Hedonism bortom Spotifysamhället

I sin senaste följetong av Spotifysamhället gör Fredrik Edin en klockren analys av konsumentidentiteten. Vad som framgår av analysen är, att detta är en otroligt motsägelsefull, kanske även ganska patetisk identitet. Paradoxen utgörs av “det allt vanligare fenomenet att folk betalar för att kunna betrakta sig som kunder”. Detta verkar paradoxalt, eftersom vi förväntar oss att man betalar för att kunna njuta något annat – det man betalar för. Men som Edin fräckt påstår, är en del av njutningen också själva det att betala. Konsumentens njutning av hens egen tillblivelse som konsument. Edin verkar implicit säga, att det ibland faktisk bara är denna tillblivelse, dvs. betalningen, som konsumenten njuter. Betalningen är inte längre ett medel till att uppnå ett mål, det är själva mål och medel. Även om det inte är fullkomligt så, säger det något om den bisarra identitet som konsumenten njuter.

Edins exempel går på den reduktion av rörelse som “motion” och “gymmet” innebär, dvs. att i stället för att röra sig mera i vardagen, funktionsuppdelar man livet, således att man bara rör sig på vissa platser och tidpunkter och med standardiserade övningar (som bara tränar en del av kroppen). Jag kom att tänka på två alternativ till detta, som jag själv tycker är mycket roliga: den sortens vardagens styrketräning som har kallats Beast Skillz och den sortens gatugymnastik som har populariserats under termen Parkour. Båda är helt gratis! Båda är dessutom en del av den rörelse inom träningsvärlden som har börjat vända blicken på så kallad funktionell träning, dvs. träning för hela kroppen, för att kunna utföra aktiviteter i vardagen. Och det finns så klart oändliga möjligheter för att röra sig, också mera ostrukturerad än detta. Jag ser i alla fall ingen orsak till att man inte bara slänger medlemskortet till SATS, och börjar leva sitt liv utan för gympafabriken.

Streetmovement-gänget, som intervjuas här, träffas fortfarande på Islands Brygge vid Köpenhamns hamn varje söndag. Jag brukade hänga med där, och det var fett nice. Och gratis så klart. Även om vissa av rörelserna är avancerade, hoppas jag videon visar hur enkelt det dock kan vara. Det är egentligen bara att hitta goda vänner och sen starta träning tillsammans!

Vi återvänder till problemet med konsumentidentiteten. Jag kommer att tänka på Kate Soper och hennes försök på att formulera en “alternativ hedonism” bortom konsumerism. Det vi redan har sagt om fysisk träning och rörelse av kroppen, kan alltså sägas i ett bredare perspektiv, den vardagens njutning av tillfredsställande aktiviteter (de följande citat urspringer från en artikel i tidsskriften Kvinder, Køn og Forskning)

Vi kan inte bara prata om den hedonistiska aktivitet dock, dvs. så länge denna aktivitet ingår i ett betalningsregim, och vi måste därför se på arbetet också. Kate Sopers kritik riktar sig till dels på arbetet, eller som hon säger,

“our general subordination to a time economy and work ethic which sees free time as a threat to prosperity rather than a form in which it can be realised”.

Mycket likt spotifieringsbegreppet, pekar Soper på följande paradox: att vi alltmer arbetar för att betala för att göra saker som annars är gratis, och sen behöver att kompensera för de saker som vi uppoffrar genom arbetet, genom att betala för att göra andra saker som annars också är gratis.

“The economy has become increasingly dependent for it’s ‘health’ on our collective preparedness to spend the money we earn working too hard and too long on the commodities which help to compensate for the forms of need satisfaction we have increasingly sacrificed through over-work and over-production. This is a dynamic that tends to the elimination of straightforward and inexpensive forms of gratification, only then to profit further through the provision of more expensive compensatory modes of consumption for those who can afford them.”

Spotifiering är precis denna eliminering av annars tillgängliga och gratis former av tillfredsställande aktiviteter, för att sen inhägna det allmänna i kompensatoriska surrogatlösningar. Som nästan alltid suger. Soper nämner en rad exempel, t.ex. turism,

“The leisure and tourist industry has increasingly tailored its offerings to the overworked, with holiday breaks that promise to make good the loos in ‘quality’ time”

mänsklig kontakt:

“Then there is the extra you often now have to pay for dealing with a person rather than a machine.”

kärlek och relationer:

“… the speed dating and Wife Selecting agencies that promise to make up for your loss of the arts of loving and relating.”

och slutligen Edins eget exempel, rörelsens reduktion till motion (gymmet), och den funktionsuppdelade staden:

“The multiplication of gyms to which people drive in order to do treadmill running in cities where, because there are so many cars on the street, they no longer find it pleasant or safe to walk or run”.

