Folkevælde

På dansk har vi endt med den lidt uheldige oversættelse af demokrati som folkestyre. Men demokrati har ikke lige som monarki, hierarki og oligarki sin rod i det græske ord for styring (-arki).

Der findes heldigvis endnu ikke noget ‘demo-arki’, selvom vores tid er så optaget af få “folk til at styre sig selv”. Demo-arki ville  være navnet på en regeringsform uden regenter, evt. en måde at regere på ved at gøre alle til konger (i stedet for at umuliggøre det, der gør folk til konger).

Demokrati betyder ikke folkestyre. Demokrati betyder folkevælde. Krati, ikke arki.

Når man kigger Den Danske Ordbog igennem vil man finde, at -krati er blevet synonymt med -arki, dvs. styring eller styreform. Som om der ingen forskel var, men blot to forskelligt lydende græske ord for det samme. Men roden –krati har sin egen historie og stammer fra Kratos, den græske gud for styrke og magt.

Aristoteles bemærker i sin Politik, at en græsk bystats forfatning normalt var afhængig af militærets fremherskende våben: Hvis det var et kavaleri, ville det være et aristokrati, da heste er dyre. Hvis det var hoplitter, sværtbevæbnede fodsoldater, havde det været et oligarki, da ikke alle havde råd til rustning og uddannelse. Hvis dets magt var baseret på flåden eller det lette infanteri, kunne man forvente et demokrati, da alle kan ro eller bruge en slynge. Med andre ord, hvis en mand er bevæbnet, er man virkelig nødt til at tage stilling til hans meninger. Man kan se, hvordan dette udspillede sig mest utilsløret i Xenofons Anabasis, der fortæller historien om en hær af græske lejesoldater, der pludselig bliver lederløse og fortabt midt i Persien. De vælger nye officerer og stemmer dernæst i fællesskab om, hvad de så skal gøre derfra. I situationer som denne, selv hvis afstemningen var 60/40, ville alle kunne se magtbalancen og hvad der ville ske, hvis det rent faktisk kom til et slag. Enhver stemme var, på en meget virkelig måde, en erobring.

Romerske legioner kunne på lignende vis være demokratiske: Det var hovedårsagen til, at de aldrig fik lov til at komme ind i Rom. Og da Machiavelli genoplivede ideen om en demokratisk republik ved den “moderne” æras daggry, vendte han øjeblikkeligt tilbage til ideen om en bevæbnet befolkning.

Det kan til gengæld hjælpe med til at forklare begrebet “demokrati”, som lader til at være blevet opfundet som et fornærmende udtryk af dets elitære modstandere: Det betyder bogstaveligt talt folkets “magt” eller endda “vold”. Kratos, ikke archos. De elitister, der opfandt begrebet, tænkte altid demokratiet som noget, der ikke lå langt fra gadeoptøjer eller pøbelvælde; skønt deres løsning selvfølgelig var nogen andres permanente erobring af folket. Og da det lykkedes dem at undertrykke demokratiet af den grund, hvilket var ganske normalt, så havde det ironisk nok den følge, at det netop var gennem gadeoptøjer, at befolkningens vilje blev kendt, en praksis der blev ganske institutionaliseret i, lad os sige, Romerriget eller 1700-tallets England. (David Graeber, 2016. Brudstykker af en anarkistisk antropologi, OVO Press, s. 103-4)

Begreppet demokrati

Så ser demokrati ut. Tryk på bilden för att se närmare.

Ibland behandlar jag böcker genom att skriva av hela passager, en sorts transkribering för att låta lite sanning strömma genom mig. Här är några fragmenter från en bok som antagligen redan, bara två år sedan utgivning, har gått i glömska: Vad innebär det att vara demokrat? (franska titeln är mer elegant: Démocratie, dans quel état?).

—————

Inledande kommentar till demokratibegreppet
Missförståndet att uppfatta regerandet som enkel verkställande makt är en av de villfarelser som har haft de mest vittgående konsekvenserna i den västerländska politiska historien /… / Jag har i en nyutkommen bok försökt visa att politikens centrala mysterium inte är suveräniteten, utan regerandet, inte Gud, utan ängeln, inte konungen, utan ministern, inte lagen, utan polisen – eller mer precist den dubbla styrapparat som de tillsammans bildar och håller i rörelse.

