Studiecirkel om ‘The Coming Insurrection’

Går ind i sommermode, med sommerstudiecirkel. Den meget omtalte bog The Coming Insurrection (“L’insurrection qui vient”) har nu oversats til svensk med titlen ‘Det stundande uproret’. Den er lille, bidende, drømmende, voldsom. Passer godt til rejser over sommeren. Jeg læser den en gang til.

Bogen er bygget op i syv cirkler, med hvert deres tema. Her får vi al elendighed fra de seneste ti år i en kompakt civilisationskritik, der ved at beskrive korrumptionen hele tiden peger på noget ægte. Anden del består i tre handlingsorienterede afsnit –  en form for manual i oprør. Og ja, bogen opfordrer at tage til våben. Bogen har da også skabt almen hysteri, fra Glenn Beck, der ufrivilligt leverede den bedste reklame bogen kunne tænke sig, til anarkisterne selv, der bekymrer sig om “anarkismens fremtid” (i bestemt ental, som var der én anarkisme, et slags parti). Det er ikke usædvanligt i radikal politisk filosofi, men oprør er mere end pistoler og brændende biler. Bogen, og oprøret, handler også om venskab, selvet, arbejde, sandhed, familie, frihed, intimitet, civilisation, anonymitet, økonomi, mobilitet, økologi, organisationer/organisering, problemet med sociale “miljøer”, kommunen, fællesskabet, og almene undersøgelser af det fælles.

Bogen levner i øvrigt ikke megen sympati for aktivistisk politik, den “autonome venstrefløj” osv. Modsat så mange andre anarkistiske samtidsdiagnoser, hvor jeg mest bliver vred og apatisk, hvilket ansporer en depressiv tilstand, måske ligge mig ned og råbe ind i puden, så fyldes jeg her i stedet af inspiration, som løber blodet ud i min krops ekstremer, ned i tåen og ud i fingrene. Det plejer være et godt tegn til at læse videre.

Svenske Copyriot skrev om venskab og fællesskab (‘gemenskap’) og foreslog at vi lavede en studiecirkel. Et antal personer har meldt sig til, og man kan deltage på den ene eller den anden måde, skrivende, kommenterende, eller læsende med. Idéen er, at tage en cirkel af gangen – en om ugen. Hver cirkel/uge er kun 4-5 sider.

At bogen vækker hyperaktivitet og automatreaktioner, bør i øvrigt fortælle os at gå langsomt frem. Jeg har fået bogen beskrevet som “tåget poesi” og “tom retorik” – en slags ufrivillig herskerteknik, der projicerer egen mangel på forståelse ned i teksten (det er ikke min forståelse der tåger, det er teksten!), og samtidigt reducerer kompleks civilisationskritik til noget som de fleste antages ikke bryde sig om (“poesi”, noget der er ligeygldigt, der ikke har noget at gøre med “virkeligheden”, der “bare er en leg med ord”). Nuvel. Skulle vi støde på den slags oplevelser, så ved vi hvad der skal gøres. For at undgå tåge og tomhed. Vi tager det langsomt altså.

Hvis nogen har lyst til at være med, så kan kunne vi læse den over sommeren. Studiecirklen snakker foreløbigt kun svensk, men det kunne være sjovt at gøre den skandinavisk! Vi har et fælles online dokument for at organisere det, kontakt mig på maltelunden [at] gmail [dot] com, hvis du vil være med. Har i blogs, så skriv gerne der til hver cirkel (har du ingen, kan jeg godt vise hvordan man opretter en), ellers så kommenter her. Det er okay at bare læse med i samme tid og følge cirklen på den måde. Jeg har desuden funderet på at oversætte dele af bogen til dansk, vil gerne have hjælp. Vi kan lave åbne online redigerbare dokumenter. Så bliver teksten forhåbentlig mere tilgængelig. Lad os se hvad det munder ud i. Foreløbigt første oversatte cirkel, som kommer på bloggen senere i dag. Efter det, er planen at vi sætter gang med studiecirklen om ca. en uge.