Undrar om Jung tänkte på något liknande när han sade “Religion is a defense against religious experience”? Hur som helst, vilken bisarr värld vi fortfarande lever i. Låt oss skynda oss ur den. Har man lust att gå vidare, kan man lyssna på Kate Soper när hon pratar om “Alternative Hedonism” på radioprogrammet Philosophy Bites. Torr brittisk analys, riktigt bra.

Kate_Soper_on_Alternative_Hedonism.mp3

En skärseld för jämlikhet

“When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire”

Stars – Your Ex-Lover is Dead

I dag ska vi prata om i morgon, dvs. vad för sorts ny värld vi kommer att se, efter den gamla är omstörtad. Texten handlar om demokrati och jämlikhet, och hur vi kommer dit. Om du inte pallar läsa det hela, summerar vi gärna huvudbudskapen i tre meningar. Alla måste vinna. Ingen kommer i helvete. Alla kommer i skärselden.

Jämlikhetsanden

Detta är till dels en text om en bok. Det är inte en bok som “alla borde läsa” – ingen bok bör få en sådan totalitär rekommendation. Men man kommer lätt i den stämning med Richard Wilkinson & Kate Picketts Jämlikhetsanden, på engelsk The Spirit Level. Boken visar med en enorm mängd data från 50 års epidemiologiska studier, den simpla slutsats, att jämlikhet leder till bättre samhällen. Så enkelt kan bokens budskap summeras. Med jämlikhet menas mera precist ekonomisk jämlikhet, dvs. inkomstklyftorna i samhället. Jämlikhet har alltså att göra med den relativa fattigdom. Syftet med denna bloggpost är, att just problematisera begreppet jämlikhet, så vi ska återvinna till detta. Dessutom, “bättre samhällen” är inte så enkelt, och egentligen innebär detta alltså några utvalda fenomen, så vad menas är, att jämlikhet leder till samhällen med bättre fysisk och psykisk hälsa, högre utbildning, högre social mobilitet, större tilltro i samhället, mindre fetma, mindre våld, färre som fängslas, etc. etc.  Eftersom jämlikhet på detta sätt analyseras över en lång rad olika variabler, som var och en korrelerar med graden av jämlikhet i samhället, har vi statistisk set att göra med en kausalitet, dvs. en orsakssamband: jämlikhet leder till summan av dessa olika fenomen – vi vågar att säga, bättre samhällen. Grafen nedanför visar summan av de olika studier. Se resten av evidensen och mycket mera på Equality Trust.

Den vanliga reaktionen på boken, särskild inom vänstern, har varit “Jaha, men det visste vi ju redan”, vilket är precis den reaktionen vi inte behöver. Christian Tengblads recension av boken på Dagens Konflikt är ett bra exempel på hur vänstern istället behöver ta in och bearbeta boken, så den också får konsekvenser för politiken – inte bara förstärker de slutsatser och föreställningar som vi redan har.

Han startar med kanske den viktigaste poäng som bör dras från boken, och knyter ihop det med en vanlig attityd inom vänstern:

Jämlikhet är en win-win strategi. Den tanken bör kännas ganska ny för vänstern och får mig att tänka på en bekant, på den tiden aktiv i Ung Vänster, som berättade hur skönt det var att vara den enda i panelen av ungdomsförbund som erkände att deras politik inte var bra för alla. Att kunna berätta att det finns grundläggande konflikter i det kapitalistiska samhället och hoppa över de trötta klyschorna om vad som är ”bra för Sverige” är befriande. Men kanske är det dags att börja prata om negativa effekter för alla människor i ett ojämlikt samhälle.

Alla kommer att vinna på ett mer jämlikt samhälle. Därför kommer jämlikhet också överklasserna till godo (paradoxalt, genom att ta bort deras privilegier som överklass). Ingen behöver dock förvänta att den nuvarande överklass bara kommer att “inse” denna fantastiska slutsats och agera efter den. För att parafrasera Tengblads referens till psykoanalysen, så är argumentation och bevisföring inte kungavägen till jämlika åtgärder. Jämlikhet ska institutionaliseras, inte genom ytlig insikt och formella deklarationer om jämlikhet , men genom en träning av hela kroppen och våra relationer i vardagen.