(Giorgio Agamben)

Det demokratiska emblemet
Trots allt det som för var dag försvagar dess auktoritet, är det likväl ordet “demokrati” som är och förblir det samtida politiska samhällets dominanta emblem. Ett emblem är det oantastbara hos ett symboliskt system. Ni kan säga vad ni vill om det politiska samhället: visa er skoningslöst “kritiska” inför det, avslöja “de ekonomiska fasorna” – så länge ni gör det i demokratins namn (i stil med: “Hur kan detta samhälle, som utger sig för att vara demokratiskt, göra si eller så?”) blir ni förlåtna. För i slutänden var det i namn av samhällets emblem, och således i namn av samhället självt, som ni försökte döma det. Ni blev kvar innanför dess hägn, ni förblev dess medborgare. Som det demokratiska samhället säger: ni är ingen barbar; man återfinner er på er demokratiskt bestämda plats och antagligen redan i det kommande valet.
Jag hävdar alltså följande: för att ens komma i närheten av våra samhällens verklighet måste man som en inledande a priori-uppgift avsätta deras emblem. Man kan enbart nå sanning om den värld som vi lever i på villkor att man lämnar ordet “demokrati” åt sidan, genom att ta risken att inte vara demokrat och följaktligen bli verkligt illa sedd av “alla”. Ty “alla” låter sig hos oss sägas ändast utifrån emblemet. Således är “alla” demokrater. Det är vad man skulle kunna kalla emblemets axiom.
/… /
Demokrati? Ja, men enbart för demokraterna, inte sant?
/… /
… all nostalgi är en nostalgi över någonting som aldrig har existerat.

(Alain Badiou)