–—

OPDATERING 2010 af oversættelsesarbejdet: Første cirkel oversat

OPDATERING november 2011: Den kommende opstand udkommer på forlaget After Hand den 2. december

Spill av tid att komma till tiden

Det sägs att ju närmre en befinner sig kontinenten, ju senare dyker folk upp till avtalade tidpunkter eller möten. Tranquilo heter det på de latinska språken. På danska, att tage det stille og roligt. Eller imperativt, om någon hetsar på tiden, slap nu af. Att integrera sig i planeringens huvudstad Stockholm var något av en chock för mig. Folk förväntar sig stort set att en kommer till tiden. Det gäller inte bara för mötesformen i dess traditionella betydelse, som när en grupp sitter runt ett bord och har en dagordning, men i vidare bemärkelse, när två eller flera människor beslutar sig för att träffas. Hur ett uppstår möte uppstår helt enkelt. Följande observationer ska då ses genom filtret att ha upplevd dessa tendenser i långt mer stabil form än hur de verkar ta ut sig i Sverige. Men det kommer nog, bare rolig, så läs texten lite profetisk också.

Ad hoc-möten

Observerar mönster i vi hur vi träffas och mötas, i stigande grad under ad hoc-aktiga ändringar av planerna. En kommer för sent. En annan får en bra idé om att träffas annanstans, så vi drar dit i stället. En tredje ringer för att skjuta upp det hela. En fjärde dyker upp oanmäld. En femte går och hämtar mat. En sjätte påbörjade en aktivitet i väntan på något annat vilket sträcker sig in i det planerade mötet. En sjunde har glömt det hela eftersom den tänkte att någon ändå skulle ringa när det var tid. Och så vidare, det går säkert att känna igen sig och komma på flera exempel. Innefattad i alla dessa exempel är en tendens till att alltid komma “för sent” i planeringens förståelse. Varför kommer en för sent? För att den hittade andra aktiviteter att göra i mellantiden. Som drar ut. Mängden av ad hoc-ändringar intensifieras dessutom av vanan att försöka hålla sig uppdaterad genom alla möjliga kanaler – mobilen, faceboken, twittern, örat, den flexibla kalendern, det halva avtalet – för att hålla flest möjliga val öppna. Samtidens ton låter, att vi ska vara “öppna för ändringar” och därför ändrar vi våra planer jämt.

Kanskande

Att hålla sig öppen för förändringar innebär ofta att göra dubbla avtal, eftersom många planerade möten förändras, och riskerar att inte passa till en. Anmälan på Facebook-events visar symtomen på dubbelavtalets stigning. Många säger ofta “Ja” till vilket som helst arrangemeng som verkar intressant, för att stötta dennes hype, för att stötta sin egen hype, eller bara för att få arrangemengen på sin Facebokkalender. Men vad visar bättre på tendensen än att anmäla sig som ‘kanske’, nästan per automatik för alla de arrangemeng en inte pallar besluta sig för. Styrkan i att anmäla sig som ‘kanske’ ligger till dels i att ingen av dubbelavtalen behöver veta sig säker, investeringen och förpliktelsen är låg, så ingen blir ledsna eller besvikna. Och således svarar fler och fler ‘kanske’ till fler och fler sorters inbjudningar. Att säga ‘kanske’ verkar ha blivit en så viktig aktivitet att det borde ha sitt eget verbum, att kanska, och substantiv, kanskande. I de flesta fall är kanskandet ett icke-beslut. Beslut om att komma till en fest skjuts upp till samma kväll: “Vi kan väl höras av på Fredag helt enkelt”. Men något beslut måste göras – eller kanske mer precist uppstå – oberoende av vilken fest eller annan sorts aktivitet personen då gör. Att träffa någon på stan kan låta: “Jag sitter på Kafé Tjärhovs, kom förbi bara”. Beslutet träder fram genom ankomsten. Anmälan förskjuts till ankomsten.