Insikt leder inte automatisk till jämlikhet

Påståendet pekar på ett grundläggande problem i vårt nuvarande samtalsdemokrati. En sådan demokratiform, formulerad av den tyske filosof Jürgen Habermas, föreställer sig att bra samhällen kan nås genom samtalssituationer där alla former för makt och intressen är frånvarande. Ett sådan föreställd samtal präglas av förståelse för, att “bättre argument” har en paradoxal tvångsfri tvång. Det bättre argument fordrar alltid förändringar i vårt förstånd och beteende, men förändring kommer inte av sig själv, även om vi intellektuellt set har “insett” styrkan av det bättre argumentet. För att stanna i Tengblads psykoanalytiska terminologi, kan vi säga, att insiktens väg är belagd med motstånd mot förändringen. Ett vanlig sådan motstånd är om det vi måste förändra, och lämna bakom oss, är för nära vår identitet. En sådan identitetsnära föreställning karakteriseras som ego-synton, om man t.ex. är benägen att säga “ja, det kanske är hemsk att slå sina barn, men så är jag bara!”. Undervärdera inte vanans makt, hur hemsk den än är. Motståndet ligger dock inte bara hos överklasserna och de som förtrycker, vilket vi kanske är benägna att tro. Det ligger också hos de som har byggd hela deras identitet på att bekämpa och förstöra överklassen och de som förtrycker. Har man byggd hela sin politiska identitet i opposition till en samhällsgrupp, och sen inser att också de måste vinna, blir det mycket förakt och hat att lämna bakom sig. Det är inte smärtfritt. Också detta motstånd av hat och förakt hindrar konstitutionen av nya jämlika politiker, då de fasthåller båda parter i en antagonism, där bara den ena kan vinna, där bara de förtryckta vinner. Att ta bort båda sidor av motståndet gäller därför både inom de som anses ska behandlas, dvs. den dominerande ekonomiska överklassen, men också hos de som anser sig vara behandlarna, de revolutionära och progressiva. Att uppnå jämlikhet blir därför lika mycket ett arbete för de som tror sig ha haft “insikten” hela tiden. Insikt utan citationstecken inkluderar insikt om sin egen roll i det dubbelsidiga motstånd till förändringarna som ska åstadkomma jämlikhet.

Rättigheter leder inte automatisk till jämlikhet

Hur går vi vidare då? Christian Tengblad håller sig mest till det partipolitiska:

Det genomslag som Jämlikhetsanden har haft i Storbrittanien, där frågan tas upp av till exempel progressiva konservativa i föreningen Bright Blue, har varit ett resultat av den öppna inställning författarna haft kring vilka som berörs av boken. Att den riktar sig till alla förklarar kanske också det extra hätska mottagning den fått av den svenska högern. Den sortens reaktioner brukar också vara ett tecken på att man är på rätt spår.

Att lägga ansvar på parlamentariska och partipolitiska processer är kanske för nuvarande nödvändigt, men också en aning konservativt. Vad vi behöver är inte bara en jämlik politik i lagstiftningen, t.ex. flera rättigheter, även om detta så klart kan vara bra verktyg. Detta är jämlikhet på formell nivå – de jure jämlikhet. Men hur många konsulterar och använder t.ex. sina människorättigheter under ett liv? Inte många. De är grundläggande för vår rättsstat, men också grundläggande ineffektiva. Rättigheter skapar nämligen i praxis en ny sorts kompetens – juridisk kompetens – som avgör vem som kan njuta av den formella jämlikhet. Rättigheter skapar dessutom en omväg i hur vi kan påverka våra liv gemensamt på mer direkt form, t.ex. genom att få som vana att först konsultera reglementen innan vi försöker hitta bra lösningar med andra människor. Tengblad pekar dock i sin titel på att förändringen mot jämlikhet kommer att ske inte så mycket på statlig nivå, men i den informella organisering av samhället: genom de olika fluktuerande och samhällsomstörtande samhällssandar. På något sätt måste jämlikhet alltså betyda mera än formell jämlikhet. Ska vi ta jämlikhet på allvar måste vi därför rikta oss mot frågan om ledarskap och styrning, dvs. hur vi har olika förutsättningar, inte bara ekonomisk, för att påverka samhällsutvecklingen och våra liv i stort. Jämlikhet måste alltså förstås som mera än utjämningen av inkomstklyftor – ekonomisk jämlikhet. Vad vi behöver är inte ett radikalt annat sorts perspektiv, bara en utvidgning av vårt resonemang, till andra sorters ojämlikheter, som gör att makten till att påverka våra liv fördelas olikt. En sådan gemensam nämnare skulle vi kunna kalla demokratisk jämlikhet.

