Affektiv politik & gategate

Jag ställde mig följande psykopolitiska fråga: hur kan vi förstå reaktionerna och politiken i Jesper Nilssons berättelse om polisen i tunnelbanan ur ett affektivt perspektiv? Frågan uppstod vid läsning av Copyriots sammanfattning och försök på fokusering av debatterna, som i övrigt ger oerhörd bra perspektiv på de övriga inlägg.

Copyriot pekar på viktigheten i att omsätta de pågående händelser till “politiska förändringar”. Det är viktigt att hålla fokus på möjligheten för konkret ändring av lagstiftning på flera områden (som de olika analyser visar, öppnar storyn för en bredd intersektionalitet, dvs. en overgripande analys som visar hur de olika magtstrukturer komplimenterar och vidmakthåller varan). Men ändring av lagstiftning är så klart inte ända sorts “politik”.

Att Jesper Nilsson hävdade sig i en sak, där en vilken som hälst annan person vanligtvis inte skulle ha möjlighet att hävda sig, det har politisk värde i sig. Eller, det blir en händelse som får politisk tyngd (i detta ordets två betydelser: tyngd av mening – tyngd i materiell förstånd, som i förståelsen, att mening materialiseras). Låt os utveckla lite på denna hypotes om politisk tyngd. Vad betyder denna sista veckans skrivande och pratande i ett kollektivt-affektivt exponeringshenseende? Vilka, om någon, har berörts? Och i så fall på vilka sätt? På många forum och kommentarspor i bloggar, är det affektiva tillståndet överraskning återkommande. Det är inte den vanliga apatin, oftast formulerat i utrop av “Åh nej, vad hemsk” – den sortens distancerade medlidande, som vi oftast reagerer med, vid återkommande exponering för katastrofer och hunger genom TV-skärmen. När vi säger att händelsen får politisk tyngd, betyder detta då att händelsen (1) materialiseras i (2) en meningsbärande affekt. Man kunde också uttrycka det således, att händelsen äger affekt – äger kroppar.

Hypotesen här, är alltså då vidare att reaktionerna har haft en annan affektiv kvalité, än vad som oftast följs historier av kränkning, och att denna nya affektiva kvalité är överraskning. Många av os känner redan till polisfunktionen som system, och hur denne äger kropp och korruption i enskilda poliser. Men de flesta känner inte till detta, och blev därför överraskade. Storyn har reell nyhetsvärde i den förstånd att den exponerar stora delar av sveriges befolkning för något som tidigare inte var uppenbart. Exempelvis är första kommentar till Jesper Nilssons ursprungliga blogpost: “Är det verkligen Sverige detta har inträffat i?” Mina andra anekdotiska erfarenheter bekräftar samma förvirring och överraskning. Det är inte den vanliga apatiska “Åh nej” (som implicerar: “Vi visste det ville hända”).

När vi nu har etablerat överraskning som en dominerande affektiv färgning av de reaktioner som händelsen har skapat, kan vi då ställa frågan om affekt ur förändringsperspektiv: hur har den relevanta affekt redan och omedelbart berört en massa människor, på ett sätt de inte är vana vid, dvs. inte har exponerats för tidigare? Vad betyder överraskningen egentligen? Omedelbart, betyder den att något nytt har hänt. Men detta är inte intressant i sig själv. Det som är intressant med överraskning som affekt är, att den alltid följs av en annan affektiv kvalité. Överraskning kommer aldrig ensam. Affekt mobiliserar, och ny affekt mobiliserar på ny. Frågan är då vilken affekt som vi redan nu bör kunna se följa den första förvirring och överraskning. Vrede? Aggression? Nyfikenhet? Hopp även? Acceptans? Förbittring? Kanske något helt annat kommer uttrycka sig i det långa loppet – vilket i sin tur beror på hur de nuvarande affekterna uttrycks, hur dessa affekter kommer att äga rum och kroppar.