Möten som projekt

Att mötas och träffas blir här projekt: De har inte nödvändigtvis någon förutbestämd plats eller tidpunkt att hända, men utspelar sig i stället när deras möjlighetsförutsättningar finns, och någon griper dem. Som i så många andra sammanhäng i projektsamhället blir det då viktigare att kunna gripa än att kunna planera. När möjligheterna uppstår ad hoc, och planerade möten förändras, påminner mötesformen mer och mer om surfing. I sin artikel om surf, flöden och intution citerar Karl Palmås Gilles Deleuze för följande observation:

“Rörelserna, inom sport såväl som vanor, förändras. Vi levde länge med en förståelse av rörelse som baserades på energi, där det finns en tydlig stödpunkt, eller där vi själva är rörelsens ursprung. Löpning, kulstötning, etc; det är ansträngning, motstånd, med en utgångspunkt, en hävstång. Men idag ser vi att rörelsen i allt mindre utsträckning definieras i relation till en sådan punkt. Alla nya sporter – surfing, vindsurfing, hängflygning – är av typen: infogning i en redan förefintlig våg. Det finns inte längre någon startpunkt, utan det gäller att sätta något i omlopp. Nyckelmomentet ligger i att låta sig dras med i rörelsen hos en stor våg, en stigande luftpelare, att ‘ta sig in i’ istället för vara ursprunget till ansträngningen.”

Tendenserna som beskrivits här pekar på en generell ad hoc-organisering av våra liv. Med mötets kanskande, inväntande och gripande surf-logik följer potentiellt set en stor frihet i att kunna välja från ögonblick till ögonblick. Men också osäkerheten. För hur ska man veta sig säker på om avtal kommer att bli av, bli till något? Och hur kan en ha förtroende för den begeistring som en inbjudning skapar hos en annan? Hur fungerar begeistring som beslut, som ett svar – kan begeistringens intensitet kommunicera “Ja”, även om den begeistrade fortfarande håller sig kanskande och inväntande till det sista? Som tidigare beskrivit genom arbetsmarknad, bygger projektsamhället på:

  1. Att avkoda självets förtroendeskapande affekter (begeistring),
  2. Ryktets återkomst (den som alltid kommer för sent, eller alltid ändrar sina planer),
  3. Just-in-time möten (när det passar som bäst eller plötsligt finns tid att slå ihjäl),
  4. Och flexibiliteten (vänner och bekanta som står standby – är flexibla – för möten).

Det projektära diagram har ersätt det Foucault beskrev som det disciplinära, och som nu skapar och ordnar alla sfärer av livet. Utvecklingen kan ge ett intryck av konstant kaos, som hade spontaniteten inget system och alla möten bara “flytande” (vår tids värsta klyscha, en icke-förklaring). Men de flytande och spontana möten verkar bara mystiska i den disciplinära och planerande förståelse, inte i den projektära förståelse. Spontanitet kan tränas, och våra liv består i högre och högre grad av en träning i att få spontana händelser att uppstå. Att surfa. Bizniz har som vanligt har hakat på sådana tendenser och intensifierat dem.

Att komma till tiden

Vad betyder det att komma till tiden egentligen? I planeringens förståelse är mötestidpunkten fastlagd a priori, som ett förutbestämd inlägg i veckokalendern. I projektsamhället funkar detta inte, åtminstone inte som en generell regel, då en måste kunna gripa plötsliga möjligheter, och vara öppen för ändringar. Här har vi då motivationen till kanskandet: grunden till att så många kanskar har att göra med möjligheten för att något annat – kanske – dyker upp, något bättre, plötsligt, just innan. Och eftersom alla därför alltid kommer lite för sent, så har ingen lust att komma till tiden. Att komma till tiden betyder att vänta. Att komma för sent betyder att optimera sin egen tid, att dra ut aktiviteter inte till deras planerade slut men till de tappar energi, att ha backup-planer, att vara öppen och redo att gripa, att ha dubbla halva avtal. Detta är individens Lean Management av mötesformen, ett fokus på att eliminera (individuell) spilltid. Refrängen låter då kanske: det är spill av tid att komma till tiden.

Commoniser moved / flyttede / flyttade

UPDATE: Förlåt! Fortfarande lite rörigt här nu och då. Sidan är under development. I’m developing..