Demokratisk jämlikhet

Liksom Tengblads recension, tar inte heller boken Jämlikhetsanden upp denna fråga om demokratisk jämlikhet som ett särskild fokus, eftersom jämlikhet anses som synonymt med hur många pengar vi tjänar, relativt till hur många pengar andra tjänar. Den relativa fattigdomen är alltså här en relativ ekonomisk fattigdom. Men detta är inte den enda sorts fattigdom, och inte heller den enda sorts hierarki och dominansrelation mellan folk. Sagt teoretisk: ekonomisk kapital är inte den enda kapitalform. Vanligtvis supplerar man med så kallad social och kulturell kapital, men två bättre ord skulle kanske kunna ersätta dessa. Den ena (den sociala) kapitalform kan vi i stället kalla nätvärkskapital, vilket refererar till den makt som nätvärk ger. Den andra (den kulturella) kapitalform kan vi i stället kalla humankapital eller kognitiv kapital, hvilket refererar till investeringen i din kropps intellektuella och affektiva förmåga, allt från att symbolarbeta på universitetet till “service with a smile” på McDonalds. Själv på Wall Street pratar vissa om att pengarna är på väg att förlora sin makt. Vi måste därför ha ögonen öppna på andra sätt att dominera och skapa hierarkiska skillnader, eftersom dessa kommer att bli mer viktiga.

Detta leder oss till frågan om organisering: hur förbinder vi oss till varan – och vem förbinder vi oss inte till? Hur ser vår nätvärk av inflytande ut – och vem är utan nätvärk, utan inflytande? Vilka sorters kompetenser gör vi oss beroende av – och vem har inte tillgång till utvecklingen av dessa kompetenser? Alla dessa frågor är frågor som bör ställas av människor som vill ha demokratisk jämlikhet, inte bara ekonomisk jämlikhet. Vår fråga blir då: om jämlikhet leder till bättre samhällen, vad leder då till jämlikhet? Som vi beskrev tidigare, leder inte “insikt” automatisk till förändring, eftersom det finns ett dubbelsidigt motstånd. Inte heller leder rättigheter och deklarationer automatisk till förändring, eftersom dessa kräver en juridisk kompetens, som inte heller är jämlikt fördelat.

(En teoretisk note. Vad vi måste komma i håg är, att det finns skillnad på jämlika organisationer och jämlika relationer. På samma sätt är det skillnad på hur statsvetenskapare pratar om institutioner, dvs. formella institutioner, och hur sociologer pratar om institutioner, dvs. informella institutioner.

Förändring uppstår genom en vardagens boot camp

Vi når bara jämlikhet om vi är villiga att gå genom tuff kroppslig träning och exercits, där alla ondartade vanor och motstånd gradvis lärs bort. En jämlikhetens skärseld. Vi måste konstituera och skapa en mängd av praxis som av sig själv avmonterar de ojämlika strukturer vi alla ogillar, genom att vi förpliktigar oss till att utöva dem. Anarkister har pekat på, att om vi bara förstör de strukturer som skapar förtrycket, kommer det strukturlösa samhället blomma. Om vi bara förstör den makt som skapar förtrycket, kommer det maktlösa samhället att skapa sig själv, spontant. Men detta stämmer inte, och bygger på en felaktig föreställning om det nobla urmänniska. Det är inte nog att hugga av huvudet av ledaren, eftersom detta bara leder till att de explicita strukturer fortsätter på implicit nivå – vad postanarkisterna kallar strukturlöshetens tyranni. Att utropa sin egen organisation eller grupp till att vara “horisontal” gör den inte till de facto horisontal. Att utropa sin egen aktivistgrupp till att vara “utan ledare”, gör inte att vissa enskilda personer inte styr hela showen ändå. Att göra ett projekt där “alla kan vara med”, betyder inte att alla tycker att de kan få vara med, även om de faktisk vill. Vi ska inte ha strukturlöshet, det finns inte! Vi ska inte slippa makten, det går inte! Vi behöver förstöra vissa strukturer, och avmontera vissa maktrelationer. Men de måste ersättas av andra: jämlika, icke-hierarkiska, platta, horisontala organiseringsformer.