Den permanenta skandalen
Slutet på den långa expansiva efterkrigstidsvågen, avslöjandena om Gulags omfattning, den uppslitande konflikten i Kambodja, den iranska revolutionen coh början på den nyliberala reaktionen: mot mitten av 1970-talet började världscenen att kränga. Det kalla krigets protagonister – kapitalism mot kommunism, imperialism mot nationell befrielse – försvann inför en ny affisch som högljutt förkunnade att århundradets slag skulle stå mellan Demokrati och Totalitarism.
/… /
Det var denna kritik av den byråkratiska totalitarismen som försåg 1980-talets “eurokommunistiska” partier med det teoretiska rättfärdigandet av deras ovillkorliga underkastelse inför kapitalets buktalade befallningar. Inte desto mindre uppenbarade den de oklarheter och faror som var förbundna med den tvekande marxistiska formuleringen om “statens bortvittrande”. Statsmakten är “hädanefter avskaffad”, skrev mycket riktigt Marx med anledning av Pariskommunens sex veckor långa frihet under våren 1871. Avskaffad? Ordet är starkt. Det verkar motsäga den polemik som Marx förde mot Proudhon och Bakunin, i vilken han motsatte sig idén om att det var möjligt att genom ett dekret avskaffa lönarbetet eller staten. Vad han menade var snarare en process där det handlade om att bringa samman förutsättningarna för ett sådant avskaffande genom att reducera arbetstiden, förändra egendomsförhållandena samt radikalt omvandla organiseringen av arbetet. Härav de processuella termerna om (statens) utdöende eller bortvittrande som, i likhet med den “permanenta revolutionen”, betonar sambandet mellan handlingen och varaktigheten.
/…/
Demokratins verkliga motsägelser (och inte dess “paradoxer”, som vissa uttrycker) uppstår ur samhällsfördragets aporier. Från det ögonblick då vi medger att, med Rousseaus ord, “styrkan inte gör rätt” och att man “bara är tvungen att lyda legitima makter”, så ställs frågan om legitimitetens grund och den oöverkomliga spänningen mellan legalitet och legitimitet. Den ena kan alltid överklagas med hänvisning till den andra. Rätten till uppror, som står inskriven i konstitutionen från den franska revolutionens år II, är den omöjliga juridiska översättningen av detta problem.
/…/
Allmänviljan är förvisso “alltid riktig”, enligt Rousseau, och “syftar alltid till det allmäna bästa”; men av det “följer inte att folkets överväganden alltid är riktiga”: “Man mutar aldrig folket men vilseför det ofta”. Ingen mottsätning hos folket alltså; däremot bedrägeri, manipulation, indoktrinering. Här har vi den ursprungliga versionen av dagens konspirationsteorier, vilka saknar det avgörande ideologibegreppet. En logisk följd av detta synsätt är att om allmänviljan kan missta sig”, så beror det oundvikligen på “partier” och “fraktioner”, intriger bland folkets fiender och “små sammanslutningar till förfång för den stora sammanslutningen”. För att allmänviljan ska kunna komma till kraftfullt uttryck måste man alltså förbjuda alla “delsamhällen” (alla partier!) inom staten i syfte att se till att “varje medborgare endast röstar för sig själv”. Uttrycket, som är utmärkande för tilltron till ett subjekt som antas vara fritt och rationellt, omsätts i en tillförsikt om att denna sammantagna summa av förnuft kulminerar i ett enda Förnuft, som strax förvandlas till ett Statsförnuft.
/…/
Walter Lippmann opponerade sig mot en mystisk uppfattning av samhället som han påstod hade “hindrat demokratin från att nå en tydlig insikt om sina egna begränsningar och målen inom räckhåll”. Samhällets uppgift skulle vara att på ett prosaiskt maner och utan att åberopa någon universell moralisk kod lösa enkla interessekonflikter. Lippmann gör sig inte några illusioner om de politiska valens förmåga att uttrycka en direkte folkvilja, eftersom väljarna i brist på tid inte kan “ha överblick över problemen”. Gentemot den äventyrliga hypotes enligt vilken politiken inte är ett yrke utan summan av den individuella inkompetens som tillsammans gör demokratin till en kollektiv kompetens, ställer han en skeptisk klarsynthet: “Det finns inga som helst skäl att tro, i likhet med de demokratiska mystikerna, att summan av alla individers okunskap tillsammans skulle kunna ge upphov till en kontinuerlig kraft med förmåga att styra de offentliga angelägenheterna.” Eftersom var och en omöjligen kan interessera sig för allt, vore idealet alltså att de parter som direkt berörs av en tvist finner en överenskommelse, eftersom erfarenheten hos “den som är del av ett parti” skiljer sig väsentligt från erfarenheten hos den som inte är det.
Lippmans slutsats var att det demokratiska idealet, på grund av alltför höga ambitioner, inte kunde resultera i annat är krossade illusioner och urarta i tyranniska interventioner. Uppgiften blev därför att “återförvisa allmänheten till dess rätta plats” i dubbel bemärkelse, nämligen att påminna allmänheten om dess plikt att iaktta blygsamhet och placera den på åskådarbänken.
/… /
För Rancière är representationen “i själva verket en oligarkisk form”. Den är från första början “demokratins raka motsats” … Den representativa demokratin är inte enbart det system i vilket representanterna deltar i den politiska auktoriteten istället för medborgarna som har utsett dem, eller en mekanism för att ge samhället en “relativ synlighet” till priset av en skevhet som ofta är betydande. Den representativa demokratin avgränsar framför allt ett utrymme för tvister, vilket tillåter ett gemensamt intresse som inte är korporativt att formas.
/…/
Demokratin är enligt Rancière “varken ett samhälle som bör regeras eller samhällets regerande, den är den oregerbarhet på vilken allt regerande ofrånkomligen måste upptäcka att det är grundlagt”.
/… /
När Bourdieu i sina senare texter avvisar demokratins tro på rättvisan i den matematiska summan av alla individuella åsikter, leder detta logiskt till en uppvärdering av det kollektiva handlandet, vilket namn man än ger detta kollektiv. Men ett parti är inte klassen, och klassen går alltid utöver de partier som försöker representera den. Bourdieu menar således att det finns “en inneboende antinomi i politiken” som handlar om att man i strävan att undkomma arbetets alienation riskerar kasta sig in i en annan form av alienation, nämligen den som uppstår genom representation och delegering. Eftersom de dominerande inte existerar såsom grupp (annat än i statistisk mening) innan representationen sätts i verket, har de inte desto mindre behov av att representeras. Av detta följer dominansens nästintill perfekta onda cirkel, som hänger samman med “den grundläggande och praktiskt taget metafysiska frågan om vad det innebär att tala för människor som inte skulle tala om man inte talade för dem”.
Förvisso är det en metafysisk fråga, eller ett falskt problem, som uppenbarligen härrör från det envisa antagandet att de dominerade är oförmögna att bryta reproduktionens onda cirkel och föra sin egen talan. Men faktum är att de dominerade talar – och drömmer – på en rad olika sätt. I motsats till vad Bourdieu påstår så finns det flera sätt för individer och till och med grupper att föra sin egen talan innan “representationen sätts i verket”, vilket tusentals arbetarröster, kvinnoröster och slavröster under historien har vittnat om. Det specifika problemet rör deras politiska talan. Som Lenin visade är det politiska språket varken trogen återspegling av samhället eller den buktalade översättningen av korporativa intressen. Det politiska språket har sina förskjutningar och sina symboliska förtätningar, sina platser och sina specifika talare.