Welcome, velkommen, välkommen in. Commoniser got a new domain, and with a new form! Mere öppett domæne & med det kommer vår, introducing/presenting, Die form: flashy-orange-sans-serif-modernistisk schweitzer æstetik. Lär mig att koda wordpress i php/css, cutting edge. Känner mig som en hacker. Deform

Die Form – Re-search

[audio:http://www.roedtator.dk/musik/01%20Re-search.mp3|titles=01 Re-search]

Planka.nu i København

Bogmaskinen på Dortheavej 61 inviterede Planka.nu til København for at holde et oplæg. Med min dansk-svenske mutantbaggrund, tog jeg tjansen. Det finder sted i morgen lørdag kl. 12 og bagefter er der diskussion til omkring kl. 14. Vi skal snakke om aktivisme, og der er vist kaffe og kage også. God dansk hygge med andre ord. Invitationen lader til at komme på baggrund af nogle organiseringsmøder i aktivistmiljøet her under foråret, som skal blive spændende at høre mere om og tage del i. Mit eget engagement i Planka.nu begyndte efter at have flyttet til Stockholm forrige år.

Planka.nu er en forening for alle der kører gratis i kollektivtrafiken. Det gøres primært ved at drive en fællles forsikringskasse, hvor alle medlemmer betaler hinandens bøder, så ingen behøver være nervøs for at blive snuppet af kontrollanter. Målet er bundet sammen med midlet: hver gang nogen planker, bliver kollektivtrafikken også gratis. I dag findes Planka.nu i Stockholm, Göteborg, Skåne og snart også Oslo. Om diskussionen i morgen resulterer i nogen københavniseringer vil vise sig.

Om det her med “at planke”. På dansk siger vi som regel at man “kører på røven”, når man ikke betaler billetten. Alligevel giver det måske mening at bruge samme verbum som på svensk, att planka, i dens danske version, at planke. Ordet konnoterer selvfølgelig også til at kopiere noget identisk og udgive det under eget navn, fx et musikstykke. Men det kan samtidigt betyde at få tilgang til noget uden at betale – “planke ind til cirkusforestillingen” – hvilket er præcis det der menes. Interessant nok, bruger almen tale jo udtrykket “gratist”, hvilket henviser til den grundramme som de fleste i Planka.nu har ikke kun til kollektivtrafikken, men til hele samfundet: det skal blive gratis.

Det her med gratis. Oplægget kommer til at tage det lidt for givet, men det er vigtigt at også fundere videre over det i andre sammenhænge. At forestille sig et samfund hvor alt er gratis lyder måske som luftkasteller. Alligevel har Wall Street snakket om noget lignende i flere år: The End of Money. Når nu Wall Street forestiller sig samfund uden penge, bør man nok blive skeptisk til hvor “gratis” det egentlig kommer til at blive. Gratis som i Spotify, dvs. lytte til musik mod at blive afbrudt af reklamer, som du kun kan slippe for ved at betale? Stockholms tunnelbana er allerede spækket med reklamer – nogle af dem endda med lyd på (!) – det skal endelig ikke være løsningen på “gratis kollektivtrafik”. Gratis som gaveøkonomiens kapitalisering, dvs. at der altid forventes noget proportionelt tilbage for at nogen “giver dig noget gratis”? Det er lidt som juleaften hele året, og det skal ikke forstås positivt. Gratis som gratis for de indviede, dvs. den sociale kapitals erstatning af økonomisk kapital? Så skal man have de rigtige venner, udtrykke de rigtige tegn, eller kende nogen der kender nogen, for at få tilgang til de fælles goder. Osv osv.

