dem “igen”. (Ironisk, att en sådan historiemetafysik nästan påminner om hur den sionistiska rörelsen, via händelser tusen år tillbaka, rättfärdigar israeliska bosättare som ett sorts bibelsk reclaim).

Hur stadens platser och konstruktioner ska byggas, användas och modifiera anses vanligtvis vara uppgift för arkitekter och stadsplanerare att utforma. Ungefär som att “politik” är något som “politiker” håller på med, dvs. inne i parlamenten. Men om staden ska växa nerifrån och upp – om staden ska bli politisk bortom arkitekternas parlament – får detta inte bli enda sättet att planera staden. Vi måste göra en skillnad här.

Arkitektur. Att planera byggande uppifrån-och-ner och kontrollera användningen genom offentliga regelvärk och individuella rättigheter. Etymologisk ursprung från grekiska ‘arkhitektōn’, från arkhi– ‘ledar’ + tektōn ‘byggande.’

Arkitektur kräver ledare, som bestämmer och utformar ramarna för stadens platser och konstruktioner. När vi rör oss i sådan byggande, stabiliserar de sociala relationer sig i samma sorters hierarki, som utgör förutsättningen för byggandet. En stad planerad av bilägande politiker, kommer så klart att prioritera bilar. Därför måste cyklarna ta upp plats på trottoaren, och fotgängarna gå på varandras fötter. Detta sätt att bygga staden på brukar som oftast att dela konstruktioner upp i antingen statlig eller privat egendom. Deltagande måste därför medieras genom representativa kanaler, och direkt deltagande misstänkliggörs ofta eller i värsta fall kriminaliseras.

Anarkitektur. Att låta stadens flöden och konstruktioner planeras och modifieras nerifrån, i aktiveringen av lokala gemenskaper och ad hoc initiativ. Byggande utan ledarskap, anarki arkitektur. Etymologisk ursprung i grekiska anarkhia/anarkhos och arkhitektōn, från an- ‘utan’ + arkhos ‘ledare‘ + tektōn ‘byggande.’

Mycket anarkistisk tänkande baserar sig på att undvika alla sorters reglering och planering. Idealet för stadsbyggande blir då “den oplanerade staden”. På samma sätt som att kärlek inte bara uppstår spontant, som var det en händelse från yttre rymden, måste byggande också planeras. Stadens flöden och konstruktioner praktiseras alltid i vis mån – de måste uppräthållas av aktivitet – och dessa praktiker kan läras om, tränas in och måste repeteras för att i framtiden äga rum.

Att skapa ett lokalsamhället är dessutom mycket roligare än att ha det! Kanske handlar det då om att medlet helgar målet? (Nä jag skiter egentligen i den uppdelningen).

Informell politisk liberalism

Det här ska bli spännande! Copyriot bygger på en preliminär analys av liberalism:

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Analysen stödjer sig på terminologin från Det postdigitala manifestet: överflöde (av rättigheter) och urval (genom realpolitik). Det känns verkligen som att något viktigt kan byggas härifrån. Copyriot kommer även förbi (den föreställda) skillnaden mellan politisk och ekonomisk liberalisme:

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.

Jag associerar vidare härifrån. För även de (politisk) liberala ideal, t.ex. yttrandefrihet, existerar i två former: de jure och de facto. De första betecknar en juridisk/formell/lagstiftningsmässig rättighet och den andra den faktiska/informella/”sociologiska” omständighet. Få människor använder sig av sin formella rätt till yttrandefrihet. Ofta är de formella infrastrukturer för svåra att överskåda, de är byråkratiska och inte lättförståeliga. Vanligvis regleras yttrandefrihet genom informella regler: vad “man” bör säga.

Yttrandefrihet kan därför förstås i informella termer, bortom rättigheter. Yttrandefrihet, eller mera specifikt kritik, kan även förstås inom en infrastruktur, kanske även en kritikens infrastruktur. Infrastrukturen kan vara antingen formell (som vid rättigheter för att kritisera, yttra sig) eller mer viktig, informell (som när det härskar en särskild sorts kritisk kultur i en sammanhang, i en gemenskap, på en arbetsplats t.ex.). Förmodligen är det den informella delen av den kritiska infrastruktur, som reglerar hur och när vi yttrar oss kritisk. Som reglerar vår faktiska förmåga till yttrandefrihet.

Den informella infrastruktur för kritiken är de oskrevna regler, som bestämmer vad, hur och vem “man” får kritisera. Även om de implicerade kanske formellt set har yttrandefrihet, kan de uppleva att de är rädda att säga vissa saker, och upplever att de inte kan yttra sig fritt. Infrastrukturen är inte tydlig: hotet är diffust, och det inte går att prata om en kränkning eller direkt censur i de jure-förståelsen.