(Daniel Bensaïd)

“Numera är vi alla demokrater…”
Demokratin hyllas inte bara globalt utan även över hela det politiska spektrummet … vi skriver om “demokratin som ska komma”, “de oräknades demokrati”, “demokratiserandet av suveräniteten”, “demokratiworkshops”, “pluraliseringen af demokratin”, etc. Berlusconi och Bush, Derrida och Balibar, italienska kommunister och Hamas – vi är alla demokrater nu. Men vad återstår av demokratin?
/… /
Det enda som termen bär md sig är ett enkelt politiskt krav på att folket ska styra över sig självt, att helheten snarare än en del eller en Annan är politiskt suverän. I detta hänseende är demokratin en ofullbordad princip – den tydliggör varken vilken makt som måste delas mellan oss för att folkstyre ska utövas eller hur detta styre ska organiseras. Den anger inte heller vilka institutioner eller vilka kompletterande villkor som möjliggör eller tryggar demokratin, en fråga som det västerländska politiska tänkandet har tragglat med ända från början.
/… /
Om det är svårt att veta med säkerhet varför demokratin är så populär i dag, är det lättare att skissera de processer som försvagar också den liberala demokratin (den parlamentariska, borgerliga eller konstitutionella demokratin) till ett skal av sitt forna jag.
/… /
I vår tid är det “islamismen” som gör demokraterna trygga i sin förvissning om att vara just demokrater, trots (eller kanske i synnerhet under) den pågående avdemokratiseringen i väst.

(Wendy Brown)

Ändlig och oändlig demokrati
Är det någon mening med att kalla sig “demokrat”? Det är uppenbart att man både kan och måste svara: “nej, inte den minsta mening, eftersom det inte längre är möjligt att kalla sig något annat” – snarare än: “ja, givetvis, eftersom jämlikheten, rättvisan och friheten överallt är hotade – av plutokratin, av teknokratin, av mafiokratin”.
/… /
Politiken har aldrig upphört att ända sedan grekerna och fram till vår tid hålla sig vid liv i en dubbel uppsätning: å ena sidan som den blotta regleringen av den gemensamma existensen, å andra sidan som den blotta regleringen av denna existens mening eller sanning.
/… /
Låt oss dröja ett ögonblick vid ett lingvistiskt övervägande. Vårt nuvarande politiska lexikon tillhandahåller en stark resurs för tänkandet, vare sig man där finner en etymologisk process försedd med mening eller historiska tlilfälligheter (för övrigt skiljer sig de två slagen illa åt i språkens tillblivelse och evolution): “demokrati” är bildat av ett suffix som hänvisar till styrkan, det våldsamma inrättandet, till skillnad från suffixet -arki, som hänvisar till den grundade makt som är legitim i en princip.
Det finns ingen “demarki”: “folket” bildar inte en princip. Det bildar på sin höjd en oxymoron eller en principparadox utan principat. Detta är också anledningen till att rätten som den demokratiska institutionen hänvisar till endast kan förbli verklighetstrogen i ett ständigt aktivt och förnyat förhållande till sin egen avsaknad av grund.