Et bedre ord end gratis er da måske “det fælles” eller “det almene” (på engelsk det “the common” – og som system, “commonism“). På svensk snakker de om allemansrätten, alles ret til opholde sig og bruge de svenske skove, plæner, fjelde og søer – selvom de skulle ejes privat eller offentligt. Det handler altså om et ejerskab der er hinsides privat og offentlig-statslig ejendom. De senere år har diskussionerne om allemandsretten taget til i svenske kontekst. Piratbyrån slog et slag for “digital allemandsret”, de lancerede deres forestilling om velfærdssamfundet: “Välfärd startar vid 100 mbit!”. På samme måde foretaler Planka.nu en “urban allemandsret” i arbejdet for at cementere kollektivtrafikken som grundlæggende vilkår for at leve og bo i byen.

Planka.nu minder på mange måder om Piratgruppen & The Pirate Bay, der tidligt talte fildelernes sag, ved at koble sig op på en bevægelse i samfundet som allerede voksede dengang, gav den et bedre navn og forstærkede dens kraft med entreprenørlignende tiltag. På samme måde forvandler Planka.nu et ordningsproblem i kollektivtrafikken – folk der ikke betaler deres billet – til en politisk konflikt: for en gratis kollektivtrafik, der styres af de der rejser og arbejder i den.

Et ord udtryk der vender tilbage oftere og oftere er dette, at aktivisten kan skabe politisk forandring ved “at hacke” samfundet. En sådan aktivisme med hackeretik kan med et ord kaldes “Hacktivisme“. Idéen er, at kapitalismen ikke fungerer som en motor der kan saboteres, blokeres eller protesteres mod. Spørgsmålet er, om det overhovedet hjælper at snakke om kapitalismen i bestemt ental, som var det en “ting” der eksisterede derude, uden for os, eller om det snarere er en tendens eller process der hele tiden bliver til: den fortsatte kapitalisering af noget. Men skal vi stadig tænke på kapitalismen som en “ting”, virker det mere frugtbart at forestille sig et styresystem. Her gælder det om at holde energien kørende (“keep the power on!”), mens systemet hackes. Hackeren stiller sig derfor ikke udenfor og protesterer mod kontrollen og afgiftsfinansieringen, eller saboterer dets totale funktion, men begiver sig helt ind i systemet og laver om på det indefra. At tage sig igennem kollektivtrafikkens kontrolsystem i form af spærrer og kontrollanter, er en måde at udnytte og anvende infrastrukturen, mens man hacker kontrolsystemet og finansieringsmodellen. Samtidigt er hackeren jo også en ulydig figur, potentielt set kriminaliseret, så det er vigtigt at bevæge sig i systemets gråzoner. Flere har forsøgt anmelde Planka.nu til retsvæsenet for organiseret kriminalitet, men i de ni år som foreningen har eksisteret, har det ikke lykkedes. Og jo længere tid der går, jo sværere bliver det. At planke i kollektivtrafikken er nemlig ikke ulovligt – det er ikke bøder, men tillægsafgifter du risikerer at skulle betale – så organiseringen af afgiftsstrejken kan roligt tage form af stabil forsikringsvirksomhed for hackende ulydighed.

Foruden at præsentere grundvirksomheden hos Planka.nu – bødefonden – og det her koncept med at hacke, vil oplægget desuden komme forbi temaerne: hverdagens ulydighed, og at have en “bevægelse” uden en bevægelse; urban allemansret; italiensk “auroreduzione” i 1974; gratisgenerationen; spektakler; munter politik; livsstilsanarkisme for kidz; George Lakoffs rammer og grundrammer

Som sagt, Bogcaféen på Dortheavej 61 kl. 12-14. Oplæget er på dansk, med fare for et par forsvenskninger.

Brand och den intellektuellas roll

De anarkistiska intellektuella är tillbaka. Bloggen i dag handlar om den intellektuella som den framträder i nya tidningen Brand. Den intellektuella är inte en åskådare som analyserar utifrån, inte heller del av en aktivistisk överklass som leder riktningen i fronten, men en unik aktör bland andra, sammanflätad och delaktig i rörelsernas aktiviteter, arbetande på att bedriva aktivistisk medforskning.