Yttrandefriheten innebär i den informella kritiska infrastruktur, att en vågar kritisera utan rädsla för repressalier. Numera betraktar liberalister sådant som “civilkurage”, något mystisk som verkar hända spontant, en enskild individ som “står upp för vad som är rätt”. Men kritik fri från rädsla kan likaväl ha att göra med att en kultur eller gemenskap har etablerad en tydlig och jämlik kritisk infrastruktur (vad detta nu innebär mer precist).

En sådan kultur – eller kanske vi bör säga “ekologi”? – kan härska och regleras, helt utan beroende av liberala koncept om rättigheter och privat/offentlig. Å andra sidan frodas rädslan just för att den kan negligeras med hänvisning till den formellt liberala ideal om rätten till yttrandefrihet (som ju fortfarande kan vara där, inte kränkt)

Att arbeta politisk liberalistisk här, dvs. för de facto yttrandefrihet, för en bättre kritisk infrastruktur, är kanske då parallellt med process-tänkandet i kommuniseringen, så att en utformning av en bättre informell infrastruktur för kritik, består synliggörandet och kritik av infrastrukturen själv. Så fler och fler förstår och behärskar den kritiska infrastruktur, och färre och färre inte är rädda för att kritisera.

Någonlunda så argumentar den danska sociologen Rasmus Willig i programmet Till Försvar för Kritiken. Det är inte ett försvar för den politiska liberalismen, kanske mer en kritik av den formella delen och ett förtroende för den informella delen.

Till slut kommer problemet om överflöde och urval igen dock. För också ett fokus på kritikens ohindrade rörelse i en informell infrastruktur för kritiken lägger vikt på ohämmad cirkulation, av kritik (som den ekonomiska liberalism gör det med kapital).

Jag gillar det här med att hacka en gammal idéhistorisk tradition som liberalism, dvs. behålla ordet och dets kraft, och sen lägga fokus på den informella delen. Men vi kanske behöver tänka något annat än maximerad tillgänglighet i infrastruktur och ohämmad cirkulation av kritiska yttringar?

Spill av tid att komma till tiden

Det sägs att ju närmre en befinner sig kontinenten, ju senare dyker folk upp till avtalade tidpunkter eller möten. Tranquilo heter det på de latinska språken. På danska, att tage det stille og roligt. Eller imperativt, om någon hetsar på tiden, slap nu af. Att integrera sig i planeringens huvudstad Stockholm var något av en chock för mig. Folk förväntar sig stort set att en kommer till tiden. Det gäller inte bara för mötesformen i dess traditionella betydelse, som när en grupp sitter runt ett bord och har en dagordning, men i vidare bemärkelse, när två eller flera människor beslutar sig för att träffas. Hur ett uppstår möte uppstår helt enkelt. Följande observationer ska då ses genom filtret att ha upplevd dessa tendenser i långt mer stabil form än hur de verkar ta ut sig i Sverige. Men det kommer nog, bare rolig, så läs texten lite profetisk också.

Ad hoc-möten

Observerar mönster i vi hur vi träffas och mötas, i stigande grad under ad hoc-aktiga ändringar av planerna. En kommer för sent. En annan får en bra idé om att träffas annanstans, så vi drar dit i stället. En tredje ringer för att skjuta upp det hela. En fjärde dyker upp oanmäld. En femte går och hämtar mat. En sjätte påbörjade en aktivitet i väntan på något annat vilket sträcker sig in i det planerade mötet. En sjunde har glömt det hela eftersom den tänkte att någon ändå skulle ringa när det var tid. Och så vidare, det går säkert att känna igen sig och komma på flera exempel. Innefattad i alla dessa exempel är en tendens till att alltid komma “för sent” i planeringens förståelse. Varför kommer en för sent? För att den hittade andra aktiviteter att göra i mellantiden. Som drar ut. Mängden av ad hoc-ändringar intensifieras dessutom av vanan att försöka hålla sig uppdaterad genom alla möjliga kanaler – mobilen, faceboken, twittern, örat, den flexibla kalendern, det halva avtalet – för att hålla flest möjliga val öppna. Samtidens ton låter, att vi ska vara “öppna för ändringar” och därför ändrar vi våra planer jämt.

Kanskande

Att hålla sig öppen för förändringar innebär ofta att göra dubbla avtal, eftersom många planerade möten förändras, och riskerar att inte passa till en. Anmälan på Facebook-events visar symtomen på dubbelavtalets stigning. Många säger ofta “Ja” till vilket som helst arrangemeng som verkar intressant, för att stötta dennes hype, för att stötta sin egen hype, eller bara för att få arrangemengen på sin Facebokkalender. Men vad visar bättre på tendensen än att anmäla sig som ‘kanske’, nästan per automatik för alla de arrangemeng en inte pallar besluta sig för. Styrkan i att anmäla sig som ‘kanske’ ligger till dels i att ingen av dubbelavtalen behöver veta sig säker, investeringen och förpliktelsen är låg, så ingen blir ledsna eller besvikna. Och således svarar fler och fler ‘kanske’ till fler och fler sorters inbjudningar. Att säga ‘kanske’ verkar ha blivit en så viktig aktivitet att det borde ha sitt eget verbum, att kanska, och substantiv, kanskande. I de flesta fall är kanskandet ett icke-beslut. Beslut om att komma till en fest skjuts upp till samma kväll: “Vi kan väl höras av på Fredag helt enkelt”. Men något beslut måste göras – eller kanske mer precist uppstå – oberoende av vilken fest eller annan sorts aktivitet personen då gör. Att träffa någon på stan kan låta: “Jag sitter på Kafé Tjärhovs, kom förbi bara”. Beslutet träder fram genom ankomsten. Anmälan förskjuts till ankomsten.