(Jean-Luc Nancy)

Demokratierna mot demokratin
Jag är av uppfattningen att det som utmärker politiska begrepp inte är att de är mer eller mindre mångtydiga, utan att de är föremål för en pågående kamp. Det finns en gammal filosofisk dröm (som idag är den analytiska filosofins dröm) som går ut på att försöka definiera ordens betydelse just för att utesluta all tvetydighet, all polysemi … Jag anser dock att kampen om orden är viktig, att det är normalt att demokrati har olika betydelser beroende på kontexten. För en fransk genomsnittsintellektuel må demokrati vara ett välde som utövas av den framför TV:n nedsjunkne stormarknadskunden, men jag kom precis hem från Korea, där diktaturen föll för enbart tjugo år sedan, där idén om en kollektiv makt som är frånskild statsapparaten innebär någonting som kan omsättas i spektakulära aktioner där folket ockuperar gatorna, i väst, men tar man hänsyn till allt som händer i Asien har ordet fortfarande en mening. Om man fann ett bättre ord skulle jag inte ha något emot det, men vilket? Egalitarism? Det är inte riktigt samma sak. “Demokrati” förkroppsligar redan jämlikheten mitt i ojämlikheten. Säg mig ett ord som är obefläckat! Sedan måste man vara medveten om vad man gör när man överger ett ord, vilken kraft man beväpnar eller avväpnar; det är det som är problemet för mig.

(Jacques Rancière)

Demokrati till salu
I juni 2008 röstade Irland, som enda landet att hålla folkomröstning i frågan, nej till Lissabonfördraget. En av huvudpersonerna bakom fördraget, Valéry Giscard d’Estaing, var den förste att erkänna att fördragstexten (som omfattade 312 sidor i den engelska versionen) avvek ytterst lite från den version som fransmännen och holländerna hade förkastat två år tidigare. “Verktygen är exakt de samma. Endast ordningen i verktygslådan har ändrats.” Man folkomröstade alltså återigen om det fördrag som fransmännen och holländerna hade avvisat. Denna gång var det en “egendomlighet” i den irländska konstitutionen som gav irländerna rätten att godkänna eller underkänna fördraget i en folkomröstning, medan alla andra länder, inklusive Frankrike och Nederländerna, skulle komma att representeras av folkvalda. En växande misstänksamhet mot den irländska folkomröstningen kunde märkas av i den europeiska pressen, som såg den konstitutionella “egendomligheten” som ett potentiellt tillfälle för irrationellt och destruktivt beteende från allmänheten. När allt kom omkring fanns en risk att irländerna, likt befolkningarna i tredje världen, skulle visa sig sakna den politiska erfarenhet som krävdes för att träffa det rätta valet – de var kanske inte redo för demokrati. Misstanken kokade över under dagarna som följde efter valet, när den franske utrikesministern Bernhard Kouchner på eget bevåg gjorde klart att irländerna i själva verket var tvungna att rösta ja för att visa tacksamhet mot ett Europa som hade dragit upp dem ur träskmarkerna. Det skulle vara, som han uttryckte det, “mycket, mycket pinsamt för allt hederligt tänkande om man inte skulle kunna räkna med irländerna, som själva i hög grad har räknat med Europas pengar”.
/… /
Irländskt stöd för konstitutionen sågs som en skyldighet att återbetala; EU hade gjort en investering och ville nu ha avkastning.
/… /
När den “tysta majoriteten” dyker upp har världen tudelats enligt en kvantitativ logik där krafter presenteras i såväl numeriska som moraliska termer; det handlar om den “lag” som en tyst, kränkt och nu påstått “förtryckt” majoritet måste försvara mot en stigmatiserad och högröstad minoritet, eller om majoritetens medborgerliga Europa som kapas av en subversiv och destruktiv minoritet.

(Kristin Ross)

Langt efter Utöya

Der har været stille her.

Og andre steder. For min egen del, i mange sammenhænge.

Så jeg begyndte at mærke efter; hvad handlede den om, stilheden. For det var ikke en tom stilhed, en pludselig energiflugt eller en distraktion. Stilheden bestod i et eller andet.