Läser första numret av nystartade anarkistiska tidningen Brand, som har vilat de senaste åren. Genom tiden, och särskilt sen 80-talet kunde anarkistiska grupper ha Brand som forum, för att diskutera och rapportera sina aktioner. Internet har till stor del tagit över denna funktion, vilket då gav anledning för Brand att vila. Just detta, att vila, tycks  beskriva sådana situationer bättre än “att pausa”. Också kärleksrelationer pausas, med uttrycket “vi har en paus från varandra”. Ingenting händer när något pausas, istället väntas det bara på att samma bandspelare ska starta från samma punkt. Men i vilan händer det något, en kropp restituerar, bygger upp nya muskler, kanske somnar,  drömmer och konsoliderar den vakna tidens minnen i andra associationer.

Offentligheter

Vi brukar oftast prata om offentligheter i bestämt ental – offentligheten – som om det existerade ett ställe där alla människor tog del i samhällsdebatten. Men samhället består av en mängd offentligheter, i olika storlekar, som bildas kring gemensamma sakfrågor. Brands vilande verkar ha skapat förväntningar om att ta plats bortom aktivistgruppernas interna offentlighet. Istället har tidningen en mer utåtriktad hållning, att vilja ge sig in och debattera i en bredare politisk offentlighet, som kanske inte har frihetliga eller anarkistiska perspektiv, men behöver just sådana. Undrar vilka skumma partipolitiskt knutna aktörer, naiva om anarkism, som kommer att smygläsa tidningen nu?

Den intellektuella

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel: Som tema i det första numret har redaktionen valt ‘G som i Gemenskap’, vilket gjorde mig oerhörd nyfiken, då hela detta bloggprojekt ju kretsar kring det gemensamma, på engelsk the common eller även som system, commonism. Brand verkar dessutom ha skruvat upp temperaturen på teorin. Vissa skulle säga att texterna har en avgjort intellektuell karaktär: De använder och bygger komplex teori, experimenterar med nya uttryck och ord, översätter från andra språk, och formulerar “radikal systemkritik” med ett “fuck-finger åt den institutionaliserade politiken”.

Huruvida ordet ‘intellektuell’ hjälper oss särskilja en typ av aktivitet från en annan – annat-än-intellektuell – får stå som en öppen fråga. Men Brands skribenter verkar inte inta den roll vi som oftast förväntar oss av typen “Den intellektuella”. Vi förväntar oss en person som tänker och pratar (för) mycket, ofta om oförståeliga filosofiska existentiella problem, som sitter på kafé och läser någon bok med hög symbolvärde, i sin turtle-neck, tweed-jacka och hornglasögon. Eller hur? Vilket är precis bilden på den kulturradikala intellektuella, som den såg ut på 1960-tallet. Denna sorts intellektuella verkar numera förknippas med den ständiga kommunikationen av kulturell kapital – deras subtila förtryck: arroganta analyser, oförståeliga teori osv – vilket upprätthåller den statushierarki, som den intellektuella själv vinner på. Frågan är då, om denna persona inte har mer att göra med hipsterns kopiering av ett politisk uttryck, som numera inte har mycket koppling till någon positiv roll för intellektuella. Intellektuella som dominerar (inre som yttre – våra egna tendenser som andras): En pest och irritation vi alla måste undvika. Bloggposten här ska gå genom exemplet Brand, och försöka teckna en bild av en bättre roll för den intellektuella.

Brand och den gemensamma forskning

Mest iögonfallande verkar de flesta Brandskribenter, om inte alla, ha en stark anknytning till de rörelser, praktiker och gemenskaper de beskriver. Flera av skribenterna intar både rollen som analytiker (den som analyserar) och analysand (den som analyseras). En sorts “autofenomenologisk” metod uppstår (auto ‘mot självet’ + fenomenologi ‘studiet av det som träder fram’, dvs. studiet av hur egna upplevelser träder fram). Här följer ett par utdrag från Brand som visar detta.