Vad en “vardagens boot camp” kan betyda är, att de saker som vi tänker skriva i vår lagstiftning måste konstitueras och tränas in i vardagen för att få effekt. Sagt annorlunda, behöver vi alltså främst att skapa jämlikhet på informell nivå de facto jämlikhet. Detta är en jämlik politik inte bara för papperet, men för kroppen och vanan, en träning och inlärning av jämlikhet. Det kommer inte att bli smärtfritt. Vi ses där ute!

Affektiv politik & gategate

Jag ställde mig följande psykopolitiska fråga: hur kan vi förstå reaktionerna och politiken i Jesper Nilssons berättelse om polisen i tunnelbanan ur ett affektivt perspektiv? Frågan uppstod vid läsning av Copyriots sammanfattning och försök på fokusering av debatterna, som i övrigt ger oerhörd bra perspektiv på de övriga inlägg.

Copyriot pekar på viktigheten i att omsätta de pågående händelser till “politiska förändringar”. Det är viktigt att hålla fokus på möjligheten för konkret ändring av lagstiftning på flera områden (som de olika analyser visar, öppnar storyn för en bredd intersektionalitet, dvs. en overgripande analys som visar hur de olika magtstrukturer komplimenterar och vidmakthåller varan). Men ändring av lagstiftning är så klart inte ända sorts “politik”.

Att Jesper Nilsson hävdade sig i en sak, där en vilken som hälst annan person vanligtvis inte skulle ha möjlighet att hävda sig, det har politisk värde i sig. Eller, det blir en händelse som får politisk tyngd (i detta ordets två betydelser: tyngd av mening – tyngd i materiell förstånd, som i förståelsen, att mening materialiseras). Låt os utveckla lite på denna hypotes om politisk tyngd. Vad betyder denna sista veckans skrivande och pratande i ett kollektivt-affektivt exponeringshenseende? Vilka, om någon, har berörts? Och i så fall på vilka sätt? På många forum och kommentarspor i bloggar, är det affektiva tillståndet överraskning återkommande. Det är inte den vanliga apatin, oftast formulerat i utrop av “Åh nej, vad hemsk” – den sortens distancerade medlidande, som vi oftast reagerer med, vid återkommande exponering för katastrofer och hunger genom TV-skärmen. När vi säger att händelsen får politisk tyngd, betyder detta då att händelsen (1) materialiseras i (2) en meningsbärande affekt. Man kunde också uttrycka det således, att händelsen äger affekt – äger kroppar.

Hypotesen här, är alltså då vidare att reaktionerna har haft en annan affektiv kvalité, än vad som oftast följs historier av kränkning, och att denna nya affektiva kvalité är överraskning. Många av os känner redan till polisfunktionen som system, och hur denne äger kropp och korruption i enskilda poliser. Men de flesta känner inte till detta, och blev därför överraskade. Storyn har reell nyhetsvärde i den förstånd att den exponerar stora delar av sveriges befolkning för något som tidigare inte var uppenbart. Exempelvis är första kommentar till Jesper Nilssons ursprungliga blogpost: “Är det verkligen Sverige detta har inträffat i?” Mina andra anekdotiska erfarenheter bekräftar samma förvirring och överraskning. Det är inte den vanliga apatiska “Åh nej” (som implicerar: “Vi visste det ville hända”).

När vi nu har etablerat överraskning som en dominerande affektiv färgning av de reaktioner som händelsen har skapat, kan vi då ställa frågan om affekt ur förändringsperspektiv: hur har den relevanta affekt redan och omedelbart berört en massa människor, på ett sätt de inte är vana vid, dvs. inte har exponerats för tidigare? Vad betyder överraskningen egentligen? Omedelbart, betyder den att något nytt har hänt. Men detta är inte intressant i sig själv. Det som är intressant med överraskning som affekt är, att den alltid följs av en annan affektiv kvalité. Överraskning kommer aldrig ensam. Affekt mobiliserar, och ny affekt mobiliserar på ny. Frågan är då vilken affekt som vi redan nu bör kunna se följa den första förvirring och överraskning. Vrede? Aggression? Nyfikenhet? Hopp även? Acceptans? Förbittring? Kanske något helt annat kommer uttrycka sig i det långa loppet – vilket i sin tur beror på hur de nuvarande affekterna uttrycks, hur dessa affekter kommer att äga rum och kroppar.

