Det store demokratispil

I kender historien. En kold decemberdag i 2009 frihedsberøver politiet omkring 1.000 mennesker, der demonstrerer mod et COP15 som de ikke stoler på. Efterfølgende dømmes politiet i byretten: det, politiet havde gjort, var ulovligt. COP15 bliver et flop og Coca Cola såvel som Wonderful Copenhagens drøm om “Hopenhagen” bliver Nopenhagen, lige som demonstranterne havde sagt, så længe parnasset inde på Bella Center skulle holde 50-års-planerne for klodens fremtid for sig selv.

Der går lidt tid. Politiet kan ikke holde tanken ud om det hele, alle beskyldningerne under topmødet – fra indland og udland – om politistat, kritikken af de ekstraordinære love og “forebyggende frihedsberøvelser”, hvor personer bliver straffet for ting de “potentielt” kunne have gjort. Det er en kedelig situation for politiet. Så de anker sagen. Nu må de renses for alle beskyldningerne. For at hjælpe sagen, surfer politiet i mellemtiden rundt på Facebook for at indsamle data om demonstranternes liv – er de “venstreorienterede”, har de før været involveret i “demonstrationer” og andre “protester”, har de pisset i en port engang osv – med andre ord, en masse detaljer der intet har med sagen at gøre, dvs. hvorvidt frihedsberøvelsen var ulovlig eller ej, men kunne stille de frihedsberøvede i dårligt lys. Samtlige 944 der blev frihedsberøvet den dag har fået sit liv på Facebook og andre steder endevendt.

En kommunikationsrådgiver skriver i et dagblad:

Hvad er det i politiets forfængelighed, der gør denne sag så ubærlig, at man griber til DDR-metoder for at få skovlen under demonstranterne? … Verdens klima bevæger sig med stadig sikrere kurs mod sammenbrud. Og vi bliver ved at tæske på budbringerne, i håb om at de dårlige nyheder forsvinder.

Andre journalister skriver om sagen. Man læser det måske. Man tænker at det er helt normalt, og at “politiet bare gør deres arbejde”, men at det er dejligt at “der er nogen der går på gaden og råber magthaverne op” (så længe det ikke er en selv).

Siden kom det frem at politiet havde foretaget en yderligere registrering af 1300 bekendte til de frihedsberøvede. Plus de 944 er der altså nu over 2200 mennesker der er omfattet af politiets ekstraordinære registreringsarbejde. Materialet udgør omkring 1000 sider.

Men den gik ikke: registreringerne er uden betydning for sagen, siger landsretten. De 1000 sider kan ikke bruges i retten. Spørgsmålet er nu, hvad der sker med al det efterretningsarbejde. Politiet bliver meldt til Datatilsynet for ulovlig registrering. Hvis registreringerne kendes for ulovlige, “skal det væk”, som det hedder. Men faktum er, at registreringer allerede er lavet. Vil de 2200 registrede få besked om og hvor meget politiet har undersøgt om deres liv? I øvrigt, hvordan destruerer man digitale registre permanent? Det sidste spørgsmål er ikke for sjov – jeg spørger, fordi jeg er oprigtigt nysgerrig. En pdf på 1000 sider fylder ikke mange megabytes og kan kopieres, bliver nødvendigvis kopieret, på en mængde måder.

Apropos det her med “professionelle demonstranter” … Er der nogen der kender dem? Vil gerne høre mere om dem, synes det lyder enorm spændende. Har det i øvrigt at gøre med det her EU-forslag om at lønne folk for “demokratifremmende aktiviteter”, dvs. gøre demonstrationer til et arbejde? Hey, måske er det løsningen på den der stigende arbejdsløshed. Og det indsigt at behovet for arbejde aldrig har været mindre, hvilket er hvorfor man ønsker at “skabe mere arbejde”, som det så grotesk hedder. Og S og SFs Fair Løsning der jo, trods at det var deres store sats for at vinde taburetterne, floppede, og blev udskudt til næste valgperiode, fordi de ikke kunne finde på nogen måder at gøre det på. Sådan kunne det altså se ud: staten og andre velvillige aktører (Starbucks, Goldman Sachs, Mellemfolkeligt Samvirke, Bono) finansierer både protesterne og det politi der skal håndtere protesterne. Se, det er “Participatory democracy” – deltagerdemokrati. Ingen skal holdes ude, alle er garanteret en rolle i Imperiets store demokratispil!

Demokrati i anti-demokratins namn

Den senaste vecka efter Utöya. Så förvirrande. Så svårt att hitta en meningsfull ingång till att skapa ett sammanhängande sätt att tänka vad händelsen betyder. Jag har läst många bra analyser, särskild på svensk. Det får bli en ingång.

(Note til danske læsere: Det er også af ovenstående grund at det falder mest naturligt at skrive på svensk – fordi det pt. er her de skrevede samtaler florerer og derfor lettest kan gribes. Jeg synes der har manglet veltænkte reaktioner på dansk over begivenheden. Der har været et par stykker men jeg finder mig hele tiden sidde og læse ting på svensk. Det virker endnu en gang som en konsekvens af en fattigdom af dansksprogede højhastighedsoffentligheder. Måske tager jeg fejl og vil være taknemmelig for at blive ledt derhen hvor det i så fald sker).

Det enda sätt att börja gå in i den här händelse verkar vara indirekt. Kanske uppstår då konturerna till linjer som tänkandet kan följa, där det blir klarare hur vi ska göra de saker vi ska göra i situationen.