Den psykodynamiske samtale lærer os, at stilhed aldrig kan være en ikke-begivenhed; der sker altid sager under stilheden, nogen gange endda pga. stilheden. Stilhed kan give plads for intensiteter – hvorfor siges der, hvorfor siger jeg, ingenting? – ud af stilheden vokser en opmærksomhed. Men der er situationer hvor mange ting ønsker at fylde stilheden, som en beskyttelse mod at det endnu-ubevidste kunne ske. Her kan stilheden, dvs. at holde fast i den, blive en modkraft, der holder situationen åben, der holder os fast i den erkendelsesprocess, som kan få det endnu-ubevidste til at ske.

Nogen gange kan stilhed også bare være en stilhed, uden at så meget mere følger med. Men her var der en stilhed på spil som samlede sig, og fyldte mig. Jo mere og mere jeg mærkede efter: en intens stilhed. Måske er stilhed endda et forkert ord.

Jeg følte at jeg var nødt til at bearbejde det der skete i Utöya og Oslo – de fleste kan nok genkende det behov, på forskellige måder – men måske særligt følte jeg at jeg var nødt til at behandle hvad der skete efter begivenheden. Og jeg havde vel tænkt at en del af den bearbejdning skulle bestå i at skrive. Men det var forkert.

Nu har der så i stedet været stille og ud af den her stilhed vil der følge en serie indlæg her, mere eller mindre velordnede, der bl.a. forsøger at finde rundt i stilheden selv, eller hvad vi nu skal kalde den. Jeg ved ikke hvem jeg skriver det til, og helt præcist hvorfor. Måske bare til mig selv. Meget af det har jeg ikke engang selv skrevet og er nærmest transskriberede samtaler omformuleret til en paragraf. Noget af det giver slet ikke mening at formulere som ord, fordi det handler om en vis tilstedeværelse – som ordene nærmest gør mere umulig, fordi man så let ender i abstraktioner, analyser, genkendelige fraser og blabla. Hvis jeg kunne udføre et dokument med øjnene, folderne i ansigtet og hånden der tager fast i en anden, så ville jeg gøre det. Men jeg har ikke kunne finde hverken performance- eller billedkunstneren i mig til at gøre det. Og jeg kan mærke at jeg bliver afmægtig af udsigten til en endnu længere stilhed, så jeg er nødt til at gøre vold på den nu.

Demokrati i anti-demokratins namn

Den senaste vecka efter Utöya. Så förvirrande. Så svårt att hitta en meningsfull ingång till att skapa ett sammanhängande sätt att tänka vad händelsen betyder. Jag har läst många bra analyser, särskild på svensk. Det får bli en ingång.

(Note til danske læsere: Det er også af ovenstående grund at det falder mest naturligt at skrive på svensk – fordi det pt. er her de skrevede samtaler florerer og derfor lettest kan gribes. Jeg synes der har manglet veltænkte reaktioner på dansk over begivenheden. Der har været et par stykker men jeg finder mig hele tiden sidde og læse ting på svensk. Det virker endnu en gang som en konsekvens af en fattigdom af dansksprogede højhastighedsoffentligheder. Måske tager jeg fejl og vil være taknemmelig for at blive ledt derhen hvor det i så fald sker).

Det enda sätt att börja gå in i den här händelse verkar vara indirekt. Kanske uppstår då konturerna till linjer som tänkandet kan följa, där det blir klarare hur vi ska göra de saker vi ska göra i situationen.

Som svar på en rad blogpostar efter Utöya av Erik Berg (inlägg jag ännu inte har hunnit läsa) skriver Alex om demokratiförståelse. ‘Demokrati’ har blivit en ting (Demokrati) som man måste bekänna sig till, som måste försvaras från främmande elementer (som önskar att förändra ‘demokratin’). Demokratin har blivit en ting, i stället för en process (demokratisering), dvs. ett ständigt utbyggande av vad demokrati innebär. Som Alex beskriver det:

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas.