Video: Harvey, Zizek & Callinicos

Fuck. Snak om at tage bladet fra munden.

David HarveyThe Crisis Now

Slavoj ZizekWhat does it mean to be a revolutionary today? (Debate with Callinicos, beneath)

Alex Callinicos What does it mean to be a revolutionary today? (Debate with Zizek).

Let the Dead Bury their Dead

Welcome, dead or alive! Behold, our most and singular obscure text. We will explain less at this point, deadlies and alivelymen, to instead let intuition go wild, to return later for matters of instituting it. Come back later ye dead or alive, if thee cannot cope with thy bewilderment. Come back later, and see the instituting of our intuitions in its becoming. Become back again we tell thee, now!

Becoming common

For what will come of this place, two words provide a way of organizing: becoming common. What could that mean? First, we do not speaking of the noun being, as in a standpoint or position, but the verb becoming, as a movement or making of something. Do not ask us what we are, or where we stand. We are not anything, but will become. We do not stand, but move. Second, we do not speak of common as in sameness or oneness, but common as in that which we share: our common knowledges, common affects, ideas, notions, narratives, relations, practices. The common in all the life forms that overflow the restrictions of property. That which cannot be contained or controlled, unless handicapped and corrupted.

Encircling a method of our laboratory (metaphoric version)

We will write in many ways here, but will have as a guiding principle to circle around the expression of becoming common. Circling around it to see it from as many sides as possible, even making larger circles to see it from the distance, or shaping new circles to see their intersections with other circles. As we go by, this multitude of rings will increasingly create such confusing patterns of entanglement, that the center of our study will seize to be a center, and instead diffuse into the whole plane of encirclement. Becoming common will become common to our entire study.

Our starting point

For our coming stream of texts, or circles if you will, our laboratory of insurrectional knowledges will takes it’s starting point in Exodus. We will wait with our becoming common, and first establish a flight from that which we will spend no time on later on. We are alive in the land of the dead and seek new landscapes. While we are fleeing the decay and corruption of the dead, we do not look back over our shoulders. We do not waste precious time struggling with that which is already dying.

———

LET THE DEAD BURY THEIR DEAD

Let the dead go bury their dead
don’t help them.
Let the dead look after the dead
leave them to one another,
don’t serve them.

The dead in their nasty dead hands
have heaps of money,
don’t take it.

The dead in their seething minds
have phosphorescent teeming white words
of putrescent wisdom and sapience that subtly stinks;
don’t ever believe them.

The dead are in myriads, they seem mighty.
They make our metros rush, brain factories buzz, cities grow, selves evolve and unfold,
and keep us in millions to our selves, sightless pale slaves, pretending these are selves of life.

It is the great lie of the dead.
The selves of industry are not the selves of life.
And the selves of life unfold otherwise, with the wilds of the common to self-create.
Trust the selves of life, though they unfold exceeding small.
But as for the self industry of men
don’t be harnessed to them.

The dead give cars and clothes, cinema, TV and Spotify,
they send aeroplanes across the sky,
and they say: Now, behold, you are living the great life!
While you listen in, while you watch the film, while you drive the car,
while you read about the space craft crossing the Martian atmosphere
behold, you are living the great life, the stupendous life!

As you know, it is a complete lie.
You are all going dead and corpse-pale
listening to the lie.
Spit it out.

O cease to listen to the living dead.
They are only greedy for your life!
O cease to labour for the gold-toothed dead,
they are so greedy, yet so helpless if not worked for.
Don’t ever be kind to the smiling, tooth-mouthed dead
don’t ever be kind to the dead
it is pandering to corpses,
the repulsive, living slim dead.

Bury a man gently if he has lain down and died.
But with the walking and talking and conventionally persuasive dead
with commodities and intellectual properties
don’t sympathise, or you taint the unborn babies

———

Pansies (1929) by D.H. Lawrence