Kajsa Ekis Ekman förälskas i gemenskaperna som uppstår på gatan till COP15, och använder sina egna mat- och dricksbehov som exempel:

Ett stort toppmöte är, för demonstranter, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse samtidigt- Där upplöses de sedvanliga barriärerna mellan människor. Står någon och käkar på en munk eller har en påse nötter är det självklart att man går fram och frågar om man får smaka och lika självklart att de ger en. Detta, som är lag när det gäller cigaretter i det vanliga samhället, har här utsträckts till allt ätbart och drickbart. Man kan vaka i timmar utanför häktet till stöd för en person man aldrig sett. Helt plötsligt har man hela kroppen full av solidaritet utan att veta var det kommer ifrån, men det är självklart, ingen ifrågasätter det, vi hjälper varandra därför att alla kunde vara i samma situation och det är godtyckligt vem som drabbas

Mathias Wåg minns No Border-lägret sommaren 2002, där han träffade folk som senare skulle ge uppkomst till boken The Coming Insurrection (L’insurrection qui vient), vilken Wåg försvenskar glimrande i utdraget “Det stundande upproret”:

Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån. Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.

Tillsammans med lokalsamhället ockuperar Masi Rezai ett hus i Rinkeby, och funderar efteråt hur det skapar gemenskaper i ens bostadsområde:

Efter ockupationen känner jag mycket fler folk här än vad jag gjorde förut. Jag kan inte gå från t-banan och hem utan att se nån från huset. Vi trodde ockupationen var ett medel för att nå ett mål: Att inte riva huset. Men nu undrar jag om inte själva ockupationen var målet. Det vi hade tillsammans, det vi skapade med varann var målet – själva huset var bara medlet.

Och vidare: Samira Ariadad involverade sig i den fackliga striden kring distributionsföretaget Lagena, vilket bl.a. blev till en dokumentärfilm i samarbete med Karin Arvidson, och i tidningen fortsätter hon analysen av osäkra just-in-time-arbeten och bemanningsföretag. Tobias Hübinette adopterades från Sydkorea, minns hur det känns att växa upp med en officiellt antirasistisk färgblindhet som norm, och kopplar adoptioners skapande av “transrasiella” till västlig liberal kolonialism. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer gör en postdigital recension av Sunn O))):s våldsamma ljudspel och funderar hur deras magsäckar, trumhinnor och revben gemensamt sätts i vibrationer till konserten.

Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker.

Detta, att sammanfläta sin egen kropp i sammanhanget och använda den som instrument för undersökningen, relaterar till hur Hardt & Negri i boken Commonwealth (nyligen remixad) beskriver den intellektuellas roll. Den intellektuella måste undvika att begränsa sig till länstolen och kafét, för att upptäcka de affektbaserade sanningar som uppstår i det aktivistiska görande:

Strategiskt undersökande är det aktiva engagemang i produktionen av subjektivitet för att transformera verkligheten  [såkallad “biopolitik”, dvs. skapandet av livets omständigheter] …  vilket i sista ända medför produktionen av sanningar [jämför citatet ur Det stundande upproret]. Revolutionära drömmar bryter fram från politiska engagemang, skriver Robin Kelley: “Kollektiva sociala rörelser är inkubatorer för ny kunskap” [Det pågår redan forskning och  intellektuella diskussioner inom rörelserna]. Strategisk undersökning är något du inte kan prata om utan att göra det. (s. 127-128)

Den intellektuella kan därför inte vara en utanförstående kommentator, som kallt och distanserad analyserar rörelserna. Den intellektuella bedriver en sorts medforskning, sammanflätat och delaktig i rörelsernas aktiviteter. Men den intellektuella är inte ledaren av rörelserna, en avantgarde som går i förväg och bestämmer vägriktningen för de andra. I stället går rollerna som aktivist och forskare ihop:

Den intellektuella är och kan bara vara en militant, engagerad som en unik aktör bland andra, arbetande på ett forskningsprojekt vars mål är att skapa myllret. Den intellektuella är därför inte “i fronten” för att bestämma historians rörelser eller “på åskådarplats” för att kritisera dem, utan istället fullkomligt “inuti”. (s. 118)

———

Andra som läst och skrivit om Brand: Roya Hakimnia och Copyriot. En fin recension på Smålandspostens kultursida. De översatta citater är som vanligt försvenskade efter behov. Al kopiering är tillämpning.