Denna bild på en ny demokratiförståelse hämtar han i danska Rune Lykkebergs bok Kampen om sandhederne. En bok som skriver historian om det så kallade “systemskifte” i dansk politik i 2001 när Dansk Folkeparti blev premissen för en ny borgerlig regering. Och om de förskjutning i en den politiska debat – pratet om “smagsdommere”, “kulturelit”, “politisk korrekthet” osv. – som gjorde detta skifte möjligt. En bok som jag har rekommenderat svenskare att läsa varje gång pratet faller på Sverigedemokraterne. Trots många referenser till dansk skönlitteratur (Lykkeberg har en bakgrund i litteraturvetenskap), film och annan populärkultur, tror jag perspektiver är lätta att överföre till en svensk kontext. Om något svensk förlag skulle vilja översätta boken vore det ett oerhört viktigt bidrag till en förståelse av vad som nu händer i Sverige (och Finland …och Norge).

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället […] Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. […] Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. [*]

Det är klart att en sådan demokratiförståelse – där ‘demokrati’ är något som vi redan har och som därför ska konserveras – kommer i konflikt med alla som önskar att förändra just vår inställning till vad demokrati innebär (vem som ska få inflytande, hur de ska få det osv).

Samma år som Rune Lykkebergs bok utkom (2008) blev en arbetsgrupp under Undervisningsministeriet färdiga med deras så kallade “Demokratikanon“: En lista som kanoniserar särskild ‘demokratiska’ personer, historiska händelser och institutioner.

Demokratikanonen hade som föremål “at styrke kendskabet til de principper om frihed og folkestyre, som det danske samfund bygger på”. Med andra ord: Att styrka de principer som råder i den nuvarande situation – emot andra principer som skulle kunna förändra den nuvarande situation. Det är tydligt då att vilken som helst demokratikanon – även om den inte blev formulerad av högerintellektuella som just denna – alltid kommer vara konservativ.

Och kanske är det nyckeln till att förstå varför alla ledare, affärsmän och poliser vurmar för ‘demokrati’ i dag. Vad som har hänt är att partikonservatismen har lämnat fascismen för att bli ‘demokrater’. Men i samma process blev ‘demokratin’ också konservativ.

Detta borde hjälpa oss att första varför nutidens politik har blivit ett stort neutralt centrum med bara varierande skillnader mellan en stor samling mera eller mindre borgerliga partier (alla är i princip eniga om hur ‘demokratin’ ska förvaltas, det är bara en fråga om vem som kan leda oss dit mest effektivt). Det finns inte längre några fundamentala skillnader, någon sorts etisk polarisering som skulle kunna dra in det politiska i politiken.

Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. [*]

Denna typ av hegemoni, som Alex kallar det skulle lika väl kunna beskrivas som en radikalisering av föreställningen om ett neutralt centrum (i ‘demokratins’ namn). Med andra ord: centrumextremism.

Detta får konsekvenser för hur vi måste göra de saker vi gör. Demokratiska kamper har förskjutits. Att i demokratins namn innerligt begära förändringar och revolutioner av tillvaron – emot auktoritet – har blivit en paradox. ‘Demokrati’ – i dennes konservativa förståelse – har blivit den själv samma auktoritet som vi oftare och oftare clashar med. ‘Demokratin’ har blivit en auktoritet.

Vissa som Hardt & Negri försöker att formulera nya demokratibegrepp (med Spinoza, ‘absolut demokrati’), och på det sättet problematisera den demokratiform vi har just nu. Att som minimum få fram att detta demokrati bara är en version av många möjliga demokratiformer. På samma sätt insisterar jag att sätta ett adjektiv på varje gång någon använder ordet demokrati – “hvilken typ av demokrati?”, frågar jag. Tvinga ‘demokrater’ definiera sig i termer av “representativ demokrati” eller “parlamentarisk demokrati” eller “liberal demokrati” osv  – och därmed av-naturalisera, av-neutralisera deras positioner.

Jag tror denna gestus är viktig att fortsätta med. Men vi måste ta till andra metoder också.

Vissa ord är kampplatser – att bemäktiga sig ordet ‘kommunism’ från fascisterna i Sovjet såväl som deras välfärdssocialistiska arvtagare är en seger varje gång. Men just i tillfället ‘demokrati’ har det kanske blivit omöjligt – ordet används av alla världens statsledare, det står på bomberna när västen invaderar ett land, och det definierar alla de som är ett problem för det parlamentariska demokrati som ‘anti-demokratiska’.