Möten som projekt

Att mötas och träffas blir här projekt: De har inte nödvändigtvis någon förutbestämd plats eller tidpunkt att hända, men utspelar sig i stället när deras möjlighetsförutsättningar finns, och någon griper dem. Som i så många andra sammanhäng i projektsamhället blir det då viktigare att kunna gripa än att kunna planera. När möjligheterna uppstår ad hoc, och planerade möten förändras, påminner mötesformen mer och mer om surfing. I sin artikel om surf, flöden och intution citerar Karl Palmås Gilles Deleuze för följande observation:

“Rörelserna, inom sport såväl som vanor, förändras. Vi levde länge med en förståelse av rörelse som baserades på energi, där det finns en tydlig stödpunkt, eller där vi själva är rörelsens ursprung. Löpning, kulstötning, etc; det är ansträngning, motstånd, med en utgångspunkt, en hävstång. Men idag ser vi att rörelsen i allt mindre utsträckning definieras i relation till en sådan punkt. Alla nya sporter – surfing, vindsurfing, hängflygning – är av typen: infogning i en redan förefintlig våg. Det finns inte längre någon startpunkt, utan det gäller att sätta något i omlopp. Nyckelmomentet ligger i att låta sig dras med i rörelsen hos en stor våg, en stigande luftpelare, att ‘ta sig in i’ istället för vara ursprunget till ansträngningen.”

Tendenserna som beskrivits här pekar på en generell ad hoc-organisering av våra liv. Med mötets kanskande, inväntande och gripande surf-logik följer potentiellt set en stor frihet i att kunna välja från ögonblick till ögonblick. Men också osäkerheten. För hur ska man veta sig säker på om avtal kommer att bli av, bli till något? Och hur kan en ha förtroende för den begeistring som en inbjudning skapar hos en annan? Hur fungerar begeistring som beslut, som ett svar – kan begeistringens intensitet kommunicera “Ja”, även om den begeistrade fortfarande håller sig kanskande och inväntande till det sista? Som tidigare beskrivit genom arbetsmarknad, bygger projektsamhället på:

  1. Att avkoda självets förtroendeskapande affekter (begeistring),
  2. Ryktets återkomst (den som alltid kommer för sent, eller alltid ändrar sina planer),
  3. Just-in-time möten (när det passar som bäst eller plötsligt finns tid att slå ihjäl),
  4. Och flexibiliteten (vänner och bekanta som står standby – är flexibla – för möten).

Det projektära diagram har ersätt det Foucault beskrev som det disciplinära, och som nu skapar och ordnar alla sfärer av livet. Utvecklingen kan ge ett intryck av konstant kaos, som hade spontaniteten inget system och alla möten bara “flytande” (vår tids värsta klyscha, en icke-förklaring). Men de flytande och spontana möten verkar bara mystiska i den disciplinära och planerande förståelse, inte i den projektära förståelse. Spontanitet kan tränas, och våra liv består i högre och högre grad av en träning i att få spontana händelser att uppstå. Att surfa. Bizniz har som vanligt har hakat på sådana tendenser och intensifierat dem.

Att komma till tiden

Vad betyder det att komma till tiden egentligen? I planeringens förståelse är mötestidpunkten fastlagd a priori, som ett förutbestämd inlägg i veckokalendern. I projektsamhället funkar detta inte, åtminstone inte som en generell regel, då en måste kunna gripa plötsliga möjligheter, och vara öppen för ändringar. Här har vi då motivationen till kanskandet: grunden till att så många kanskar har att göra med möjligheten för att något annat – kanske – dyker upp, något bättre, plötsligt, just innan. Och eftersom alla därför alltid kommer lite för sent, så har ingen lust att komma till tiden. Att komma till tiden betyder att vänta. Att komma för sent betyder att optimera sin egen tid, att dra ut aktiviteter inte till deras planerade slut men till de tappar energi, att ha backup-planer, att vara öppen och redo att gripa, att ha dubbla halva avtal. Detta är individens Lean Management av mötesformen, ett fokus på att eliminera (individuell) spilltid. Refrängen låter då kanske: det är spill av tid att komma till tiden.