Som svar på en rad blogpostar efter Utöya av Erik Berg (inlägg jag ännu inte har hunnit läsa) skriver Alex om demokratiförståelse. ‘Demokrati’ har blivit en ting (Demokrati) som man måste bekänna sig till, som måste försvaras från främmande elementer (som önskar att förändra ‘demokratin’). Demokratin har blivit en ting, i stället för en process (demokratisering), dvs. ett ständigt utbyggande av vad demokrati innebär. Som Alex beskriver det:

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas.

Denna bild på en ny demokratiförståelse hämtar han i danska Rune Lykkebergs bok Kampen om sandhederne. En bok som skriver historian om det så kallade “systemskifte” i dansk politik i 2001 när Dansk Folkeparti blev premissen för en ny borgerlig regering. Och om de förskjutning i en den politiska debat – pratet om “smagsdommere”, “kulturelit”, “politisk korrekthet” osv. – som gjorde detta skifte möjligt. En bok som jag har rekommenderat svenskare att läsa varje gång pratet faller på Sverigedemokraterne. Trots många referenser till dansk skönlitteratur (Lykkeberg har en bakgrund i litteraturvetenskap), film och annan populärkultur, tror jag perspektiver är lätta att överföre till en svensk kontext. Om något svensk förlag skulle vilja översätta boken vore det ett oerhört viktigt bidrag till en förståelse av vad som nu händer i Sverige (och Finland …och Norge).

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället […] Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. […] Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. [*]

Det är klart att en sådan demokratiförståelse – där ‘demokrati’ är något som vi redan har och som därför ska konserveras – kommer i konflikt med alla som önskar att förändra just vår inställning till vad demokrati innebär (vem som ska få inflytande, hur de ska få det osv).

Samma år som Rune Lykkebergs bok utkom (2008) blev en arbetsgrupp under Undervisningsministeriet färdiga med deras så kallade “Demokratikanon“: En lista som kanoniserar särskild ‘demokratiska’ personer, historiska händelser och institutioner.

Demokratikanonen hade som föremål “at styrke kendskabet til de principper om frihed og folkestyre, som det danske samfund bygger på”. Med andra ord: Att styrka de principer som råder i den nuvarande situation – emot andra principer som skulle kunna förändra den nuvarande situation. Det är tydligt då att vilken som helst demokratikanon – även om den inte blev formulerad av högerintellektuella som just denna – alltid kommer vara konservativ.

Och kanske är det nyckeln till att förstå varför alla ledare, affärsmän och poliser vurmar för ‘demokrati’ i dag. Vad som har hänt är att partikonservatismen har lämnat fascismen för att bli ‘demokrater’. Men i samma process blev ‘demokratin’ också konservativ.

Detta borde hjälpa oss att första varför nutidens politik har blivit ett stort neutralt centrum med bara varierande skillnader mellan en stor samling mera eller mindre borgerliga partier (alla är i princip eniga om hur ‘demokratin’ ska förvaltas, det är bara en fråga om vem som kan leda oss dit mest effektivt). Det finns inte längre några fundamentala skillnader, någon sorts etisk polarisering som skulle kunna dra in det politiska i politiken.

Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. [*]

Denna typ av hegemoni, som Alex kallar det skulle lika väl kunna beskrivas som en radikalisering av föreställningen om ett neutralt centrum (i ‘demokratins’ namn). Med andra ord: centrumextremism.

Detta får konsekvenser för hur vi måste göra de saker vi gör. Demokratiska kamper har förskjutits. Att i demokratins namn innerligt begära förändringar och revolutioner av tillvaron – emot auktoritet – har blivit en paradox. ‘Demokrati’ – i dennes konservativa förståelse – har blivit den själv samma auktoritet som vi oftare och oftare clashar med. ‘Demokratin’ har blivit en auktoritet.

Vissa som Hardt & Negri försöker att formulera nya demokratibegrepp (med Spinoza, ‘absolut demokrati’), och på det sättet problematisera den demokratiform vi har just nu. Att som minimum få fram att detta demokrati bara är en version av många möjliga demokratiformer. På samma sätt insisterar jag att sätta ett adjektiv på varje gång någon använder ordet demokrati – “hvilken typ av demokrati?”, frågar jag. Tvinga ‘demokrater’ definiera sig i termer av “representativ demokrati” eller “parlamentarisk demokrati” eller “liberal demokrati” osv  – och därmed av-naturalisera, av-neutralisera deras positioner.

Jag tror denna gestus är viktig att fortsätta med. Men vi måste ta till andra metoder också.

Vissa ord är kampplatser – att bemäktiga sig ordet ‘kommunism’ från fascisterna i Sovjet såväl som deras välfärdssocialistiska arvtagare är en seger varje gång. Men just i tillfället ‘demokrati’ har det kanske blivit omöjligt – ordet används av alla världens statsledare, det står på bomberna när västen invaderar ett land, och det definierar alla de som är ett problem för det parlamentariska demokrati som ‘anti-demokratiska’.

Kanske ska man då, som Badiou, börja fundera på om det är värt att lägga alla sina krafter på att kämpa för ordet. Kanske måste man i stället fråga: Är den ända verkligt demokratiska positionen i dag – den enda verkligt politiska positionen i dag – egentligen att kalla sig anti-demokratisk?

Fascister kan kalla sig ‘demokrater’. Kom ihåg också att även innan 1989, där världen på manikeisk sätt främst var uppdelad mellan en kapitalistisk sfär och en statskommunistisk sfär (i stället för nutiden där världen kanske snarare delas mellan en ‘demokratisk’ sfär och en ‘icke-demokratisk’ sfär), att också då hade ordet ‘demokrati’ en liknande mytisk status. Även DDR var en förkortning för Deutsche Demokratische Republik.