Kanske ska man då, som Badiou, börja fundera på om det är värt att lägga alla sina krafter på att kämpa för ordet. Kanske måste man i stället fråga: Är den ända verkligt demokratiska positionen i dag – den enda verkligt politiska positionen i dag – egentligen att kalla sig anti-demokratisk?

Fascister kan kalla sig ‘demokrater’. Kom ihåg också att även innan 1989, där världen på manikeisk sätt främst var uppdelad mellan en kapitalistisk sfär och en statskommunistisk sfär (i stället för nutiden där världen kanske snarare delas mellan en ‘demokratisk’ sfär och en ‘icke-demokratisk’ sfär), att också då hade ordet ‘demokrati’ en liknande mytisk status. Även DDR var en förkortning för Deutsche Demokratische Republik.

At omgå censur på tyrkisk vis: Rapport for Bitbureauet

Har netop været i Istanbul igen og har i den forbindelse skrevet en rapport til tidligere omtalte Bitbureauet. Læs den!

Her følger nogle spredte baggrundstanker.

Kort fortalt: I Tyrkiet er internet godt på vej til at blive http:(( – myndighederne vil gøre det obligatorisk for den tyrkiske befolkning at vælge ét af fire filtre, der mere eller mindre restriktivt censurerer websider, der indeholder ord fra en blacklist af pt. 138 ord. Det vil forstærke hele idéen og eksistensen af et “tyrkisk internet” (aflukket fra resten af internet).

Men i alle de drakoniske censur-, overvågnings- og blokeringstiltag er det værd at huske på at kontrol næsten altid forårsager modstand. Ingen befolkningen er passive modtagere og at komme hinsides den type kynisme der hele tiden påpeger den slags indebærer, at netop koncentrere sig om modstand. Hvad gør folk ved det, og hvordan? Når staten blokerer, gør befolkningen også modstand, kort sagt: omgår censuren. De senere år kan man derfor spore en stigende mainstreaming af teknologier der ellers var forbeholdt netaktivister, som fx proxyer og DNS-ændringer.

(Mindes i øvrigt at også Christopher Kullenberg gjorde sig samme erfaring omkring dynamikken mellem censur/omgåning forrige sommer i Tyrkiet. Som jeg i øvrigt havde glæden af at for første gang møde ved tilfælde i netop Sabiha Gökçen lufthavn, mens vi begge to sad og filede på artikler om, hvor meta det end lyder, trafik og infrastruktur, og opkoblet på lufthavnens “internet” – hvilket jeg forstod var corporate omskrivning for interweb – dvs. kun www i din browser og ingen ftp-, chat- og torrent-adgang fx).

Internetpolitiske analyser er nødt til at holde laseren rettet mod den slags modstandsaktiviteter, fremfor at opholde sig ved den parlamentariske proces.

Samtidig viser modstand også i sig selv nye typer livsformer på internet (hvad vil der fx ske hvis størstedelen af vores internettrafik med tiden bliver gennem krypterede tunneller i de mørke internet, aka darknets?).

Det er tvivlsomt hvad man vil kunne opnå ved at fortsætte med at ælte i afmagt over det repræsentative demokrati, som helt tydeligvis er under afmontering: de åbenlyst grundlovsstridige lovforslag, hvor en hel befolkning kriminaliseres, og retsstaten der forvitrer. I stedet bør man acceptere, at sådan ser det ud nu, og ud fra den indsigt forholde sig til det nye terræn, nye politiske former der ikke gør sig afhængig af en dialog med staten. På samme måde bør overveje meningen i at skrive appeller til landets regeringer om at være mere venlige og anstændige. De er udmærket klar over hvad de laver, og byder i en vis udstrækning protester velkomne, da de på den ene side er en meget lille trussel mod staten – med mindre protesterne udvikler sig til andet end protester – og på den anden side at demonstrationerne, appellerne og læserbrevene samtidig viser at “vi lever i et demokrati”.

Men ikke mere baggrundssnak. Læs  hele artiklen og alle detaljerne på Bitbureauet.